Socialistiska pionjärer synas i Lenins kostym

Lenins kostym (Carlssons förlag) är den fyndiga titeln på en ny bok av Per Leander, till vardags journalist på tidningen Internationalen. Boken ger en fascinerande spegling av den unikt nära relation som de ledande svenska vänstersocialdemokraterna och första kommunistiska pionjärerna hade med Lenin och andra ledande bolsjeviker som skulle stå i spetsen för den ryska oktoberrevolutionen 1917, något som också levandegörs med deras egna ord.

ARNE JOHANSSON

När världskrigets utbrott 1914 stängt Europas gränser blev Sverige, som icke krigförande land, centralt i exilbolsjevikernas förbindelser med den underjordiska kampen i hemlandet. Bland de kända bolsjeviker som knöt starka band till de ledande svenska vänstersocialisterna Zeth Höglund, Fredrik Ström, Ture Nerman, Karl Kilbom med flera var Aleksandra Kollontaj, Nikolaj Bucharin, Aleksander Sjljapnikov och Karl Radek några av de mest prominenta. 

Det var också via Sverige som nästan alla ryssar i exil återvände till Ryssland efter februarirevolutionen, inklusive Lenin, som själv besökte Sverige fem gånger, och Leo Trotskij. 

Det som politiskt förenade de svenska vänstersocialdemokraterna och skandinaviska ungdomsförbunden med Lenins bolsjeviker var avskyn mot de flesta socialdemokratiska ledarnas historiska svek 1914 mot löftet att med alla medel bekämpa världskriget. 

Zeth ”Zäta” Höglund är en av bokens svenska centralfigurer. Han deltog på Lenins initiativ på den internationella konferensen för socialistiska krigsmotståndare i den schweiziska alpbyn Zimmerwald 1915, tillsammans med Ture Nerman som representant för både de svenska och norska ungdomsförbunden. 

För den stora fredskongress i Stockholms Folkets Hus 1916 som den svenska vänstern i Zimmerwalds anda organiserade i öppen trots mot Brantings partiledning dömdes Zeth Höglund till ett fängelsestraff som besvarades av internationella stödkampanjer. Partiledningens svar blev ett ultimatum om ungdomsförbundets totala underkastelse. 

Detta ledde i maj 1917 till bildandet av det socialdemokratiska vänsterpartiet som efter den ryska oktoberrevolutionen deltog i bildandet av en ny, tredje och kommunistisk international för den socialistiska världsrevolution som avtecknade sig. 

Ur de vänsteroppositionella och socialistiska leden av socialdemokratiska och anarkistiska arbetare, soldater och ungdomar bildades den Kommunistiska internationalen för att kunna följa oktoberrevolutionens exempel, ta makten och säkra en socialistisk världsordning. Utmaningen låg i att på kort tid ur dessa oftast mycket heterogena organisationer och osäkra ledningar skapa tillräckligt disciplinerade och målmedvetna kamppartier.  

Termen ”proletariatets diktatur” accepterades av den stora majoriteten sedan bland annat Fredrik Ström förklarat att borgerlig diktatur har vi redan, även om den bär namnet demokrati och att ”arbetets demokrati, proletariatets diktatur, är den verkliga demokratin”. 

På Kominterns tredje kongress sommaren 1921 lugnades den oro många kände för att internationalen var på väg att rusa iväg alltför långt framför massorna av att Lenin och Trotskij kritiserade den väpnade resningen i Tyskland i mars 1921 som ett dåraktigt äventyr. 

Men sekteristiska misstag kan lätt leda till opportunistiska, och som Trotskij har påpekat löd den tredje kongressens paroll inte bara: ”Till massorna!” utan: ”Till makten genom att först erövra massorna!”. Lenins kostym missar betydelsen av det omvända och enligt Trotskijs avgörande misstaget under de tyska revolutionsåren sedan 1918 att inte ta makten 1923, då kommunisterna skulle ha kunnat räkna med stöd av arbetarklassens majoritet under den extrema ekonomiska krisen. 

Om detta till sist lyckats hade som Ture Nerman utropat redan i november 1918 den socialistiska epoken varit inne: ”Tyskland och Ryssland – vilka möjligheter, om de två väldiga rikena, med sina stora folk, Ryssland med sina naturrikedomar och Tyskland med sitt tekniska kunnande, slog sig ihop!” Med en sådan utveckling skulle också den byråkratiska urartningen av Sovjetunionens kommunistiska parti och den Kommunistiska internationalen ha förhindrats.  

Den svenska partiledningen runt Zeth Höglund hade som Lenins kostym beskriver redan 1921 råkat i konflikt med ungdomsförbundet och de finska exilledarna om partiets kritiska stöd till en ny socialdemokratisk minoritetsregering ledd av Branting efter det första demokratiska valet 1921. 

Zeth Höglund hade, ”rasande över att icke Lenins och Trotskijs linjer följas” vägrat att på Zinovjevs kallelse ställa sig till svars för detta inför Kominterns ledning. Väl i Moskva lyckades dock Fredrik Ström, som ändå åkte, få stöd för partiledningens linje. 

Det triumvirat mellan Kominterns ordförande Zinovjev, Kamenev och det sovjetiska kommunistpartiets nye generalsekreterare Stalin som tog över kommandot strax efter Lenins död 1924 inledde med en så kallad ”bolsjeviseringskampanj” för att kväsa all kritik. Denna gick först och främst ut på att smutskasta och isolera Trotskij, oktoberrevolutionens mest framträdande ledare vid sidan av Lenin, som ställt sig i spetsen för en vänsteropposition för snabbare industrialisering och mer arbetardemokrati. 

Lenins kostym ger en fascinerande beskrivning av den femte Kominternkongressens parallella ställningstaganden mot Zeth Höglund och Leo Trotskij. 

Anklagelserna mot Zätas partiledning denna gång gällde hans kritik av exekutivkommitténs klumpiga agerande i Norge som drev Arbeiderpartiet ur Komintern, hans invändningar mot att den gamla agitatorn Kata Dalström angreps för sina religiösa övertygelser och ovilja att underordna sig. När det gällde den bannbulla som Stalin föreslog mot Trotskij innebar denna enligt Zäta att världskongressen tvingades rösta på ett 80-sidigt dokument, som enbart fanns på ryska.

”Vi hoppas att händelserna i ryska partiet, särskilt om kraven på en större arbetardemokrati, såsom Trotskij, Radek och Preobrazjenski m fl kräva även ska få en internationell avspegling. Om Komintern slår in på en dylik linje, så ska vi återvinna många goda kämpar som gått förlorade, stärka vår ställning bland arbetarmassorna och även, tror jag, kunna återförena de kommunistiska partierna i Norge”, skrev Fredrik Ström i ett brev till Aleksandra Kollontaj. 

Men Zäta var ändå ingen Trotskij, som trots utrensningen var beredd att riskera allt för att inte låta den revolutionära marxismens röda tråd klippas av. En hyllningsbiografi i två band över den nyss avlidne store ”hövdingen” Hjalmar Branting som för inte så många år sedan hade fått honom utesluten blev ironiskt nog snart Zeth Höglunds nya återinträdesbiljett till socialdemokraterna. 

Liknande öden skulle som Trotskij påpekat redan i slutet av 1920-talet drabba så gott som alla av internationalens grundare, liksom även dem som sedan tog över partiledningarna. Deras ryska olyckskollegor skulle snart även fysiskt likvideras.

I det franska förordet till sin bok Tredje internationalen efter Lenin (utgiven på svenska av Rättviseböcker) påpekade Trotskij redan 1929 att av de delegater som deltog på någon av Kominterns fyra första kongresser, ”dvs listan över Oktoberrevolutionens första och mest hängivna vänner, Kommunistiska internationalens grundare, Lenins närmaste internationella medarbetare, finner vi att efter Lenins död blev alla, med ett enda undantag, inte bara avlägsnade från ledningen utan också utesluna ur den Kommunistiska internationalen”. 

Ändå var inget av detta oundvikligt. Tänk hur annorlunda dagens värld skulle ha kunnat se ut om ”bara” den tyska revolution som började med Kielmatrosernas myteri eller om den spanska revolutionen hade lyckats? Lenins kostym bör helst läsas tillsammans med Trotskijs analyser i Tredje internationalen efter Lenin och Den förrådda revolutionen som försvarade den revolutionära marxismens arv och på allvar understryka behovet av en ny demokratisk och socialistisk international. ■


Författare: Per Leander
Förlag: Carlssons förlag
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 367

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!