2010-08-11 15:45:39
Fyra månader innan nästa klimattoppmöte i mexikanska Cancun i november står de globala klimatförhandlingarna fortfarande och stampar i den sörja som skapades av fiaskot i Köpenhamn. Samtidigt utmanas regeringarna i Väst av de antikapitalistiska parollerna från ”Folkens toppmöte” i Bolivia.
Förra veckans tjänstemannamöte i Bonn visar återigen hur klimatfiaskot i Köpenhamn, som slutade med att USA istället för ett bindande avtal försökte få med sig andra länder på en sammanställning av frivilliga åtaganden (Copenhagen Accord), har följts av en fortsatt utförsbacke.
– Vad vi olyckligtvis sett igen och igen är att vissa länder överger de framsteg som nåddes i Köpenhamn, kommenterade USA:s chefsförhandlare Jonathan Pershing med adress till de stora utvecklingsländerna – samtidigt som han medgav att de globala värmerekorden, översvämningen i Pakistan och bränderna i Ryssland ”var i linje med den sorts förändringar som kan förutses med den globala uppvärmningen”.
Även EU:s klimatkommissionär Connie Hedegard konstaterade att förhandlingarna hade gått bakåt.
En talesperson för de 43 små östaterna, Dessima Williams från Grenada, såg misslyckandet med att föreslå några klimatåtgärder alls i USA som en signal om att inget kommer att hända. Så sent som i slutet av juli beslutade också USA-senatens majoritetsledare Harry Reid att inte lägga fram något lagförslag alls.
Av de stora industriländerna är bara EU-staterna beredda att förlänga Kyotoavtalet, medan Kanada, Ryssland och Japan har deklarerat att de inte vill delta i en andra period – lika litet som USA. Inte heller nåddes någon enighet om hur klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska fi- nansieras.
Med tanke på Obamas problem inför kongressvalet i november och EU-ländernas nedskärningspolitik är oddsen för en framgång i Cancun minst sagt usla. Allt talar för att dörren också har stängts för EU:s vilja att ensidigt öka sina mål för minskning av koldioxidutsläppen från 20 till (fortfarande otillräckliga) 30 procent till 2020 jämfört med år 1990.
En sammanställning av industriländernas frivilliga utsläppsbegränsningar pekar i bästa fall mot 15 pro- cent, långt under IPCC:s förslag på 25-40 procent. Med alla kryphål inräknade, som att kunna sälja de ”gratis” utsläppsrätter som vanns av Sovjets kollaps, räkna in sponsrade minskningar i Tredje världen (offsets) och slippa räkna uteblivna åtgärder mot skogsskövling på norra halvklotet, pekar detta snarast mot en forsatt ökning av utsläppen, med 8 procent, enligt en FN-rapport som utarbetats av Bolivia (Guardian den 9 juni).
Enligt klimatanalytiker vid det tyska Potsdaminstitutet och Climate Interactive Scoreboard pekar de frivilliga åtagandena från mer än 60 länder mot att målet att begränsa den globala temperaturhöjningen till 2 grader spricker – och att det snarast lutar mot 3,5-4 grader, med katastrofala konsekvenser som en total förlust av Grönlandsisen och på sikt en höjning av havsytan med 2-7 meter.
Mot detta katastrofala scenario samlades i april 35 000 deltagare från 142 länder till World People’s Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth i Cochabamba, på inbjudan av Bolivias president Morales, som öppnade mötet med radikala ord som att ”antingen dör kapitalismen eller Moder Jord”.
I slutdokumentet riktas svidande kritik mot att kapitalismens ”sätt att producera och konsumera söker ohämmade profiter, separerar människorna från naturen och prackar på naturen en logik av dominans, som gör allt till varor: vattnet, jorden, de mänskliga generna, gamla kulturer, biorikedomen, rättvisan, etiken, folkens rättigheter, och livet självt…”
En serie konkreta krav slås fast, mot handel med utsläppsrätter och REDD-mekanismer som gör skyddet av regnskogarna till en marknad, biobränslen, genmodifierade grödor, intellektuell äganderätt till levande organismer, frihandelsavtal – men för en klimatanpassningsfond till stöd för fattiga länder, en begränsning av industriländernas utsläpp med 50 procent till år 2017, en inter-nationell klimatdomstol, att vatten ska vara en mänsklig rättighet, respekt för ursprungsfolkens rättigheter, småskaligt jordbruk, fri tillgång till kunskap o s v.
Men som vissa delegater kritiserat saknas dessvärre varje kritik av olje-, gas- och kolbolagen eller krav på förstatligande av dessa. Inte heller finns där några krav på en planerad övergång från fossila bränslen till förnyelsebara energikällor.
Kampen för mobiliserande övergångskrav kan i stället växa ur det jäsande missnöje som nu lär gro mot de kapitalistiska regeringarna i till exempel Ryssland, Pakistan och Kina. Även i USA kan BP:s oljekatastrof öka på klimatprotesterna inför Cancun.
Arne Johansson
Fyra månader innan nästa klimattoppmöte i mexikanska Cancun i november står de globala klimatförhandlingarna fortfarande och stampar i den sörja som skapades av fiaskot i Köpenhamn. Samtidigt utmanas regeringarna i Väst av de antikapitalistiska parollerna från ”Folkens toppmöte” i Bolivia.Förra veckans tjänstemannamöte i Bonn visar återigen hur klimatfiaskot i Köpenhamn, som slutade med att USA istället för ett bindande avtal försökte få med sig andra länder på en sammanställning av frivilliga åtaganden (Copenhagen Accord), har följts av en fortsatt utförsbacke.
– Vad vi olyckligtvis sett igen och igen är att vissa länder överger de framsteg som nåddes i Köpenhamn, kommenterade USA:s chefsförhandlare Jonathan Pershing med adress till de stora utvecklingsländerna – samtidigt som han medgav att de globala värmerekorden, översvämningen i Pakistan och bränderna i Ryssland ”var i linje med den sorts förändringar som kan förutses med den globala uppvärmningen”.
Även EU:s klimatkommissionär Connie Hedegard konstaterade att förhandlingarna hade gått bakåt.
En talesperson för de 43 små östaterna, Dessima Williams från Grenada, såg misslyckandet med att föreslå några klimatåtgärder alls i USA som en signal om att inget kommer att hända. Så sent som i slutet av juli beslutade också USA-senatens majoritetsledare Harry Reid att inte lägga fram något lagförslag alls.
Av de stora industriländerna är bara EU-staterna beredda att förlänga Kyotoavtalet, medan Kanada, Ryssland och Japan har deklarerat att de inte vill delta i en andra period – lika litet som USA. Inte heller nåddes någon enighet om hur klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska fi- nansieras.
Med tanke på Obamas problem inför kongressvalet i november och EU-ländernas nedskärningspolitik är oddsen för en framgång i Cancun minst sagt usla. Allt talar för att dörren också har stängts för EU:s vilja att ensidigt öka sina mål för minskning av koldioxidutsläppen från 20 till (fortfarande otillräckliga) 30 procent till 2020 jämfört med år 1990.
En sammanställning av industriländernas frivilliga utsläppsbegränsningar pekar i bästa fall mot 15 pro- cent, långt under IPCC:s förslag på 25-40 procent. Med alla kryphål inräknade, som att kunna sälja de ”gratis” utsläppsrätter som vanns av Sovjets kollaps, räkna in sponsrade minskningar i Tredje världen (offsets) och slippa räkna uteblivna åtgärder mot skogsskövling på norra halvklotet, pekar detta snarast mot en forsatt ökning av utsläppen, med 8 procent, enligt en FN-rapport som utarbetats av Bolivia (Guardian den 9 juni).
Enligt klimatanalytiker vid det tyska Potsdaminstitutet och Climate Interactive Scoreboard pekar de frivilliga åtagandena från mer än 60 länder mot att målet att begränsa den globala temperaturhöjningen till 2 grader spricker – och att det snarast lutar mot 3,5-4 grader, med katastrofala konsekvenser som en total förlust av Grönlandsisen och på sikt en höjning av havsytan med 2-7 meter.
Mot detta katastrofala scenario samlades i april 35 000 deltagare från 142 länder till World People’s Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth i Cochabamba, på inbjudan av Bolivias president Morales, som öppnade mötet med radikala ord som att ”antingen dör kapitalismen eller Moder Jord”.
I slutdokumentet riktas svidande kritik mot att kapitalismens ”sätt att producera och konsumera söker ohämmade profiter, separerar människorna från naturen och prackar på naturen en logik av dominans, som gör allt till varor: vattnet, jorden, de mänskliga generna, gamla kulturer, biorikedomen, rättvisan, etiken, folkens rättigheter, och livet självt…”
En serie konkreta krav slås fast, mot handel med utsläppsrätter och REDD-mekanismer som gör skyddet av regnskogarna till en marknad, biobränslen, genmodifierade grödor, intellektuell äganderätt till levande organismer, frihandelsavtal – men för en klimatanpassningsfond till stöd för fattiga länder, en begränsning av industriländernas utsläpp med 50 procent till år 2017, en inter-nationell klimatdomstol, att vatten ska vara en mänsklig rättighet, respekt för ursprungsfolkens rättigheter, småskaligt jordbruk, fri tillgång till kunskap o s v.
Men som vissa delegater kritiserat saknas dessvärre varje kritik av olje-, gas- och kolbolagen eller krav på förstatligande av dessa. Inte heller finns där några krav på en planerad övergång från fossila bränslen till förnyelsebara energikällor.
Kampen för mobiliserande övergångskrav kan i stället växa ur det jäsande missnöje som nu lär gro mot de kapitalistiska regeringarna i till exempel Ryssland, Pakistan och Kina. Även i USA kan BP:s oljekatastrof öka på klimatprotesterna inför Cancun.
Arne Johansson