Revolutionär kris i Sri Lanka

Massprotesterna som har utvecklats till en revolutionär kris skakar regimen i grundvalarna (Foto: ISA).

av Serge Jordan (ISA), på plats i Colombo

Denna artikel är en unik ögonvittnesrapport från Sri Lanka som just nu skakas av en revolutionär kris efter månader av protester mot den styrande Rajapaksafamiljen och de drastiskt försämrade levnadsförhållanden.
Efter artikeln skrevs har president Gotabaya Rajapaksa (Gota) ombildat regeringen och utsett Ranil Wickremesinghe från högerpartiet UNP till ny premiärminister. Wickremesinghe kommer från en annan av de familjer som länge har styrt Sri Lanka. Som medlem av den korrupta eliten har han bland annat varit premiärminister i flera omgångar.
Detta är sjätte gången som han utses till premiärminister och ”han anses stå Rajapaksas nära, och experter tror att han har valts ut för att han ska kunna garantera deras säkerhet och ge dem en fri och säker passage om de så begär”, rapporterar brittiska BBC den 13 maj.

I förra veckan skedde en dramatisk scenförändring i Sri Lanka och en revolutionär kris utvecklades. Fler länder står sannolikt inför en liknande utveckling.
På måndagmorgonen den 9 maj stormade betalda och beväpnade anhängare till den styrande Rajapaksaklanen de två protestläger som motståndare till regimen hade satt upp i huvudstaden Colombo. De båda lägren har blivit symbolen för motståndet mot regimen och en daglig samlingsplats för alla de som stödjer kampen mot regimen och krisen.
Den regimvänliga mobben släppte lös ett extremt våld mot de närvarande demonstranterna, brände tält och banderoller samt misshandlade flera. De många poliser som var närvarande ingrep inte, utan lät våldsamheterna ha sin gång.
– Polisen gjorde ingenting, berättade en tamilsk kvinna som bevittnade händelserna och tillade att hon utsattes rasistiska påhopp från polisen på grund av sin etnicitet.
– Vi förlorade många personliga tillhörigheter eftersom de brände våra tält, våra kläder, våra filtar och allting, berättar en demonstrant som var närvarande vid angreppet.
Drygt tio demonstranter blev allvarligt skadade och en ung person som misshandlades blev permanent förlamad.

Rajapaksaregimen kalkylerade med att den våldsamma attacken skulle skrämma de som hade samlats i protestlägren och knäcka kampen, vilket var en total missbedömning. Efter den första chocken efter attacken började tusentals ungdomar – med hjälp av förbipasserande, chaufförer och arbetare från området samt av människor som hade hört talas om vad som hade hänt – jaga och attackera de regeringssponsrade huliganerna.
Några i regeringens mobb kastades i den närliggande sjön Beira eller i soptunnor; många av de bussar som hade använts för att transportera dem till Colombo sattes i brand, kastades i sjön eller både och. Beira erbjuder nu en surrealistisk vy, med ett dussintal utbrända bussar halvt nedsänkta i vattnet.
Vårdanställda vid Colombo General Hospital, postanställda och advokater svarade den kontrarevolutionära attacken med omedelbara strejkaktioner.
Trots det utegångsförbud som regeringen införde senare under måndagen den 9 maj och massiv militär närvaro på gatorna lyckades demonstranterna på nytt samlas vid Galle Face Green (det område där presidentpalatset är beläget) och på nytt bygga upp ett av protestlägren.

Demonstranter har knuffat ner regimhuliganernas bussar i sjön Beira (foto: ISA).

Efter att ha misslyckats med slå ner kampen beslöt sig premiärminister Mahinda Rajapaska för att avgå, vilket firades med fyrverkerier och festmåltider i Colombos förorter.
Efter Chamal, Namal och Basil Rajapaksa – som alla i mitten av april avsattes från sina ministerposter – blev Mahinda den senaste medlemmen av Rajapaksaklanen som protesterna fick på fall. Mahinda Rajapaksa är särskilt hatad av tamilerna på grund av sin roll i det 26 år långa inbördeskriget (1983-2009) som dödade tiotusentals tamiler.
Efter att han avgick stärktes kraven på att även hans bror, president Gotabaya Rajapaksa (Gota), som är än mer hatad, ska avgå.
Hittills har regimens ständiga blandning av eftergifter och repressivt våld inte lyckats avskräcka den revolutionära kamp som Sri Lankas arbetare, unga och fattiga har inlett. Uppmuntrade av premiärministerns avgång och upprörda över regimens brutala angrepp gick massor av människor ut i protester i olika delar av Colombo och många andra delar av landet.
Folkmassorna brände ner villor, hus och annan egendom som tillhörde familjen Rajapaksa samt de som tillhörde ledare och parlamentsledamöter från regeringspartiet Sri Lanka Podujana Peramuna (SLPP). Mer än 50 politikers hus uppges ha brunnit under natten mot tisdag den 10 maj, och fler stormades och sattes i brand under tisdagen.

När jag kom till Colombo på tisdagseftermiddagen stod en av dessa stora villor i lågor, med hundratals som protesterade utanför. ”Gota Go Home” stod skrivet med röda bokstäver över fasaden.
I Tangalle, i den sydligaste delen av landet, rev arga demonstranter ner statyn av D.A. Rajapaksa, bröderna Rajapaksas pappa. Mahinda evakuerades från sin residens efter att det hade belägrats av hundratals demonstranter och flögs i en militärhelikopter till den tamilska nordöstra delen av landet. Detta framkallade sedan protester framför marinbasen i Trincomalee, där han tros ha tagit skydd – en marinbas som användes av Rajapaksaregimen som interneringscenter och tortyrläger för tamiler under inbördeskriget.
Minst åtta personer har hittills dött och hundratals andra har skadats i de senaste sammandrabbningarna. De flesta internationella medier har skildrat kampen i termer av ”upplopp” och ”våld” mellan regeringsvänliga och regeringsfientliga demonstranter på Colombos gator, och västerländska regeringar och ambassader har uppmanat till ”återhållsamhet”.
Men det råder ingen tvekan om vem som satte igång våldet genom att brutalt angripa helt fredliga och försvarslösa demonstranter, däribland familjer med små barn.

Det som sedan följde var ett typiskt exempel på hur ”kontrarevolutionens piskrapp” kan ge kampen och revolutionen en skjuts framåt. Mot bakgrund av det djupa lidande samt de enorma ekonomiska och sociala problem som krisen har orsakat med extrem brist på bränsle, gas och mediciner, långvariga strömavbrott och kraftigt stigande priser på livsmedel och andra viktiga varor är det inte konstigt att denna attack utlöste en rasande reaktion underifrån riktad mot eliten och deras liv i lyx.
Det är också slående att de unga demonstranternas ilska riktades mot den förtryckande och korrupta regimens symboler. Jag såg ingen skadegörelse av andra hem, butiker, hållplatser och så vidare.
I gryningen på tisdagen, när ryktena spreds om att regimens kumpaner och lojalister försökte fly, började tusentals revolutionära demonstranter samlas på vägarna som leder till Bandaranaike International Airport. De organiserade kontrollstationer på huvudstråken, patrullerade gatorna och genomsökte varje bil för att se till att den korrupta kabal som har tvingat landet på knä ställs till svars för sina brott.
De soldater som var stationerade där, varav vissa samtalade med demonstranterna, såg oförskräckt på allt som hände. När denna artikel skrivs den 11 maj verkar områdena runt flygplatsen fortfarande vara under kontroll av folkpatruller.
Under tiden har regeringen emellertid också utfärdat order om att skjuta så fort man får syn på någon som skadar offentlig egendom eller bryter mot utegångsförbudet. Detta efter att statliga styrkor redan har fått utökade befogenheter om att godtyckligt arrestera och frihetsberöva personer genom det undantagstillstånd som utlystes förra veckan.
Sedan i måndags har tiotusentals tungt beväpnade trupper samlats i Colombo, och militärspärrar har uppförts runtomkring, vilket ger en atmosfär av en stad under militär belägring. Det liknar de förhållanden som tamilerna fortfarande och dagligen tvingas leva under i norra och östra delen av ön. Gatorna i centrala Colombo var i stort sett öde och affärer, restauranger och kontor var stängda, vilket är ett resultat av både det förlängda utegångsförbudet och de pågående strejkerna i många offentliga och privata fackföreningar.

Det råder ett instabilt och osäkert läge. Massorna har tagit en viktig seger mot reaktionen, och en stämning av förbittrad beslutsamhet att fortsätta kampen tills Gota faller är djupt förankrad i allas medvetande. Men hotet om mer kontrarevolutionärt våld eller om ett mer omfattande statlig tillslag mot demonstranterna har långt ifrån försvunnit.
I skrivande stund har armén utfärdat en varning till tältprotesten, och kamprörelsen måste förbereda sig för att försvara demonstranterna och slå tillbaka. De patruller av demonstranter som har dykt upp i vissa områden i Colombo, särskilt runt flygplatsen, har varit uppmuntrande steg i denna riktning. Men försvaret behöver bli mer organiserat och spridas till alla delar av samhället. Det finns en ständig fara av att singalesiska chauvinister försöker splittra kamprörelsen och uppvigla till våldsamma angrepp mot landets minoriteter.
Kampen har dock skapat en enighet som var svår att tänka sig för bara några månader sedan, som när en aktivist på Jaffna-universitetet uppmanades av singalesiska demonstranter att tala på tamil till sin mestadels singalesiska publik under den studentledda blockaden av parlamentsvägen i Colombo förra veckan. Eller som en singalesisk aktivist, som var en av dem som attackerades den 9 maj, sa till mig:
– Nu när vi har sett vad denna regim kan göra mot oss kan vi börja förstå vad våra tamilska bröder och systrar har upplevt i det förflutna.
Ärren efter det förflutna och inbördeskriget finns ännu kvar och fortfarande är det i landets södra delar, i de singalesiska områdena, som kampen har sitt huvudsakliga fäste. Många tamiler stöder protesterna, men är med rätta oroliga över att deras krav på rättvisa och upprättelse, att inbördeskrigets bödlar ska ställas till svars och dömas samt att tamilernas grundläggande rätt att bestämma över sin egen framtid inte ska tillgodoses i ett Sri Lanka efter Rajapaksa.
Rörelsen skulle därför vinna ytterligare styrka genom att stödja och kämpa för minoriteternas rättigheter och för tamilernas ovillkorliga rätt till nationellt självbestämmande – inkluderat rätten att bilda en egen stat.

Några av de massvis med demonstranter mot regimen (Foto: ISA).

Arbetarorganisationernas har en avgörande roll att spela för att garantera att kampen behåller sin massförankring och samordnas.
Den solidaritet och kraft som alla skikt inom arbetarklassen har visat upp har varit ett slående inslag i den motreaktion som kontrarevolutionen piskrapp gav upphov till; från byggnadsarbetare som med sina grävmaskiner knuffade bort regeringsvänliga bussar från gatorna, till anställda på flygplatserna som gick samman för hindra parlamentsledamöter eller ministrar från att fly och de många advokater som mobiliserade sig för att bistå de unga demonstranter som greps och den medicinska hjälp de fick efter att de släpptes fria.
Den 6 maj genomfördes en total strejk (Hartal) organiserad av en allians som samlade 2 000 fackföreningar. Strejken blev en väldig framgång och facken hade kallat till en ny Hartal med start onsdagen den 11 maj om presidenten vägrade att avgå. Från början hade fackledarna mer sett den nya storstrejken som ett hot och inte som en ny mobilisering för att verkligen fälla regimen.
Men attacken på kampen under måndagen resulterade både i att arbetargrupper gick ut i strejk redan under tisdagen och i att förvirring uppstod, vilket delar av facktoppen använde som ursäkt för att dra tillbaka strejkhotet.
Trots det gick ännu fler arbetare ut strejk under onsdagen, men strejken behöver utvidgas till alla arbetsplatser. Fackföreningarna bör tydligt uppmana till att bilda strejkvaktskedjor och anordna massmöten på gatorna i öppen trots av utegångsförbudet.
Den rådande situationen kräver en målmedveten, beslutsam kamp tills Gota Rajapaksa, hans närmaste krets av makthavare och hans regering har fallit. Det är de mål som protesterna bör sätta upp och den fackföreningsledare som vacklar ska inte tillåtas bestämma kampens inriktning.

För att uppnå en verklig förändring måste massorna emellertid gå längre och resa fler krav än endast ”Gota Go Home” och få bort den nuvarande presidenten – som är en galjonsfigur för ett system som bygger på utsugning och exploatering samt kantas av imperialistisk utpressning och nationellt förtryck.
De måste förkasta alla förhandlingar med IMF, som kommer att underordna Sri Lanka ytterligare under sina internationella fordringsägare genom att fortsätta den onda skuldfällan som tar värdefulla resurser från befolkningens livsviktiga behov och som kommer att användas som utpressning för att införa nya åtstramningsåtgärder som bara kommer att förvärra situationen för majoriteten.
De måste se till att inte bara de enorma rikedomar som har plundrats av Rajapaksaklanen återförs till folket, utan att landets viktigaste resurser och produktions- och distributionsmedel överförs till allmänheten, under arbetarklassens demokratiska kontroll, för att omorganisera och planera ekonomin i enlighet med alla öns invånares behov.

När denna artikel färdigskrivs har president Gota Rajapaksa just avslutat ett offentligt tal till nationen där han hävdar att han snart kommer att utse en ny regering och ändra författningen för att ge parlamentet större befogenheter på bekostnad av presidentmakten ”så snart läget har stabiliserats”.
Detta är utan tvekan det femtielfte försöket att behålla sitt grepp om makten, den sista och centrala delen av Rajapaksadynastins försäkring för att rädda sig själv från politisk kollaps.
Inför dessa oavbrutna manövrar måste ett verkligt alternativ skapas organiskt, genom en självständig politisk organisering av arbetarna, ungdomarna och fattigbönderna, vilket frigör de revolutionära massorna från elitens alla partier som alla saknar lösningar på krisen.
Många demonstranter som jag talade med uttryckte i bästa fall skepsis, om inte rent av ett fullständigt förakt, för dessa partier. Oppositionsledaren Sajith Premadasa från det högerorienterade och företagsvänliga partiet SJB (Samagi Jana Balawegaya), som är näst i raden för premiärministerposten, blev till och med attackerad av demonstranter vid Galle Face Green och fick eskorteras ut från protestplatsen av sin säkerhetspersonal.
JVP (Janatha Vimukthi Peramuna), som benämner sig som ett revolutionärt parti, begränsar sig å sin sida till politiska krav på regeringens avgång, men förblir i stort sett tyst när det gäller den kris som ruinerar massorna.

För att åstadkomma det genomgripande och varaktiga systemskifte som krävs för att komma till rätta med den svåra situation som miljontals människor i Sri Lanka upplever reser ISA följande krav:
• Totalstrejk (Hartal) för att fälla Gota Rajapaksa och hela den styrande familjen! Omedelbart reseförbud för alla regimens kumpaner – återlämna de stulna tillgångarna och beslagta all deras egendom och rikedomar.
• Omedelbart upphävandet av undantagstillståndet. Stoppa militariseringen – dra tillbaka trupperna från gatorna och den militära närvaron runt om i Sri Lanka.
• Avskaffa den nuvarande presidentmakten och den nuvarande konstitutionen – för en revolutionär konstituerande församling baserad på helt fria val i alla delar av ön och bildandet av en regering för och av arbetarna och de fattiga.
• Upprätta aktions- och självförsvarskommittéer på alla arbetsplatser, i protestläger, stadsdelar och byar.
• Inga förhandlingar med IMF och nej till fler åtstramningsåtgärder – villkorslös avskrivning av landets skulder.
• Inför priskontroller och rejäl lönehöjning för alla arbetare.
• Statligt monopol av utrikeshandeln och förstatliga storbolag, banker och stora jordegendomar under det arbetande folkets demokratiska kontroll. För en demokratiskt planerad ekonomi.
• Nej till sekteristisk, nationalistisk splittringar – för en kamprörelse som förenar alla förtryckta.
• Försvara det tamilska folkets rätt till självbestämmande, inklusive rätten till en egen stat. Full rättvisa och kompensation till inbördeskrigets offer och återlämnande av all ockuperad mark. Folkliga rättegångar för att döma krigsförbrytare – den fulla sanningen om alla mord och försvinnanden måste offentliggöras och krigsförbrytarna dömas av folkdomstolar.
• Internationell solidaritet med massornas uppror på Sri Lanka.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!