USA Allteftersom valet 2010 närmar sig kommer miljontals arbetande och unga människor som vill kämpa mot högerns storföre-tagsagenda att konfronteras med frågan: Bör jag rösta på Demokraterna?
I valen 2006 och 2008 ställdes arbetare och unga inför ett liknande val. Tiotals miljoner beslöt sig för att rösta på Demokraterna på grundval av det partiets löften om att få slut på krigen, att stå upp emot företags-Amerikas makt och att ge amerikanerna jobben tillbaka.
Ändå har nu, 2010, inget av de löftena uppfyllts. De tio miljoner jobb som försvann under den stora recessionen har inte ersatts. Wall Street har fått ytterligare ett räddningspaket, ändå har tiotals miljoner arbetare och deras familjer som lider av arbetslöshetens och utmätningarnas slag ignorerats.
Trots Obamas nyligen tillkännagivna ”tillbakadragande” från Irak så kommer 50 000 USA-truppsoldater att stanna kvar i Irak och förlustsiffran i Afghanistan växer.
Förväntningarna var stora på Obama. Hans installationstal hyllades av stora folkmassor. Mindre än två år senare framstår detta som något från en förfluten era. Istället för att förlita sig på sitt folkliga mandat för att få igenom förändringar har Obamaadministrationen gjort sina mest hängiv- na anhängare besvikna.
Under sin valkampanj lovade Obama att ta itu med försäkringsbolagen och de privata sjuk- och hälso- vårdsintressena samt tillhandahålla ”sjukvård för alla”. Han tillhandahöll istället en sjuk- och hälsovårds-”reform” uppbyggd runt omkring de privata läkemedelsbolag, sjukhus och försäkringsbolag som är ansvariga för ojämlikheterna inom USA:s sjuk- och hälsovårds-”system”.
Istället för att sjuk- och hälsovården blivit en rättighet, har den blivit en skyldighet uppbackad av böter. Försäkringsbolagen har blivit ännu mer insyltade i systemet och så kallade Cadillacplaner – vilket betyder kvalitetssjuk- och hälsovårdsplaner som en del arbetare åtnjuter – kommer att beskattas. Det är inte konstigt att allmänhetens stöd snabbt krymper.
På utbildningsområdet är Obamaadministrationen ledande ifråga om att få igenom en högeragenda. Under hans Kapplöpning till toppen-initiativ har 4,39 miljarder dollar (30,6 miljarder kronor) använts som mutor till delstater för att få igenom en drastisk omstrukturering av deras utbildningspolitik i riktning mot utvecklandet av charterskolor för att försvaga lärarnas ställning och betala lärarna på grundval av deras elevers provresultat.
Under de senaste 18 månaderna har Obama fått minskat stöd: Från 78 procent strax efter att han blivit vald till omkring 45 procent idag.
Storföretagsanknutna media argumenterar nu för att Obama tappar i stöd därför att hans politik är alltför ”vänsterinriktad”. Men det motsatta är sant: Allmänheten står långt till vänster om Obama. En solid majoritet stödjer tanken på ett regeringsstyrt, statligt och alla omfattande sjuk- och hälsovårdssystem, i likhet med det som finns i Kanada och det mesta av Europa. En majoritet opponerar sig emot USA-ockupationerna i Mellanöstern, stödjer ett omfattande program för gröna jobb och stödjer tan- ken på att vingklippa storföretagens och Wall Streets makt.
Obama får minskat stöd därför att han misslyckats med att uppfylla sina löften, inte för att han är ”för vänsterinriktad”.
Det finns inga ursäkter för Demokraternas misslyckanden med att hålla sina vallöften. De kontrollerade presidentposten, Kongressen och majoritet i Senaten (60 mandat). De skulle ha kunnat få igenom vilken lagstiftning som helst om de velat.
Allt Obama skulle ha behövt göra mot Republikanernas förhindranden var att avslöja deras högeragenda för att vinna den offentliga debatten. Genom att mobilisera allmänheten skulle han ha kunnat pressa tillbaka Republikanerna och de konservativa Demokraterna, likaväl som hotet från filibustrarna.
Liknande skedde under Clintonadministrationens två första år, då den hade en liknande majoritet bakom sig. Den kunde ha fått igenom vilken slags lagstiftning som helst om de velat det, inklusive den utlovade omfattande sjuk- och hälsovårdsreformen och lagstiftning som förbjuder permanent utbytande av anställda under strejker.
Under Clinton genomförde istället Demokraterna NAFTA, grundat av WTO, avskaffade i praktiken välfärden, sade upp miljontals offentligt anställda, militariserade gränsen mot Mexiko och institutionaliserade sanktioner mot Irak som dödade miljontals av dess medborgare.
Trots Demokraternas offentliga image av att försvara arbetande människor, kvinnors rättigheter, miljön och medborgarrättigheterna, är de ett parti som finansieras och kontrolleras av storföretags-Amerika.
Att rösta på Demokraterna som det ”mindre onda av två onda ting” är att falla i den fälla som gillrats av storföretagsamheten och dess tvåpartisystem. Både Demokraterna och Republikanerna är integrerade beståndsdelar av detta tvåpartisystem; när det ena storföretagspartiet diskrediteras har storföretagsamheten sitt alternativa parti redo att träda in.
Det är inte genom röstande på Demokraterna som det förflutnas segrar har vunnits. Ingen av de förmåner vi åtnjuter idag har skänkts oss av de två huvudpartierna. De vanns genom kamp. USA:s historia är full av enastående kamp av vanligt folk för att få igenom förbättringar av sina liv.
Vi har vanligen, snarare än att ha haft dem som allierade i denna kamp, funnit Demokraterna på andra sidan barrikaderna. Detta var sant i kampen mot WTO, Vietnamkriget och i otaliga arbetarkamper.
Att stödja Demokraterna försvagar också vår förmåga att organisera kraftfull kamp. De flesta av ledarna för arbetarrörelsen och andra sociala rörelser stänger ned dessa rörelser då det närmar sig valdag för att inte ”genera” Demokraterna med krav som är oacceptabla för storföretags-USA.
Enligt en opinionsundersökning genomförd av Wall Street Journal i början av december 2009, uppgav drygt 50 procent att de ville ha ett nytt politiskt parti.
Vi måste använda oss av denna ilska och bygga en oberoende rörelse i de arbetandes och fattigas intresse.
Denna vrede har, på grund av att deras röster har tystats av arbetarrörelsen och vänstern, delvis funnit en hemvist inom Tea Party-fenomenet. Även om Tea Party-folket utgörs av en brokig skara, utgör deras högerpolitik – i synnerhet deras attacker på immigranter – en varning för den fara det innebär att låta högern profitera på den ilska som behöver kanaliseras in till en rörelse för arbetare.
Demokraterna kan inte bli verktyget för en ny rörelse som kräver jobb, service och ett slut på krig. Demokratiska politiker pekar finger åt Republikanerna för att distrahera oss från sin egen handfallenhet.
För att kunna stoppa budgetnedskärningar och högerdagordningen måste vi bygga en ny rörelse på gatorna.
Vi behöver bygga en kraftfull koalition av alla berörda lokalsamhällen, av arbetarrörelse- och aktivistgrupper för att samordna all denna kamp.
Samtidigt måste vi föra fram ett klart och tydligt politiskt budskap, som lägger skulden för krisen på storföretagen och kapitalismen, som har orsakat den.
Det vi behöver är ett nytt politiskt parti som vägrar att ta emot storföretagens pengar, som kontrolleras genom medlemmarnas demokratiska omröstningar och som beslutsamt kämpar för arbetarklassmajoritetens intressen i fråga om jobb, löner, förmåner, sjuk- och hälsovård, bostäder, krig, diskriminering och miljön.
Under 2010 förtjänar oberoende kandidater som Dan La Botz i Ohio, Jill Stein i Massachusetts och Howie Hawkins i New York vårt stöd.
Även om detta är små första steg så visar de på vad som behöver göras i en mycket bredare skala under den kommande perioden av kapitalistisk kris om vi ska kunna besegra högerns storföretagsdagordning.
Uppgiften är att bygga en mäktig arbetarklassrörelse som kan bryta i-genom tvåpartisystemets tvångströja och dra samman de hundratals miljoner arbetarna och unga för att utmana kapitalismen och bygga ett nytt, so-cialistiskt samhälle.
Tony Wilsdon
Socialist Alternative (CW USA)
