Recension: Stalin på Östermalm

av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

Boken Stalin på Östermalm är nog en av de bisarraste självbiografier jag har läst.

Författarens morfar var en, enligt självbiografins beskrivning, godmodig och inte särskilt lång, men över 100 kilo tung hustomte som aldrig tappade humöret hur högt än släktträffdiskussionernas vågor svallade – samt en stenhård stalinist som in i det sista och i alla väder försvarade Sovjetunionen, vad än den styrande sovjetiska byråkratin tog sig för: från skenrättegångarna och massutrensningarna på 1930-talet till den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968.
Morfadern i fråga hette Gustav Johansson (född 1895, avliden 1971) och satt med i ledningen för Sveriges kommunistiska parti, bland annat som riksdagsledamot åren 1945-1962. Han var chefredaktör för partitidningen Ny Dag under åren 1934-1959 och skrev sånger åt Karl-Gerhard samt var verksam som Moskvaagent.

Boken inleds med en beskrivning av hur barnbarnet Martin Jonols (född 1960) i vuxen ålder flyttar till en liten stuga på Söder 2016, där han äntligen får lugn och ro runt omkring sig. Han börjar också gå hos sin nya psykoanalytiker för att få ordning på vad jag uppfattar som hans mer eller mindre psykotiska vanföreställningar som han dragit på sig till följd av trauman från barndomen och framåt.
Morfar (som växte upp i en mycket fattig familj och ofta fick gå hungrig som barn, men lyckades komma sig upp genom en personlig klassresa) och mormor (också kommunist, dock inte lika stenhård stalinist som sin make, trots sin högvälborna uppväxt med hembiträden och Nobelmiddagar) bodde i en stor sexrumslägenhet på Gärdet i Stockholm. Där samlades hela släkten inför de årligen återkommande påskmiddagarna (samt jular och söndagsmiddagar), som deltagarna, inklusive lille Martin, såg fram emot som gemytliga tillställningar månader i förväg.
Martins skoltid var dock ett helvete på en förortsskola där han uppenbarligen hade noll koll på de sociala koder som gällde, med ständigt återkommande blodiga slagsmål på rasterna mellan de hårdaste och tuffaste killarna. De gav sig också på Martin, som stack ut som en sårig tumme med sin oförmåga att fysiskt försvara, men kompenserade sig med fantasier om de modiga och ärofyllda karolinerna på Karl XII:s tid. 

Hans morfars bortgång 1971, då Martin bara var 11 år, blev ett svårt slag för pojken, vilket vad jag förstår spädde på hans trauman och senare återkommande psykotiska vanföreställningar.
Mormodern förblev kommunist hela sitt liv, trots att hon återkommande käftade med sin make om vad som försiggick bakom skål och vägg såväl i Sovjetunionen som på hemmaplan. Enligt författaren berättade hon privat senare om att SKP:s gamle partiordförande Sven Linderots massiva alkoholism sannolikt var rotad i att han mycket väl visste om vad som försiggick i Stalins Sovjetunionen, men som han aldrig förmådde att offentligt gå ut med. 
Mormodern, som en period på 1930-talet faktiskt arbetat som kemist i Sovjetunionen, höll också tyst och förblev lojal utåt. Så till den milda grad att hon några år efter makens död blev ordförande för Förbundet Sverige-Sovjetunionen.
Förmodligen bidrog hennes livslånga sorg efter makens bortgång till denna offentliga tystnad och för den delen hela släktens upphöjelse av Gustav Johansson till en slags familje- och släktikon. Åtminstone enligt författaren, Martin, själv.

Det var under den här tiden som författaren började utveckla sina vanföreställningar.

Martins mamma påverkades också av sin fars död, så till den milda grad att hon valde att stanna kvar i äktenskapet med Martins far, som hon egentligen hade tänkt skilja sig ifrån på grund av hans redan då återkommande vänsterprasselhistorier med andra kvinnor.
Det var under den här tiden som författaren började utveckla sina vanföreställningar, som gick ut på att om han inte höll örnkoll på sina prylar i sitt överdrivet städade dystra pojkrum fick de ett slags egenliv som strålade ut ondska och ställde till med elände i omgivningen.
Martins pappa verkar, om jag får tro den här märkliga släkt- och familjebiografin, ha spelat i sin egen liga. Han kallade sig på den tiden det begav sig för Sveriges blivande Lenin (fan tro’t), blev sedermera tokmaoist och ville bli spion åt Kina.
Pappan var i sin krafts dagar en snygg, fysiskt stark och karismatisk ”kvinnokarl” som inte drog sig för att klappa till sin son hårt när han försökte gå emellan och skydda sin mamma, då nämnda ”kvinnokarl” slog mamman under ett anfall av dåligt humör på fyllan.

Och det blev värre, mycket värre: Efter en vända som ”dubbelmaoist” i den så kallade Rebellrörelsen (googla gärna om ni vill ta del av något verkligt skruvat ifråga om utflippad maoistisk sekterism – i praktiken en slags sekulärt religiös politisk sekt, som tack och lov blev kortlivad innan tokerierna den hängav sig åt hann få riktigt allvarliga konsekvenser), blev karl’n i takt med att han blev alltmer alkoholiserad också alltmer livsstilsutflippad. 
Han slutade sina dagar som ett nedgånget, djupt alkoholiserat vrak som jobbade som vaktmästare på T-centralens offentliga toaletter och som höll outhärdligt långa och tradiga monologer för sin son och alla som var i närheten och orkade lyssna om det storartade i sitt egenuppfunna filosofiska system med sina säregna husgudar, till sin sons stora förtvivlan och frustration. Vilket till slut förmådde sonen att fullständigt bryta med sin far en gång för alla.

Stalin på Östermalm är en säregen och udda självbiografi med en vild blandning av allt från djupt privat och personligt till storpolitik, inklusive citat av självaste Lenin. 
Lenin uttryckte en relativt kort tid innan sin sista stroke och död sin starka skepsis gentemot Stalin på grund av dennes tilltagande koncentration av makt och inflytande i sina egna händer och Lenins högst berättigade farhågor angående Stalins kompetens att kunna handskas med en sådan maktställning. 
Lenin kritiserade mycket annat rörande det alltmer staliniserade Komintern och de katastrofala konsekvenserna av dess stalinistiska urartning. 
Även författaren själv definierar sig verkligen inte, vad jag förstår, som socialist – framför allt inte som en revolutionär sådan. 
Hans personliga filosofiska husgud och förebild är enligt vad han själv säger Arthur Koestler som enligt författaren ”hälsosamt nog” avsvor sig både sin tidigare ”kommunism” (det vill säga stalinism) och ”sionism” (kan också vara en figur värd att googla för den intresserade) till förmån för den, även om det inte sägs rent ut, ”liberala borgerliga demokratin” efter andra världskriget.

Något som slutligen också är intressant läsning i Stalin på Östermalm är utdrag ur Säpos arkiv från tiden runt andra världskriget angående den svenska politiska hemliga polisens bevakning av såväl Gustav Johansson själv som de i hans familj och släkt som betraktades som ”nationellt opålitliga kommunister och landsförrädare”. 
Samt, i samband med det, Martins mormors högst berättigade rädsla för vad som skulle hända dem i händelse av en nazitysk ockupation av Sverige och att inflytelserika delar av statsledningen i det läget säkerligen glatt och beredvilligt skulle lämna över den svenska hemliga polisens register i Gestapos händer.
För den som gärna vill läsa boken Stalin på Östermalm: förbered er på en litterär tripp till något som mycket väl kan komma att kännas som ett alternativt, mycket bisarrt och märkligt universum, men inte desto mindre ett högst verkligt och inte alls alternativt sådant!
Så upplevde i alla fall jag den.

Författare: Martin Jonols
Förlag: Verbal
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 340

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!