Sveriges socialförsäkringar har under de senaste 20 åren utsatts för en serie nyliberala systemskiften som förvandlat dem från Europas mest trygga till några av de mest otrygga, men för spekulanterna på finansmarknaden och statskassan till några av Europas mest lönsamma.Därmed har också socialförsäkringarna allt mindre likhet med sina ursprungliga principer om ett samband mellan avgifter och förmåner, att ersättning betalas ut mot inkomstbortfall och att försäkringen omfattar alla.
Samtidigt som högeralliansen spytt galla över vad man kallar den gamla ”bidragslinjen” har en mycket stor del av de bantade utgifterna för socialförsäkringarna och de växande överskott som
a-kassan och sjukförsäkringen plundras på gått till att finansiera fyra jobbskatteavdrag, de borttagna förmögenhets- och fastighetsskatterna, Rut-avdraget och nu den sänkta restaurangmomsen o s v. Alla dessa skattesänkningar har framförallt gynnat de rika och välbeställda.
Konsekvensen är ett Sverige med dramatiskt ökade klassklyftor mellan dem som har – och framförallt dem som äger – och dem som inget har.
Därmed har Cornelis Vreeswijks text om att ”Somliga går med trasiga skor” fått en alltmer kuslig aktualitet.
Det började med den så kallade pensionsreformen 1994.
Om ATP, den allmänna tilläggspensionen som infördes av socialdemokratin 1957-59, för första gången gav efterkrigstidens arbetare ett hopp om en anständig pension utan akut risk för fattigdom och misär, var det nya pensionssystem som de borgerliga partierna i skön förening med S klubbade igenom strax innan valet 1994 raka motsatsen.
Mot bakgrund av den förlängda och fördjupade kris för kapitalismen och dess börskurser vi nu ser avteckna sig kan vi befara det värsta.
”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, förklarade Göran Persson i ett anfall av klarsyn redan 2005, under en resa i Australien.
Medan ATP gav full kompensation för prisstegringar och byggde på de 15 bästa inkomståren bygger det nya systemets indexering på att man för full pension måste arbeta heltid i 40 år och att pensionsnivån varje år räknas upp 1,6 procent mindre än reallönerna utvecklas – och att man i övrigt tvingas lita till de fyra pensionsfondernas växlande lycka på aktiemarknaden.
Som vi sett i praktiken de två senaste åren riskerar pensionen dessutom att begränsas ytterligare av den s k ”bromsen”, som slår till i händelse av demografiska pucklar som stora kullar pensionärer och främst vid en ekonomisk kris.
När finanskrisen 2008-2009 innebar 190 förlorade miljarder kronor för de fyra AP-fonderna ledde detta utan prut till sänkta pensioner med 3,0 procent ifjol och 4,3 procent i år.
Nu ökar risken för att bromsen slår till på nytt.
”Om den här låga nivån på börsen håller, vilket jag håller som troligt, så påfrestar det pensionssystemets finanser och det ökar bromsens kraft. Bromsen är redan nu i och då kommer man behöva bromsa ytterligare”, befarar KG Scherman, före detta generaldirektör vid Riksförsäkringsverket.
Bromsen innebär för i år en sänkt pension med 750 kronor i månaden för en normalpensionär, och på fem år enligt Scherman en förlust med 50 000 kronor.
Högeralliansens beslut om att skjuta upp den utlovade skattesänkningen för pensionärer är dessutom en ny kalldusch. Beskedet blir desto mer provocerande om det kombineras med höjda ribbor för högkostnadsskyddet för både läkarbesök och mediciner, samtidigt som regeringen sänker restaurangmomsen för de välbeställdas krogbesök.
Enligt en rapport från EU-kommissionen som i december 2010 uppmärksammades av Riksdag & Departement hade Sverige år 2008 pensionsnivåer strax under genomsnittet i EU, vilket gav 65 procent av slutlönen efter 40 års yrkesliv. Enligt EU:s bedömning faller dock den svenska pensionsnivån under de närmaste 40 åren till Europas näst sämsta efter Estlands, till endast 48,2 procent av slutlönen.
Till saken hör att Sverige antagligen är det enda land i världen där pensionärer, sjuka och arbetslösa betalar mer i skatt för samma inkomst än den som arbetar.
Med en fallande pensionsnivå öppnas nu en gigantisk mångmiljardmarknad för privat pensionssparande, i förlängningen av det påtvingade premiepensionssparandet – trots att det under tio år varit mer lönsamt för pensionsspararen att ha pengar i madrassen.
Som Sam Sandberg, ordförande för Svenska Kommunalpensionärernas Förbund, skriver är det lätt att ana mäktiga ekonomiska intressen bakom budskapet om att ”ta ansvar för sin egen pension.”
Premiepensionssparandet har trots sina urusla resultat för alla utom fondförvaltarna blivit inkörsporten till en stor och svindlande finansiell fondsektor, som gör sig feta på kundernas förvaltningsavgifter.
Allt pekar, om inget motstånd kan organiseras mot denna mångmiljardsvindel, mot en gigantisk ytterligare privatisering av pensionssparandet.
Högerregeringens så kallade reformering av a-kassan i januari 2007 har haft minst lika katastrofala konsekvenser.
Det blev dyrare att vara med, svårare att bli berättigad till a-kassa och lägre och fallande ersättningar. På bara ett år lämnade en halv miljon a-kassan. I juni 2011 stod enligt professor Anders Kjellberg som forskar om medlemsraset hela 1,7 miljoner utanför a-kassan.
Det är svårt att säga vilka förändringar och konsekvenser som är mest katastrofala.
- Är det att avgiften kan vara 300 kronor högre för den som är ansluten till en a-kassa i en bransch med hög arbetslöshet än för en akademiker?
- Eller är det att villkoren gjorts så snäva att bara 40 procent av de arbetslösa enligt a-kassornas samorganisation får någon ersättning alls och att 60 procent av de som idag är inskrivna som arbetslösa i Arbetsförmedlingen helt saknar ersättning från någon a-kassa, varav mer än 80 procent av alla unga arbetslösa under 25 år?
Medan arbetslösheten på fyra år ökade från 342 300 personer i februari 2006 till 459 000 i februari 2010, minskade samtidigt antalet personer med a-kassa mycket kraftigt, från 284 479 till 176 972 personer. Trots att arbetslösheten ökat har antalet med ersättning från a-kassa mer än halverats mellan första halvåret 2006 och första halvåret 2011.
- Eller är det att i år bara 3 procent av de försäkrade får den 80-procentiga ersättning som ska utgå under 200 dagar, då taket på 18 700 kronor aldrig har höjts, innan den faller till 70 procent under 100 återstående dagar (föräldrar med barn under 18 år kan få 70 procent i ytterligare 150 dagar) – och till 65 procent för de långtidsarbetslösa i den s k jobb- och utvecklingsgarantin?
En arbetslöshetsperiod betyder därför ett akut hot mot möjligheten att kunna behålla sin bostad, ta ett lån eller ens teckna ett telefonabonnemang.
Samtidigt drar avgifterna till a-kassan enligt TCO:s utredare Mats Essemyr in 23 miljarder kronor mer till staten än utgifterna. Och överskottet går rakt in till statskassan, eller om man så vill till pigavdrag eller sänkt restaurangmoms.
Lika hårresande är det nyliberala attentat som genomfördes av högeralliansen mot sjukförsäkringen den 1 juli 2008, dessvärre i spåren på den förvanskade bild av verkligheten som presenterats av Anna Hedborgs S-tillsatta utredning i oktober 2006.
Som till exempel arbetslivsforskaren Björn Johnsson visat i boken Kampen om sjukförsäkringen har den bild som det politiska etablissemanget presenterat varit full av myter, missförstånd och överdrifter.
Bilden av ”Europas högsta sjukfrånvaro” baserades på ogörliga jämförelser med helt andra system, liksom att Sverige också har haft en betydligt högre sysselsättning än i Europa, framförallt bland äldre kvinnor i tunga vårdjobb.
Samtidigt berodde nästan hela den stora ökningen av sjukfrånvaron i Sverige mellan 1996 och 2002 på längre sjukskrivningsperioder, inte på att fler blev sjukskrivna. De längre sjukskrivningsperioderna berodde i sin tur på ett havererat rehabiliteringssystem.
Samtidigt började sjuktalen vända nedåt redan 2003, liksom sjukskrivningstiderna sedan 2006. Skälet till detta är en alltmer restriktiv praxis för sjukskrivning inom sjukvården och hos Försäkringskassan.
Högeralliansens kontrareform av sjukförsäkringen innebar som bekant fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan och att bedömningen av denna har skärpts ytterligare, att sjukpenningen tidsbegränsades, att det gamla sjukbidraget försvann och att villkoren för stadigvarande sjukersättning skärptes. Det framhölls i propositionen, som mer handlade om arbetsplikt än om hälsa, att ”Den försäkrade måste känna ett eget tydligt ansvar för att försöka komma tillbaka i arbete”. Därmed, försäkrade man, skulle också de långa sjukfallen minska drastiskt.
”Reformen” föregicks av en sanslös hets mot påstått bidragsfusk.
”Kontroll, karens, straff, färre bidrag – allt är ju möjligt om regeringen bara vill”, skrev exempelvis Svenska Dagbladet, allt medan SVT:s Aktuellt slog larm om att ”20 miljarder går upp i rök varje år”.
Det visade sig vara osedvanligt ovederhäftiga ”gissningar” av en grupp taggade experter, utan något underlag. Jakten på bidragsfuskare blev en gigantisk flopp. Och enligt Riksrevisionsverkets uppföljande rapport Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten? låg regeringens uppskattningar ”anmärkningsvärt långt” från de verkliga återbetalningskrav som följde.
Inom Försäkringskassan gjorde 300 särskilt tillsatta fuskjägare cirka 20 000 kontrollutredningar under 2010. Av dessa polisanmäldes fem procent eller cirka 1 100 fall, ett antal som åklagarna efter polisens granskning tvingades skära ned ytterligare till enbart 200 ärenden som kunde knytas till brott, alltså färre än ett fall per fuskjägare!
Under tiden växer både antalet utförsäkrade, som under perioden 2010 till och med maj 2011 uppgick till 49 000, och de så kallat nollklassade, som inte får vare sig sjukpenning från Försäkringskassan som lämnat dem åt sitt öde eller aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen som bedömer dem för sjuka för att kunna söka jobb eller delta i deras aktiviteter.
Av de 12 000 första som utförsäkrades vid förra årsskiftet 2010 var det bara 370 som fick riktiga deltids- eller heltidsjobb, medan 1 800 fått något arbete med lönebidrag.
Av de 41 275 som utförsäkrades under 2010 hade vid årsskiftet 18 472 återvänt till sjukförsäkringen.
Charlotte Therese Björnström, katolsk teolog från Uppsala och en av huvudtalarna på S14, var i vintras initiativtagare till det Påskupprop mot utförsäkringarna som på annandag påsk kulminerade med manifestationer på ett 40-tal platser i landet.
Sveriges Kristna Råd uttalade sitt stöd med följande ord: ”När människor som är sjukskrivna eller arbetslösa nått de slutgiltiga tidsgränser som satts upp för hur länge man kan få sjukpenning eller a-kassa, utan att ha blivit friska eller fått ett arbete, får många av dem stora ekonomiska problem. Att ovanpå arbetslöshet eller sjukdom, som i sig är svåra situationer, dessutom behöva oroa sig för om man till exempel ska kunna bo kvar i sin bostad medverkar inte till att man blir snabbare frisk eller lyckas få ett arbete”.
För den som fått avslag av båda återstår ofta ingen annan lösning än att söka försörjningsstöd hos socialtjänsten. Men då är villkoret att man först måste sälja sin bil och sin bostad, om man äger en sådan.
De eftergifter och näsknäppar från riksdagsoppositionen i vissa detaljfrågor som tvingades fram efter vårens protester är helt otillräckliga, eller ”kosmetiska” som både Charlotte Therese Björnström och Siv Norlin, ST Försäkringskassans fackordförande, uttryckt det.
Det verkliga syftet bakom de drastiska systemskiftena inom a-kassan och sjukförsäkringen är att frammana en låglönemarknad. Men också att öppna ytterligare för en gigantisk ökning av privata försäkringar och finansiella fonder.
Finansminister Anders Borg predikar just nu öppet, och i gott sällskap med Svenskt Näringsliv, sänkta lägstalöner och små löneökningar. Något som hela regeringen Reinfeldt också i högsta grad bidrar till: inte bara genom slaktad a-kassa och alla utförsäkringar, utan också genom sänkta skatter för arbetande, Rut-avdraget, uppluckrat anställningsskydd och maximal frihet för bemanningsföretag, ökad andel tillfälliga jobb och Fas 3 i a-kassan, som nu också ska öppnas för ”riktiga jobb”, utan någon högre ersättning, o s v.
Ett nytt viktigt steg mot privatiserade försäkringar kan också vara regeringens idéer i Socialförsäkringsutredningen om att privatisera arbetsskadeförsäkringen.
Följden av den stadigt växande otrygghetsklyftan är en stadigt växande andel inkomstförsäkringar vid sjukdom och arbetslöshet, samt liv- och pensionsförsäkringar.
Socialförsäkringarna har, räknat som andel av BNP, successivt minskat från 37,4 procent 1993 till 29,4 procent 2008, en trend som med all säkerhet lär fortsätta. Med en oförändrad andel av BNP skulle nivån ligga mer än 250 miljarder kronor högre!
Enligt försäkringsbolaget Folksams beräkningar fortsätter samtidigt de hårdbantade socialförsäkringarna att vara en strålande affär för staten, med ett samlat överskott förra året på 45 miljarder kronor, trots hög arbetslöshet. För perioden 2011-2015 räknar Folksam med ett överskott på minst 130 miljarder kronor – med andra ord ett viktigt bidrag till Anders Borgs planer på fler skattesänkningar för de rika bortom höstens paus.
Bilden av Sverige som ett relativt jämlikt samhälle har dröjt sig kvar längre än vad som motsvaras av fakta. I själva verket har klassklyftorna ökat snabbare än i flertalet jämförbara länder sedan 1995, samtidigt som Sveriges nyliberala systemskiften har blivit en exportvara .
I andra länder jäser redan den sociala oron.
Resultatet av Sveriges slaktade socialförsäkringar är oacceptabla orättvisor, som utan tvekan kommer att tända en social revolt även här.
Arne Johansson
