Solrosrörelsen 2014 ritade om Taiwans politiska karta

Av Vincent Kolo (ISA i Kina, Hong Kong och Taiwan) // Artikel i Offensiv

Under våren 2014 skakades Taiwan av en kamprörelse som resulterade i en permanent och oåterkallelig politisk förändring. Masskampen fällde det nyliberala handelsavtalet CSSTA. Den kinesiska regimen och Kuomintang (KMT) i Taiwan blev kampens stora förlorare. Solrosrörelsen 2014 gav också viktiga lärdomar för dagens kamp.

Händelserna i Taiwan 2014 kom att spela en oerhört viktig roll för utvecklingen av ISA i Kina, Hongkong och Taiwan, eftersom vi var där som en liten men extremt aktiv grupp som kämpade för en arbetarförankrad och socialistisk väg framåt. När protesterna började hade vi bara ett mindre antal anhängare i Taiwan. Vi skickade omedelbart en organisatör från Hongkong för att under stridens gång samla och organisera våra anhängare till en sammansvetsad grupp. Detta i sin tur gjorde det möjligt att sälja över 2 000 exemplar av vår tidning Socialist (nummer 25) i Taipei (Taiwans huvudstad) och i Hongkong, där vi också organiserade solidaritets- och stödaktioner till kampen i Taiwan. Försäljningen av Socialist ger en glimt av det genomslag som vår socialistiska organisation fick under Solrosrörelsen.

Solrosrörelsen startade när ett par hundra studenter och aktivister från icke-statliga organisationer (NGO:s) den 8 mars 2014 gick in och ockuperade Taiwans riksdag (yuanen). Deras mål var att (bokstavligen) hindra president Ma Ying-jeous regering från att driva igenom handelsavtalet med Kina (Cross-Strait Service Trade Agreement, CSSTA), som undertecknades året innan.

Handelsavtalet CSSTA var ett nyliberalt handelsavtal, där kapitalisterna skulle göra betydande vinster (därav deras påtryckningar på Ma Ying-jeous regering om att ta krafttag mot demonstranterna) på arbetarnas bekostnad. CSSTA gav också upphov till en utbredd rädsla för att Taiwan, under Ma Ying-jeous och KMT:s fortsatta styre, i allt högre grad skulle hamna under den kinesiska regimens kontroll.

Studenternas ockupation, som avslutades den 10 april, efter 24 dagar, utlöste en massrörelse som vida överträffade ockupanternas förväntningar. Som mest gick 500 000 människor ut på gatorna i den största demonstrationen som någonsin hållits i Taiwan.

Dessa 24 dagar förändrade Taiwan och kampen fick också återverkningar i Kina och regionen i stort. Fram till massprotesterna 2014 hade de kinesiska och taiwanesiska kapitalisterna strävat efter att knyta allt närmare ekonomiska band.

De taiwanesiska kapitalisternas investeringar i Kina uppgick till totalt 140 miljarder dollar i Kina år 2014. Det var en minskning jämfört med tidigare, men fortfarande en väldig summa. Men sedan dess har de rasat och förra året föll de taiwanesiska investeringarna i Kina till den lägsta nivån sedan 2001. Det imperialistiska kalla kriget, där den amerikanska och kinesiska imperialismen kämpar om ekonomisk, men också militär dominans, med Taiwan som ett av sina viktigaste slagfält, var vid tiden för Solrorörelsen bara i sin början.

Att Ma Ying-jeou stöddes av såväl den amerikanska imperialismen som av den kinesiska imperialismen i presidentvalet 2012 ger en bild av hur mycket världen och regionen har förändrats sedan dess.

Den kinesiska regimen såg KMT under Ma Ying-jeou som en dörröppnare till ökad ekonomisk och politisk integration mellan Kina och Taiwan. Men när Solrosrörelsen bröt ut var Ma Ying-jeou redan väldigt impopulär efter sex år vid makten (han vann presidentvalet för första gången 2008 och omvaldes 2012).

KMT och dess ”blåa koalition”, som lutar åt ett enande med Kina, splittrades till följd av kampen och har aldrig återhämtat sig sedan dess. Det är förklaringen till att den ”gröna koalitionen”, mot enande med Kina och där Demokratiska progressiva partiet (DDP) är det dominerande partiet, vann presidentvalet i år. Det var tredje gången i rad som DDP vann presidentvalet, vilket saknar motstycke. DPP:s valframgångar är dock främst en följd av den fientlighet som människor hyser gentemot den kinesiska regimen och KMT, som allmänt betraktas som ett redskap (komprador) för Peking.

Det har skett enorm förändring av medvetenheten. Efter Solrosrörelsen är det allt fler som identifierar sig som ”taiwaneser” snarare än ”kineser”. Arbetarrörelsen måste vara lyhörd inför den ändrade medvetenheten; se vad som är progressivt (pekar i riktning mot kamp mot kapitalismen) och vad som är reaktionärt (splittrar och försvagar klasskampen).

Socialister kämpar för Taiwans rätt till självbestämmande, inklusive självständighet. Men vi förklarar också att självständighet måste börja med att man bryter med kapitalismens partier. De kapitalistiska politikerna, oavsett om de är blå, gröna eller vita, dansar bara efter den kinesiska och, i allt högre grad, den amerikanska imperialismens pipa. Enad masskamp med arbetarklassen i andra länder, särskilt Kina, för att störta kapitalismen och imperialismen, är det enda sättet som Taiwan kan vinna verklig självständighet på.

Solrosrörelsen slutade inte med en klar seger för protesterna, vilket enligt vår bedömning skulle ha varit fullt möjligt med ett annat ledarskap och en självständig politik som var oberoende av DDP-ledningen. Men kampen behövde också en annan inriktning – att få tillstånd strejker från studenterna och – viktigast av allt – arbetarna.

Istället avslutades ockupationen med att en dålig kompromiss slöts som gav Ma Yingjeou och hans regering en chans att rädda ansiktet samtidigt som ockupationsledarna kunde hävda att man inte lämnade parlamentet tomhänta.

Men trots politikernas manövrerande och studentledarnas otillräckliga beslutsamhet så kom masskampen att fälla CSSTA, avtalet lades på hyllan. Detta berodde på att kampen på ett bestående sätt skapade nya sociala styrkeförhållanden och orsakade en djup kris för KMT, som följdes av att partiet förlorade valet 2016. Planen för ockupationen var djärv och utan tvekan modig. Men studentledarna befann sig snart i epicentrum för en kamp vars omfattning och komplexitet de aldrig hade kunnat föreställa sig. Som vi skrev i Socialist: ”om detta förblir en rörelse enbart för studenter, vilket var ockupationsledarnas plan, kommer den inte att kunna avsluta kampen”. Den avgörande kraften för social förändring, särskilt i rörelser som utmanar kapitalisternas makt och intressen, är arbetarklassen.

Ockupanterna var typiska för de grupperingar, olika NGO:s, som frodas i Taiwan, och på andra håll. På grund av arbetarorganisationernas historiska svaghet och avsaknaden av en demokratiskt organiserad massrörelse kan dessa grupper få en oproportionerligt stor roll i kampen.

Utan förankring i arbetarklassen och i avsaknad av självständig politik tenderar dessa att vackla och retirera när staten och det kapitalistiska etablissemanget besvarar kampen med kontrarevolutionära attacker för att försöka splittra, isolera och underminera dem. Efter 2014 års kamp sögs flera av studentledarna upp av DPP och deras allierade.

Med en annan ledning och strategi, som medvetet hade strävat efter att mobilisera arbetarklassen och basera kampen på organiserade massaktioner, snarare än att massorna enbart skulle vara en hejarklack till att bara heja på studenterna, kunde Solrosrörelsen ha lett till uppkomsten av en verkligt ny politisk kraft i Taiwan: till bildandet av en facklig rörelse med massförankring och ett arbetarparti som utmanar alla de kapitalistiska partierna.