Spaniens premiärminister Mariano Rajoy.
Spaniens regerande högerparti, Partido Popular (PP), befinner sig i sin djupaste kris hittills, på grund av de korruptionsskandaler som kommit till ytan. En central figur i dramat är partiets förre kassör Luis Bárcenas, som bland annat skött partiets hemliga fonder i Schweiz – som gett pengar till premiärminister Mariano Rajoy och andra högt uppsatta politiker.Kontot i Schweiz innehöll hela 22 miljoner euro (183 miljoner kronor). Pengarna kom bland annat från olagliga, obeskattade donationer från stora företag.
Från de hemliga kontona har betalningar gjorts till bland annat premiärminister Mariano Rajoy, María Dolores de Cospedal, Rajoys högra hand, och hälsominister Ana Mato.
Högerregeringen har hittills förnekat alla anklagelser om mutor och korruption.
Premiärminister Rajoy anser att han har bevis för sin oskuld: kopior av hans skattedeklarationer. Men det kommer fram mer och mer fakta som visar på korruptionen inom regeringen.
I slutet av januari publicerade den spanska tidningen El País ett antal handskrivna dokument som innehöll bokföring om utbetalningar för de senaste elva åren. Det har nu bevisats att dokumenten är skrivna av Luis Bárcenas och många viktiga personer inom PP står nämnda.
PP har nu lämnat in en stämningsansökan mot Bárcenas; de utpekade skyller alla på varandra och partiet är inne i en djup kris.
Redan innan skandalen uppdagades visade en opinionsundersökning att 96 procent av Spaniens befolkning ansåg att det finns mycket korruption bland politikerna.
Även det socialdemokratiska PSOE har under den senaste tiden drabbats av korruptionsskandaler, inte helt olika PP:s nuvarande skandaler, och befinner sig i en inre kris. Dess stöd ligger på runt 23-24 procent i opinionsundersökningarna. Det innebär att partiet för tillfället inte skulle ha någon stor chans att vinna ett val.
Kapitalistklassen i Spanien kommer också att göra allt den kan för att försvara och försöka behålla den nuvarande regeringen som för tillfället säkrar dess intressen.
Regeringens trovärdighet vacklade redan långt före de senaste korruptionsavslöjandena.
Arbetare och unga har protesterat länge och i ett läge som detta är det viktigt för arbetarklassen att sätta ett enormt tryck på regeringen. Regeringen är mycket svag och det finns möjlighet att störta den sittande regeringen.
Fackföreningsledningarna visar inget intresse av att organisera en verklig kamprörelse. Men en rörelse har ändå börjat växa och fackledningarna är under stark press; vilket sågs under den senaste generalstrejken i november i fjol, då 10 miljoner strejkade och 4 miljoner demonstrerade. Sedan dess har rörelsen överlevt och fortsatt att kämpa, genom ockupationer av arbetsplatser och även sjukhus, i protest mot nedskärningarna i sjukvården. Där har flera små, men viktiga segrar vunnits.
I början av februari strejkade studenter i tre dagar med kravet att regeringen ska avgå. Det ägde samtidigt rum massiva demonstrationer med samma krav.
I ett land där 6 miljoner personer är arbetslösa, 400 000 har vräkts från sina hem de senaste fyra åren och en tredjedel av alla barn lever i fattigdom är det mycket som behöver förändras.
En gemensam kamp mot åtstramningarna och alla andra attacker på arbetarklassen är livsnödvändig.
Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien) menar att en 48-timmars generalstrejk är nödvändig för att trappa upp kampen och fälla regeringen.
Louise Strömbäck
