Offensiv 50 år: ”Arabiska våren” inspirerade en hel värld

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Minnet av det som kom att kallas ”Arabiska våren”, den massrevolutionära våg som svepte bort diktatorer i land efter land under 2011 i Nordafrika och Mellanöstern som fick global spridning, men innefattade många fler folkgrupper än araber, lever än idag. Hoppet som tändes 2011 om ett alternativ till fattigdom, hunger och förtryck – ett alternativ till kapitalismen – kan idag tyckas vara långt borta när reaktionära regimer har tagit över kontrollen i många länder i regionen och den era av oordning, nationalism, kallt krig mellan de två imperialistiska blocken, allt fler hetare krig, och upptrissad militarism totalt dominerar. Men den materiella grunden till den explosion av massrörelser som ägde rum då finns fortfarande kvar, och fortfarande trotsar massorna diktaturer och repression i nya protestvågor.

Offensiv och Socialistiskt Alternativ, som då hette Rättvisepartiet Socialisterna, samt vår international, följde och analyserade händelserna noga. Det finns viktiga lärdomar av rörelserna; revolutionära socialisters roll är att ge vägledning till hur kampen kan segra, organisera klassen i kamp, och fullt ut ingripa i varje revolutionärt utbrott.
Bakgrunden till den massrevolutionära vågen var flera: matpriserna skenade, arbetslösheten var utbredd, korruptionen total, diktatoriska och totalitära regimer som slog ner mot mänskliga rättigheter, och en extrem fattigdom med galopperande klassklyftor där rikedomarna koncentrerades i ett fåtals händer. Allt fler i regionen, särskilt ungdomar, vägrade att acceptera status quo och tog till gatorna med början i Tunisien under slutet av 2010.
Tunisien hade också sett flera år av olika kampuppsving och stridsfrågor; redan 2008 var det stora protester kring Gafsa med månader av strejker och massprotester, som blodigt slogs ner. Hela Nordafrika jäste: Algeriet såg protester mot korruption och den dåliga tillgången till sjukvård och utbildning, och under 2010 rapporterades ”9 700 upplopp och oroligheter” i landet, enligt Reuters.
I Egypten hade flera strejker och kamputbrott på arbetsplatser ägt rum under många år, och den strejk som slogs ner av Mubaraks regim på textilfabriken i al-Mahalla al-Kubra, strax utanför Kairo, kom att lägga grunden för bildandet av 6 april-kommittéen som var drivande i att samla massorna till massprotester mot Mubarak på Tahrirtorget den 25 januari 2011.

Men det som fick rörelsen att verkligen explodera var när den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi den 17 december 2010 satte eld på sig själv på grund av den desperation han kände över fattigdomen och trakasserierna från polisen. Parollen ”Folket vill att regimen faller” blev utbredd och visade på en önskan om att bli kvitt den rådande, förtryckande ordningen.
Det var tydligt att massorna inte längre kunde uthärda den fattigdom, korruption, arbetslöshet, repression och det allmänna elände som regimen och systemet innebar. Samtidigt kunde den styrande eliten inte heller styra på det gamla sättet längre: tiden och förhållandena för en sammandrabbning mellan klasserna var övermogen.
Och revolutionen fällde Tunisiens diktator Ben Ali. Efter att han flydde landet den 14 januari 2011 skrev Offensiv:
”Vad vi hittills har sett är bara den första, om än så spektakulärt segerrika, ronden i en fortsatt kamp som kommer att få enorm betydelse i hela regionen. (…) Den tunisiska resningen har öppnat upp ett helt nytt skede av revolutionär utveckling i arabvärlden, något som kan komma att trigga igång en dominoeffekt mot grannländernas diktaturregimer. Det är ingen tillfällighet att regeringarna i Jordanien, Marocko, Algeriet och Libyen, under den senaste veckan eller så, samtliga har vidtagit åtgärder för att sänka matpriserna, av rädsla för att en liknande utveckling ska äga rum i deras egna länder. ’Varenda arabledare ser på Tunisien i rädsla, medan varje arabisk medborgare ser på Tunisien i hopp och solidaritet’, twittrade en egyptisk kommentator som citerades av brittiska Guardian den 15 januari.”

Ben Alis fall följdes av sin egyptiska motsvarighet Hosni Mubarak kort därefter, efter 18 dagars massiv kamp. Även Gaddafi i Libyen tvingades bort av masskampen under 2011, och 2012 föll även Saleh i Jemen. I land efter land svepte masskampen in: Bahrain, Syrien, Algeriet, Irak, Jordan, Marocko, Sudan, Oman – regimer skakades i grundvalarna och makthavarna darrade av rädsla över vad som kunde ske.
I denna massrevolutionära våg spelade också sociala media en ny och viktig roll i att kommunicera och samordna olika protester, sprida information om aktioner och informera om vad som sker såväl i regionen som globalt. Men kampen spred sig även till de länder där arbetarklassen inte hade särskilt bra tillgång till internet, som Jemen och Libyen.
Det viktigaste var såklart att massorna samlades fysiskt; då som idag kan sociala medier spela en viktig roll och vara ett bra verktyg för mobilisering, även om det aldrig kan ersätta fysiska möten, protester, demonstrationer, strejker med mera.
De många på varandra efterföljande massrörelserna och revolutionerna visade precis det som Leo Trotskij förklarade i Ryska revolutionens historia, del 1:
”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim. Huruvida detta är bra eller dåligt överlämnar vi åt moralisterna att bedöma. Själva tar vi fakta som de uppstår ur den objektiva händelseutvecklingen. För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på den scen där de själva avgör sina öden.”

Det var i Egypten som den ”Arabiska våren” verkligen skrämde slag på makthavare såväl i regionen som globalt. De enorma samlingarna på och ockupationen av Tahrirtorget blev symbolen för att ett annat slags Egypten – och en annan slags värld – var möjlig.
Vi varnade dock redan från början om att revolutionerna och massrörelserna i regionen måste bli socialistiska och anta ett politiskt program samt formera sig i nya, socialistiska arbetarpartier för att på allvar kunna få till stånd en förändring.
Den revolutionära löpelden utgjorde en oro för makthavare i hela regionen och internationellt. USA, Västimperialismen, IMF – land efter land, region efter region, kapitalistisk institution efter kapitalistisk institution försökte alla hjälpa sina kumpaner i Tunisien, Egypten, Syrien och hela regionen att kasta en hink vatten på kampens glöd i form av olika åtgärder. I en ledare den 3 februari 2011 skrev vi att:

”Vart denna revolution ska leda är samtidigt inte bara deras utan även den oroliga fråga som toppar USA:s och EU:s agenda. Från Vita huset talar både Obama och Hillary Clinton om att Mubarak måste lyssna på ’legitima klagomål’, avstå från våld och inleda en ’ordnad övergång’ till demokrati. Detta utan att uppmana diktatorn att avgå eller ens antyda att USA skulle dra undan sitt massiva militära stöd på 1,5 miljarder dollar årligen till Egypten och dess militär.
Under tiden har demonstranterna inte kunnat undgå att läsa ’Made in USA’ på tårgaspatronerna, liksom att skrämmas av de USA-levererade Apachehelikoptrar som cirkulerar över deras huvuden. Exakt samma hycklande inställning som USA:s intas av EU, Carl Bildt och den svenska regeringen. (…)
Nu erbjuder sig IMF-chefen, socialdemokraten Strauss-Khan, som hyllat Ben Alis regim i Tunisien som ’en god lärjunge i världsekonomin’, att bistå Egypten med en återuppbyggnadsplan. Detta visar en total brist på självinsikt från en institution som ända sedan år 2000 har destabiliserat arabvärlden med dramatiskt ökade klyftor mellan de allt fler fattiga och en liten krets av enormt rika. Det är till exempel på inrådan av IMF och Världsbanken som Tunisien och Egypten har avvecklat sina matsubventioner i en tid av dramatiskt ökade matpriser.
Till och med Egyptens hittills statskontrollerade fackföreningsrörelse har nu pressats till krav i en helt annan riktning: mot korruption och svält, för priskontroller, lönelyft och matsubventioner. Det är en typ av åtgärder som betyder att den demokratiska revolutionen måste bli socialistisk. Det är från de djupa leden av radikaliserade unga och befriade fack som en ny socialistisk väckelse måste komma också för att undvika en comeback för den religiösa fundamentalism som hittills hållits i bakgrunden.”
Det blev här tydligt hur långt imperialismen är beredd att gå för att försvara sina intressen. Och det visade Natos roll som försvarare av Västimperialismens intressen. Det är inte en ”försvarsallians”, utan en krigsallians. Det är en organisation för att undertrycka revolutioner och massrörelser, och krossa massornas kamp för och önskan om en bättre framtid. Det är denna allians som Sverige nu är nära förestående att bli en del av.

De enorma samlingarna på och ockupationen av Tahrirtorget blev symbolen för att ett annat slags Egypten – och en annan slags värld – var möjlig.

I Egypten lyckades kontrarevolutionen slå igenom och ett militärstyre tog över med hjälp och råd av USA-imperialismen; även om kampen fortsatte till och från i flera år efter lyckades den inte bryta igenom. Offensiv skrev ett år efter Mubaraks fall:
”Mubaraks egna militära ledare tvingade honom att avgå och genomförde i praktiken en militärkupp. Militärledningen tog detta steg i syfte att avleda och desarmera revolutionen samt förhindra en fortsatt splittring av de väpnade styrkorna. De förstod att den revolutionära rörelsen, i synnerhet den snabbt växande strejkvågen, kunde ha sopat bort hela den härskande klassen.
Egypten har sedan dess pendlat mellan revolution och kontrarevolution, där rörelser i båda riktningarna ofta har ägt rum samtidigt. Detta återspeglar den egyptiska kapitalistklassens svaghet och att arbetarklassen står utan både massparti eller ett revolutionärt parti som skulle kunna leda ett framgångsrikt störtande av kapitalismen. (…)
Den egyptiska militären äger och kontrollerar betydande delar av landets ekonomi. Med stöd av diktatur och uppbackad av USA-imperialismen har de egyptiska generalerna skapat ett ekonomiskt imperium och en maktställning som oundvikligen skulle komma i direkt motsättning med de förhoppningar som revolutionen har väckt.
Mycket snabbt stod det också klart att det nya styrande militärrådet såg som sin uppgift att se till att allt förblev vid det gamla. Det var i mycket samma regim, men utan Mubarak och några av hans närmaste. Oppositionella fängslades, strejker förbjöds och den nya konstitutionen gav militären fortsatt makt. De gamla undantagslagarna blev inte bara kvar utan skärptes i september.”

Vi besvarade också de gamla myterna från kapitalistklassen om att det är revolutioner som är blodiga i en artikel 2012:
”Borgare och andra brukar varna för att revolutioner är våldsamma. Men även här har Egypten och Tuni­sien bekräftat att revolutioner, på grund av masstödet, är relativt fredliga. Våldet kommer från kontrarevolutionen – polis, militär och andra väpnade grupper som försvarar diktatorer och kapitalister.
Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern måste gå vidare för att inte kämpande arbetare och ungdomar ska tröttas ut, om de inte uppnår sina mål trots enorm kamp.
Socialistiska partier och kämpande fackfö­reningar måste ta strid för att avskaf­fa militärens och den gamla statsapparatens makt. Grunden för detta är att kämpa för att störta de inhemska och multinationella kapitalisterna. Bara så kan arbetare och fattiga skaffa resurser för att genomföra de sociala förbättringar som behövs.”

Men kampen maldes ner av det samlade trycket från imperialismen, inhemska militära makter och reaktionens batongslag. Vänstern och facken saknade organisationer som kunde leda kampen framåt efter att diktatorerna föll.
Flera länder i regionen föll ner i inbördeskrig och utnyttjades av olika reaktionära, sekteristiska grupper för deras egen agenda. En mängd proxykrig och krig genom ombud utvecklades i hela regionen, och Islamiska Staten (IS) blev en blodig farsot som utnyttjade det läge som uppstod efter att kontrarevolutionen slog ner masskampen. I Egypten tog al-Sisi över 2013 som upprättade en än värre militärdiktatur. Jemen har trasats sönder i ett helvetiskt krig där utsikterna för en bättre situation tycks vara långt borta.
Men som vi skrev 2016:
”Arbetarklassen och de förtryckta folken väljer inte de villkor under vilka de genomför en revolution. Vänstern och fackföreningarna var allvarligt försvagade i de flesta av länderna efter att ha kommit ut ur en lång, mörk tunnel av tyranni och statligt förtryck. Det förflutnas mäktiga kommunistpartier var diskrediterade på grund av sina stalinistiska ledningars misstag. Massorna ställdes inför allvarliga bakslag efter sina initiala offensiver mot dessa regimer på grund av en avsaknad av starka organisationer och politiska ledningar som kunde erbjuda ett tydligt alternativ till det gamla diktatoriska styret.
Omfattningen av sådana bakslag är direkt relaterat till läget för respektive länders arbetarrörelser. Den brittiska journalisten Robert Fisk påpekade nyligen att: ’Där fackföreningarna var starka – i Egypten och Tunisien – var blodbadet långt mindre omfattande än i de länder som antingen hade förbjudit facklig verksamhet överhuvudtaget – till exempel Libyen – eller byggt in fackföreningsrörelsen i regimen, vilket hände för länge sedan i Syrien och Jemen’”.

Protesterna spred sig inte bara i regionen, utan globalt. I USA blev ”Arabiska våren” en inspiration till Occupy-rörelsen, som också spreds internationellt. I Spanien var Indignados-rörelsens främsta inspirationskälla revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern. Grekland reste sig i ett massivt uppror mot Trojkans (EU, IMF och Världsbanken) många brutala åtstramningspaket, som kulminerade med att 61 procent röstade NEJ i folkomröstningen om huruvida man skulle acceptera EU:s förhandlingsbud om nya lån, som skulle ha inneburit nya massiva åtstramningar.
Där svek dock vänsterpartiet Syriza, som hade makten, vilket också är en varning om reformismen, som alltid har förräderi mot arbetarklassen inbyggt i sitt DNA. Man kan inte reformera bort kapitalismen eller staten: den måste störtas och helt omformas i en socialistisk arbetarstat.
Ända sedan 2010 har revolutioner, revolter och massuppror samt stora strejker och demonstrationer varit ett stående inslag globalt: Sudan, Hongkong, Sri Lanka, Chile – listan kan göras lång. Men gång på gång såg man också vad resultatet blir när det inte finns ett revolutionärt socialistiskt arbetarparti som kan organisera och leda massorna, och som med ett politiskt program för övertagande av samhällets och ekonomins institutioner under demokratisk kontroll och styre underifrån kan lägga grunden för en verklig förändring av världsutvecklingen.
Istället blev det kontrarevolutionen som slog igenom, med förödande konsekvenser. Krig och långvariga, förödande inbördeskrig som i Syrien, nya åtstramningspaket, sekterism, splittring och regioner i sönderfall är bara några av resultaten.

Men det är också så att de materiella orsakerna till att den ”Arabiska våren” bröt ut bara är ännu mer tydliga idag, och massorna kommer ständigt tillbaka på kamparenan i land efter land. Just nu växer protesterna i Mellanöstern och Nordafrika efter den israeliska statens fruktansvärda invasion och bombning av palestinier i framför allt Gaza, som också har udden mot sina egna regimer. Det kan och kommer att bli nya vårar av revolutioner.
Precis som i resten av världen är vad som behövs uppbygget av kämpande, demokratiska fackföreningar tillsammans med demokratiska revolutionära socialistiska partier.
Socialistiskt Alternativ och International Socialist Alternative, vår international, drar lärdomar och bygger vidare på föregående kamp och revolutioner. Vi kämpar för uppbygget av massrevolutionära socialistiska arbetarpartier, som kan utgöra arbetarklassens minne, upprätthålla medvetenhet och lärdomar från tidigare kamper, och som kan driva revolutionen till att avskaffa kapitalismen, kasta ut imperialismen och inrätta socialismen.