Ökningen av utsläpp tredubblades under årtiondet efter Kyoto, 1997–2007. Att stora utsläppsbovar som flyg och sjöfart inte ingick i Kyotoprotokollet är en av många svagheter i avtalet.David Jonstads nya bok om klimatet, Vår beskärda del, repeterar grundläggande fakta om klimatet:
• Den globala temperaturen har ökat med 0,8 grader sedan mitten av 1800-talet. Redan gjorda utsläpp gör att ökningen kommer att fortsätta med ytterligare 0,9 grader – alltså totalt till minst 1,7 grader. En effekt blev tydlig sommaren 2007, ”då en femtedel av all is vid Nordpolen smälte bort och polarforskarna var chockade”.
Boken avslutas med en beskrivning av ett fossilfritt ”hoppfullt framtida Sverige” år 2030. Här finns en ambitiös genomgång av möjligheterna att utnytta sol- och vindkraft med mera, exempelvis hur vindkraften kan byggas ut från dagens 2TWh (terawattimmar) till 30TWh. Han visar också hur många ganska enkla åtgärder kan vidtas här och nu, t ex för att uppmuntra cykelåkande. Han ger också visioner om en kraftigt utbyggd kollektivtrafik, ett totalt omlagt jordbruk och om kvarterskök för kollektiv matlagning.
Problemet är att Jonstad skriver att det krävs en politisk lösning utan att redovisa en politisk väg framåt. Samhällsutvecklingen beskrivs som ett resultat av idéer istället för av ekonomisk utveckling, maktförhållanden och klasskamp. Resultatet blir att Jonstad försöker övertyga dagens makthavare om att ändra kurs.
Dagens globala kapitalistiska ekonomi domineras av ett hundratal multinationella storföretag. Tidskriften Fortunes lista över världens 500 störs-ta företag toppas av oljebolagen Exxon och Chevron. Efter trean Microsoft kommer General Electric och Wal-Mart. Utan att ens nämna dessa företags dominerande roll och makt – alla dess politiker, stater och militär – uttrycker Jonstad den naiva förhoppningen om en helt annan sorts ekonomi inom några årtionden, ”…att försöka hushålla med resurserna snarare än att förbruka dem”.
Oklarheten om politik och klasser gör att Jonstad gillande citerar flera högerpolitiker. Boken närmast hyllar den brittiske Labourpolitikern David Miliband för att han förespråkade köp- och säljbara utsläppskvoter under sin tid som miljöminister i Stor-britannien. Denne Miliband är idag utrikesminister och en av de högsta ansvariga politikerna för kriget i Afghanistan. Hur skulle han överhuvudtaget kunna vara en allierad i klimat- kampen? Om detta säger Jonstad inget. Krig och militär upprustning, som inte spelar någon liten roll i klimatförstörelsen, nämns inte alls i boken.
Orsaken är enkel – Jonstad vill att ”vi” ska lösa klimatfrågan ”först”. Att blanda in krig, svält eller utsugning av arbetare skulle minska hans möjlighet att skapa en ”bred” front för klimatet. Genom att varna för klimathotet utan att samtidigt hota kapitalisternas makt hoppas han kunna vinna deras öra. Budskapet blir att kapitalismen visst kan lösa klimatkrisen.
Jonstad inleder därför med att visa hur kapitalistiska makter som USA och Storbritannien en gång tidigare klarat av att snabbt ställa om produktion och politik, samt införa ransoneringar – under andra världskriget. I detta syfte citerar han Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som 1938 varnade för det kommande kriget. ”Då trodde Sverige inte det skulle bli något krig”, påstår Jonstad. Men ”Sverige” hade knappast en enda syn på risken för krig. Och varför berömma Segerstedt, som stod på Englands sida i kriget, och inte alla dem inom arbetarrörelsen som ägnade en stor del av 1930-talet till kamp mot och varningar för nazism, fascism och krig?
Vår beskärda del behandlar andra världskriget som om Sverige och England på den tiden saknade klassmotsättningar. ”Liksom under andra världskriget måste vi mobilisera vår styrka”. Det behövs en ”uppslutning i samma anda som den som rådde under andra världskriget”. Han citerar också Churchill, en ökänd högerpolitiker och kolonialist som länge flirtade med fascismen. Allra mest hyllas dock USA för sin omställning till krigsproduktion efter den japanska attacken mot Pearl Harbor 1941, ”det mäktigaste exemplet på vad ett samhälle kan förmå om bara viljan är den rätta”, enligt Jonstad. President Roosevelt fick biltillverkarna att omedelbart ställa om produktionen till strids- vagnar och stridsflyg.
Är verkligen andra världskriget en modell att följa? Sanningen är att ransonering och drastisk omläggning av produktionen betalades av arbetarklassen. Kapitalisternas makt och vinster inte fick äventyras. Kritiker av den förda politiken förföljdes och fängslades av en statsmakt som blev allt mer repressiv – i USA, England såväl som i Sverige, som inte ens var med i kriget. Och hur var det med gemenskapen? På våren 1944, när en ny västfront förbereddes, skakades Churchills regering av stora strejker från 180 000 gruvarbetare och 50 000 arbetare i vapen-, varvs- och flygindustrin. I Sverige inleddes Metallstrejken i februari 1945, en av de största strejkerna i landets historia. Som vid ekonomiska krascher tog det en viss tid innan klasskampen kom igång, på grund av chocken efter statens och kapitalisternas attacker i början av kriget, samt de fackliga ledningarnas kapitulation och den nationalistiska uppslutning som ofta sker i början av ett krig.
Jonstad förespråkar koldioxidransonering, men har en ytterst oklar syn på den statsbyråkrati han verkar tro ska införa ransoneringen. Statsmakten är inte neutral. I sista hand försvarar staten dagens maktförhållanden, d v s just de förhållanden som skapat klimatkrisen. Ytterligare ett exempel: Jonstad vill ha en klimatbudget och där ansvaret läggs på ”en oberoende kommitté”, ”en motsvarighet till dagens riksbank”. Men om den nuvarande globala ekonomiska krisen visat något är det väl att riksbankens huvuduppgift varit att rädda systemet, framför allt bankerna. Det är inte låtsasoberoende som behövs, utan demokratiskt löntagarstyre.
Av flera olika modeller för ransonering rekommenderar Jonstad TEQ (Tradeable energy qoutas), energiransoner som fördelas lika till alla och som sedan kan köpas och säljas.
”Den som inte använder upp alla sina ransoner kan sälja dem till den som är beredd att betala för extra ransoner”. Om någon har slut på ransoner och behöver tanka – ”då kommer köpstället, till exempel bensinmacken, automatiskt att köpa in de ransoner som behövs från marknaden och lägger sedan till kostnaden för detta på priset”. Det är också vad han rekommenderar till turister och papperlösa, som inte fått några ransoner.
Den rikaste tiondelen av befolkningen beräknas idag förbruka fyra gånger mer energi än den fattigaste tiondelen. 43 procent av energin används av 10 procent av befolkningen, enligt en undersökning från Oxford. Med en ransonering kommer dessa lätt att kunna köpa upp de fattigas andelar. ”Koldioxidransonering kommer inte att avskaffa rika människor”, konstaterar Jonstad lakoniskt. Han är också medveten om risken för spekulation, prissvängningar och ”dåliga affärer”. För organisationer och företag verkar Jonstad förespråka någon form av auktioner av ransoner, vilket i ännu högre grad kommer att gynna de rikaste.
Lösningen på klimatfrågan är alltså enligt Jonstad möjlig utan att rubba samhällets maktförhållanden. Sverige ska ha blivit fossilfritt 2030 utan omfattande kamp och konvulsioner.
Socialister och klimatkämpar behöver både program och strategi som är oberoende av dagens etablerade politiker. Klimatkrisen hör samman med den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Att rädda jobb och levnadsstandard för arbetarklassen står inte i motsättning till en klimatlösning, tvärtom. Arbetarklassen, allierad med fattiga i städerna och på landsbygden, är den enda kraft som kan utmana och besegra storföretagen. Det är också den enda internationalistiska kraften. Politikerna och kapitalisterna, å andra sidan, kommer särskilt vid ekonomiska nedgångar att röra sig i nationalistisk riktning.
Jonstad hoppas att ransonering ska ”engagera medborgarna”. Men arbetare och andra förtryckta måste bygga upp en ny arbetar- och klimatrörelse. Övergången till ett demokratiskt ekonomiskt och ekologiskt sy- stem, demokratisk socialism, kommer inte att ske utan masskamp. En massiv satsning på kollektivtrafik, ”passivhus” och förnyelsebar energi kan bara bli möjlig med en socialistisk politik.
Per-Åke Westerlund
