| Dikter | Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi |
| Författare | Emil Boss |
| Förlag | Albert Bonniers förlag 2011 |
Dikterna skildrar en arbetplats, men kanske framför allt människorna i samhällsmaskineriet som får allting att fungera. Boss blandar sina anställningsavtal och timrapporter och veckoscheman med sin fenomenalt konkreta och väldigt berörande poesi. Han drar in allt från kassabandet till pedalerna, rasterna, klockan, ”hundranittiosju kronor tack” till arbetsskadeanmälningar och tankar man får när man går till jobbet och vad man gör när man väl är ledig. Monotont ljud kommer från kassaapparaterna på Systembolaget, tankarna blir melankoliska och man dras med så att ens tankar blir lika monotona som arbetet är, men inte alls så att det blir dystert eller tråkigt. Kassapedalernas tramp, ”40 kronor tack, kvitto?”, allt som ingår i jobbet som kassör finns med och inte heller vägen till jobbet är bortglömd.
Även om man inte behöver tolka det så bokstavligt då allt är blandat (känslor, möten, jobb), känns den svidande kritiken mot arbetslinjen av starkt i dikterna. Den första tanken du får när du läser det här är att det är ännu ett angrepp på kapitalet och det brutala kalla samhälle som har vuxit fram, kanske främst för att det är Emil Boss som har skrivit det? Men jag skulle nog säga att det är en arbetsplatsskildring och en diktsamling som visar hur man kan känna när man lever i stockholms förorter, vilket antagligen är det som har fått Boss att kämpa och försöka göra sig av med det ruttna i vårt samhälle. Orden är väl valda, poesin är väldigt bra och på vissa ställen maskinell. Man känner igen sig i det han skriver vare sig man jobbar i kassan på systemet, på ett lager, på en skola eller inom vården.
Ruben Derkert
