Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern har skakat om världen, och i länderna där massorna modigt har tagit strid mot auktoritära härskare så är situationen förändrad. Hela samhällena har skakats om och kvinnornas avgörande roll i revolutionerna representerar ett enormt steg framåt. När kvinnor förändras förändras allt. Flera historiska exempel finns där kvinnor varit först att ställa sig på barrikaderna. Under den ryska revolutionen 1917 till exempel var det arbetarkvinnornas demonstration den 8 mars i Petrograd som tände den revolutionära gnistan. När kvinnor deltar i frihetsrörelser har de också gått vidare för att strida för sina egna rättigheter.
Och kvinnor går längst fram i de revolutionära upproren i Mellanöstern och Nordafrika.
I artikeln ”Revolutionens kvinnor” från den 19 februari intervjuar al-Jazira egyptiska kvinnor om protesterna, deras roll och hoppen om framtiden.
”Så länge du säger att det inte finns något hopp, så finns det inget, men om du går ner [till torget] och tar ställning, då finns det hopp”, ropade 26-åriga Asmaa Mahfouz i en video som inspirerade många, kvinnor som män, att ta del i protesterna.
Mona Seif och en vän till henne var ansvariga för att alla videor och bilder från Tahrirtorget laddades upp på internet.
– Jag har aldrig känt mig så rofylld och säker som de dagarna på Tahrirtorget. Det var en känsla av samvaro som överkom alla problem vad gäller religion eller kön som vanligen finns, säger Mona Seif.
– Före den 25 januari när vi deltog på protester sa män alltid åt mig att gå bakåt för att undvika att bli skadad, och det brukade göra mig arg. Men sen den 25 januari har människor börjat behandla mig som en jämlike.
– Jag känner mig inte längre alienerad från samhället. Jag går nu på Kairos gator och ler åt främlingar hela tiden.
Gigi Ibrahim är en politisk aktivist som spelade en viktig roll i att sprida ordet om protesterna.
– Min familj har alltid haft problem med att jag deltar i protester. De hindrade mig från att gå på grund av min säkerhet och för att jag är flicka.
– Jag var på Tahrirtorget den 2 februari, då Mubaraks beväpnade gäng attackerade oss med bensinbomber och stenar. Kvinnor spelade en viktig roll den kvällen. De höll reda på varifrån bråkstakarna kom och tog hand om skadade. Några kvinnor stod i täten tillsammans med männen.
– Under de 18 dagarna på torget blev varken jag eller någon av mina vänner trakasserade. Jag sov på torget med fem män runt mig som jag inte kände och jag var trygg.
– Revolutionen är inte över. Vi måste fortsätta, avslutar Gigi Ibrahim.
– Uppgifterna på torget delades upp, vi var väldigt organiserade. Någonting förändrades i dynamiken mellan män och kvinnor på torget. När män såg att kvinnor stred i första ledet ändrades deras syn på oss och vi var alla enade, berättar Salma El Tarzi.
Kampen för demokrati i länderna i Nordafrika och Mellanöstern måste självklart innefatta kvinnors rättigheter. Att kvinnor stiger upp och står i täten för protesterna är en enorm inspiration och ett steg framåt. Men striden måste fortsätta.
Så länge som gamla ordningar får styra, så länge som samhällena vilar kvar på godsägarvälde och kapitalism kommer demokratiska rättigheter, ekonomisk jämlikhet, arbete och så vidare inte att vara garanterade.
Arbetarklassens inträde på scenen i Egypten där strejkerna fortsatt efter Mubaraks avgång visar vägen framåt. Historien visar att klasskamp är det som lett till stora steg framåt för jämställdheten.
Kampen måste fortsätta och anta socialistiska krav, som även är den enda garanten för kvinnornas verkliga frigörelse. Låt oss på 8 mars inspireras av våra modiga medsystrar i de nordafrikanska revolutionerna.
Johanna Evans
