Av de som överlevt saknar fortfarande tio miljoner människor tak över huvudet. Ödeläggelsen av jordbruksmark och transportleder medför att matpriserna har skjutit i höjden, vilket underblåser massornas frustration.Missnöjet med regeringen har ökat och kan i det långa loppet komma att resultera i omfattande oroligheter och socialt sönderfall såvida inte ett socialistiskt alternativ vinner masstöd.
I avsaknaden av en stark arbetarklassrörelse kan de religiösa extremiststyrkorna sätta sig i rörelse för att fylla upp det politiska tomrum som redan finns i samhället.
Den redan svaga regeringen hänger i en skör tråd.
Media har hudflängt regeringens respons på krisen och avslöjat de styrandes oförmåga.
I Muzafar Garh, ett av de värst drabbade områdena i södra Punjab, medger myndigheterna öppet att de inte har möjlighet att nå ut till de 2,5 miljonerna lokala offren. Folk blocke-rar vägar och motorvägar, plundrar lastbilar på mat och protesterar mot att de inte får någon hjälp.
I Sindhprovinsen, där översvämningarna har förstört värdefulla ris- och bomullsskördar och dödat boskap, har provinsregeringens rådgivare Qaiser Bengali varnat för demon- strationer och social oro som kan äventyra ”statens stabilitet.”
Det jäsande missnöjet lägger grunden för ytterligare destabilisering. Majoriteten av Pakistans befolkning lever fortfarande på landsbygden. Det råder en enormt omfattande och utbredd social ojämlikhet i dessa områden.
Nästan 70 procent av landsbygdsbefolkningen äger ingen jord, medan en ytterst liten andel av stora jordäga-re kontrollerar den stora merparten av den odlingsbara jorden.
Nyligen genomförda undersökningar visar på att jordfördelningsmönstret har förändrats till det sämre. Vid sidan av fortsatt ägarkoncentration av jord i ett fåtal händer minskar den totala areal som går till arrendebönder.
Efterfrågan på kapitalintensiva exportgrödor och de multinationella jordbruksföretagsintressenas växande inflytande kan vara faktorer bakom denna trend. Det är inte desto mindre en orsak till mer problem och stress för landsbygdens fattiga. Många landsbygdsfamiljer drar sig nu fram genom boskapsskötsel och genom att skicka familjemedlemmar att söka jobb i städerna eller för att jobba som daglönare till usla löner.
Ovanpå detta innebär regeringens oförmåga att tillhandahålla grundläggande service som rent dricksvatten, sanitet, utbildning och sjuk- och hälsovård att levnadsstandarden i de flesta landbygdsområdena har försämrats. Förbättrad bevattning, gödningsmedel, ett brett utbud av utsä- den och omfattande subventioner av jordbruksprodukter har för det mesta gynnat de rika istället för de fattiga och jordlösa bönderna. Banklån har mestadels varit tillgängligt för de stora jordägarna och även om mikrolånear-rangemang når ut till de fattiga, så tar de också höga räntor på lånen till de fattigaste av de fattiga som inte kvalificerar sig för lånen eller har råd med att betala tillbaka dem.
Denna verklighet förklarar varför fattiga och jordlösa bondebefolkningen känner sig missnöjd.
Även imperialistiska institutioner som Världsbanken medger att den fortsatta ägarkoncentrationen av jord och makt i händerna på en väldigt liten jordägarklass orsakar stor social friktion. Deras föreslagna lösningar handlar dock om användandet av marknadsmekanismer och nyliberal ekonomisk politik för att få till stånd tillväxt genom en liberalisering av jordbrukssektorn för att inte störa den globala handelsordningen.
Förslag som inte är lovande för de fattiga och jordlösa.
Den befarade framväxten av en konflikt i södra Punjab, som har en kraftigt ojämlik jordägarstruktur, borde också vara en väckarklocka för politikerna.
Det finns också bevis för att talibanerna försöker få stöd genom att utge sig för att ge respons på de landsbygdsfattigas bekymmer genom att administrera sin version av rättvisa i Swatdalen.
De sociala kostnaderna för misslyckandet med att fördela jorden – jordreform – har ofta lett till bondeuppror och inbördeskrig i lokal skala. Pakistan går nu i den riktningen i allt snabbare takt.
Översvämningarna har spolat bort drömmarna om ett bättre liv och framgångar.
Miljontals bönder, lantarbetare och småbönder lider därför av att Pakistans kapitalistklass har misslyckats med att radera ut feodalismen och storjordägarväldet. Inga seriösa försök har gjorts att avskaffa jordägarväldet och genomföra de progressiva jordreformerna. De varandra avlösande militära och civila regeringarna har istället försökt stärka de sönderfallande feodala och stambaserade systemen.
Om feodalismen och kapitalismen störtas kan miljontals människor befrias från fattigdomsfällan och dagens slaveri.
En gemensam kamp arbetare och bönder, samt landsbygdens och städernas fattiga, emellan är nödvändigt för att störta de ruttnande kapitalistiska och feodala systemen och ersätta dem med det enda rättvisa systemet – socialismen.
Socialismen är ett system som är baserat på folkets behov -– fritt från utsugning, förtryck och krig.
Khalid Bhatti
Socialist Movement Pakistan (CWI i Pakistan)
CWI i Pakistan står för
- Omedelbar jordreform och jämlik jordfördelning.
- Kompensation till alla drabbade utan diskriminering.
- Tillhandahållandet av kostnadsfritt utsäde, el, gödningsmedel och andra förnödenhe- ter till fattiga lantarbetare och bönder.
- Bistånd och återuppbyggnadshjälp genom arbetar- och bondekommittéer.
- Sänk priserna på grönsaker, frukt och andra matvaror.
- För en arbetar- och bonderegering och en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi.
