”Ingen ska passera!” var budskapet mot fascisterna på banderollen i Madrid 1936-39.
Spanska revolutionen och stalinismens förräderi
I juli är det precis 80 år sedan starten på den fascistiska resningen mot den spanska republiken. Nära tre år senare, den 1 april 1939, proklamerade general Fransisco Franco sin och fascisternas (Falangen) seger i inbördeskriget.
Varför slutade den spanska revolutionen 1931-37 i ett blodigt nederlag och decnnier av diktatur? I denna artikel av Per-Åke Westerlund, som först publicerades i Offensiv i januari 2006 och som nu återpubliceras i förkortad version, ges både en beskrivning om vad som skedde och svar på denna avgörande fråga.
General Francos seger i inbördeskriget var långtifrån given. Arbetarna tillsammans med landsbygdens många miljoner fattiga slog till en början tillbaka fascisterna och tog över industrierna samt jorden.
Den spanska revolutionen fick ett enormt globalt stöd. Men kampen sveks och det hopp som den spanska revolutionen hade tänt släcktes. Inte bara av de påstått neutrala kapitalistiska regeringarna i Frankrike, Storbritannien och den svenska socialdemokratiska regeringen. Den sveks också av det stalinistiska Sovjetunionen, vilket skulle visa sig avgörande, samt av republikens folkfrontsregering och
särskilt det stalinistiska kommunistpartiet PCE, som inte var beredd att att göra inbördeskriget till ett socialt befrielsekrig – för socialism, verklig demokrati och nationellt självbestämmande.
Vid 1930-talets början var den forna stormakten Spanien ett svagt kapitalistiskt land, men också ett land i uppror och präglat av arbetarorganisationernas snabba tillväxt. Krisen och kampen fick borgarna att överge monarkin och införa republik 1931. Massorna krävde jordreform, förbättrade arbetsvillkor, en ny armé och ett slut på den katolska kyrkans makt och ställning i samhället.
De revolutionära delarna av arbetarrörelsen – vänstern inom den fackliga centralorganisationen UGT, socialistpartiet och det anarkistiska facket CNT – reste krav på förstatligande av jorden, storbolagen och transportväsendet.
Massornas krav på förändring innebar en direkt konfrontation med den härskande klassen – kapital- och jordägarna, de höga officerarna och den reaktionära katolska hierarkin.
Redan 1932 försökte delar av den härskande klassen genomföra en kupp som svar på aviserade modesta förändringar, vilket tillsammans med massakern på över 1 000 gruvarbetare i Asturien i oktober 1934 var en allvarlig varning om hur långt den härskande klassen var beredd att gå i försvaret av sina intressen och rikedomar.
Hitlers makttillträde i Tyskland 1933 chockade Europas arbetarorganisationer. Kommunistiska Internationalen (Komintern) och det starka tyska kommunistpartiets (KPD) sekterism och ultravänsterpolitik jämte Socialdemokraternas feghet och prokapitalism bar ansvaret för detta förödande nederlag som startade nedräkningen mot ett nytt världskrig.
Komintern, som blivit ett redskap för den stalinistiska diktaturen i Sovjet och som hade underskattat det nazistiska hotet, hävdade att inga misstag begåtts i Tyskland och tillät ingen debatt om vad som hade hänt och varför. Istället slog Komintern in på ny lika katastrofal politisk kurs – folkfrontspolitiken. Kampen för socialismen fick vänta.
I Spanien blev ”uppgiften att försvara republiken”, det vill säga ytterst det kapitalistiska samhället. Istället för arbetarenhet skulle kommunistpartiet sträva efter allianser med ”medelklassen” och påstått ”progressiva” borgare för att stoppa reaktionen. Folkfronten var en nederlagets koalition. I Frankrike kom den franska folkfronten att avleda massorna revolution 1936 och bana väg för den franska borgarklassen kapitulation inför Hitlers styrkor 1940.
Den spanska folkfronten som vann valet i februari 1936 bestod av socialistpartiet PSOE, som var dess största parti, PCE och kapitalistiska så kallade vänsterrepublikaner som inte representerade mycket mer än sig själva.
Massorna, som hade pressats ännu längre ned i fattigdom under de två svarta år av brutalt förtryck som följde efter massakerna i Asturien, gav sin röst till folkfronten för att sedan gå till offensiv. Omedelbart efter valsegern inleddes en omfattande strejkvåg som vann stora förbättringar – högre lön, kortare arbetstid och semestrar – jordlösa ockuperade lantgods och tog över jorden, och fängelserna stormades och fängslade aktivister frisläpptes.
Arbetarna och de fattiga var inte beredda att vänta på att folkfronten eventuellt skulle genomföra de löften som man hade gett, utan såg själva till att genomföra dem. Kapitalisterna svarade med kapitalflykt och ekonomiska sabotage samt kuppförberedelser.
Vid flera tillfällen fanns förutsättningar för ett revolutionärt genombrott i Spanien. ”Det var en enastående massrörelse av arbetarkontroll och självförvaltning”, skriver Antony Beever i sin bok Spanska inbördeskriget, men tillägger att den liberala regeringen och kommunistpartiet ”trodde på en centraliserad regering och en konventionell demokrati [borgerlig, parlamentarisk] byggd på privat ägande”. Inom folkfronten var kommunistpartiet den privata äganderättens främste försvare.
Därför kom regeringen att bli motståndare till att arbetare och de fattiga tog över fabrikerna och jorden samt massornas beväpning.
”Det paradoxala med den liberala republiken så som den företräddes av regeringen var till syvende och sidst att den inte vågade försvara sig mot sin egen armé genom att dela ut vapen till de arbetare som valt den”, skriver Beever. Men det var ingen ”paradox”, utan en följd av att regeringen försvarade kapitalismen och dess stat.
När general Franco i juli inledde sin kupp och krig mot massorna togs regeringen med överraskning, trots tidiga varningar. Arbetarna och de fattiga svarade med strejker och ockupationer och beväpnade sig. Den 23 juli rapporterade brittiska Times att beväpnade arbetare ser ut att ha tagit över både Barcelonas gator och arbetsplatser och menade att alla nu ställde sig frågan: ”har inte militärens och arméns revolt banat väg för arbetarstyre i hela Katalonien?”.
Även i andra delar av Spanien var läget detsamma – arbetarna, fattigbönderna och de jordlösa hade börjat ”expropiera exploatörerna” och beväpnat sig.
Medan arbetarna försökte konsolidera sin makt reducerades folkfronten med kommunistpartiet i spetsen till en strejkbrytarkoalition med målet att återställa den kapitalistiska ordningen samtidigt som kapital- och godsägarna samt den katolska hierarkin flydde till Franco.
Kvar på republikanernas sida fanns kapitalisterna ”skugga” och med denna skugga som ursäkt kom regeringens styrkor att gå till angrepp mot arbetarnas miliser och det arbetarstyre som fanns i exempelvis Barcelona. Ett inbördeskrig ägde rum inom inbördeskriget ram, som innebar att arbetarna avväpnades – både politisk och militärt.
Efter striderna i Barcelona i maj 1937, där regeringsstyrkor besegrade de revolutionära arbetarna, var revolutionen på tillbakagång och mindre än två år senare var Spanien en diktatur under chefsbödeln Francos ledning.
Spanien 1936:Revolution och inbördeskrig
Arbetarklassen internationellt hade efter segern för de ryska arbetarna och fattigbönderna i revolutionen 1917 upplevt en rad allvarliga nederlag. Revolutionerna i Tyskland (1919-23), Kina (1925-27) och andra länder hade besegrats. Fascistiska och halvfascistiska diktaturer hade upprättats i en rad länder, med Italien och Tyskland i spetsen. Från Spanien kom nu ett budskap i motsatt riktning. Arbetare tog över fabriker och bönder tog över jord, vilket uppfattades av kapitalistklassen, både i Spanien och globalt, som ett allvarligt hot.
I Moskva oroade sig Stalin å sin sida för att händelserna i Spanien skulle hota den allians han eftersträvade med Frankrike och England. Den 17 juli 1936 kom den spanska kapitalistklassens svar. General Franco inledde inbördeskriget. Svaret från arbetare i Spanien och internationellt kom omedelbart: de tog till vapen mot Franco. Enbart från Sverige deltog 500 arbetare i inbördeskriget mot Franco, trots att den svenska regeringen hade olagligförklarat deltagande.
Trots det enorma stödet förlorades kriget i Spanien. Franco blev 1939 Spaniens diktator med stöd av fascistregeringarna i Tyskland och Italien, inhemska fascister och den spanska kapitalistklassen.
Hur kunde reaktionen segra? Socialister har ett ansvar för att besvara den frågan, även idag 80 år senare. Här är ett bidrag, i första hand grundat på den analys som Leo Trotskij och hans anhängare gjorde redan medan striden pågick.
En viktig skillnad mellan år 1936 och idag är stalinismens roll. 1936 kunde Stalin fortfarande använda sig av den ryska revolutionens auktoritet för sina egna syften, där den egna makten var överordnat allt annat. När arbetarnas socialistiska revolution fördjupades stod stalinismen i första ledet för att krossa den. Någon sådan väpnad kontrarevolutionär kraft som stalinismen – med stödjepunkter inom den vänster som kallar sig revolutionär – finns inte i internationell skala idag.
Å andra sidan fanns det inom arbetarorganisationerna en stark socialistisk medvetenhet. Behovet av att avskaffa kapitalismen var en utbredd uppfattning bland arbetare i Spanien och internationellt på 1930-talet. Socialistpartiet i Spanien, PSOE, hade ett uttalat socialistiskt program.
Den spanska kapitalismen utvecklades sent. Arbetarklassen utvecklades också sent. I början av 1900-talet genomfördes en del strejker, men det var under första världskriget (1914-1918) som arbetarklassen växte till en riktig maktfaktor.
När kriget upphörde och tiderna blev hårdare ökade kampen. Radikaliseringen (ökad militans och vänstervridning) inom arbetarrörelsen gjorde att såväl det anarkistiska facket CNT som socialistpartiet PSOE och dess fackliga centralorganisation UGT år 1919 röstade för att gå med i Kommunistiska Internationalen. Nu blev det till sist bara en liten utbrytning ur socialistpartiet som verkligen gick med.
Kapitalismens globala kris som inleddes 1929 slog hårt mot Spanien och i början av 1930 tvingades diktatorn Primo de Rivera att avgå. I maj startade arbetare och studenter i Madrid väpnade strider, i september genomfördes revolutionära generalstrejker i en rad städer, bland annat Madrid, Barcelona, Valencia och Sevilla. Borgarklassen såg sig tvingad att offra även kungen, Alfonso XIII, inför ett växande hot om sönderfall och kommande strider.
I april 1931 utropades den andra republiken. Den härskande klassens saknade självförtroende och fruktade framtiden. Borgarnas bedömning bekräftades av socialisternas och republikanernas seger i kommunalvalen i april 1931. Men trots republikens intåg bestod i grunden Riveras och monarkins statsapparat.
Det var ett mycket outvecklat och fattigt Spanien som 1931 gick in i revolutionen. 45 procent av befolkningen var analfabeter. 70 procent var bönder. Jorden var orättvisare fördelad än till och med i Ryssland innan 1917. 100 000 bönder ägde tolv miljoner hektar, medan över en miljon bönder delade på sex miljoner hektar. Bönderna väntade sig nu den jordreform som var sekler försenad.
I juni 1931 hölls allmänna val. Socialistpartiet blev största parti med 117 mandat, republikanska borgare tog 251 mandat och den monarkistiska högern 57 mandat. En koalitionsregering bildades med borgerlig majoritet. Socialistpartiets ledare Largo Caballero blev arbetsminister.
Den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij, som utvisades ur Sovjetunionen av Stalin 1929, följde utvecklingen i Spanien mycket noggrant. Det var ett av 1930-talets huvudslagfält och öppnade enorma möjligheter för att förändra världsutvecklingen. Hans artiklar i The Spanish revolution 1931-39 handlar om hur revolutionen ska segra genom att besegra kontrarevolutionen: om den subjektiva faktorns uppgifter, om varför och hur ett parti måste byggas, om de spanska revolutionära marxisternas konkreta uppgifter. Han utgick ifrån den ryska revolutionens erfarenheter, där arbetarnas maktövertagande var nödvändigt för att uppnå ett slut på första världskriget, en massiv jordreform och demokratiska reformer.
Trotskij skrev redan i maj 1930 att ”Jag är mycket rädd att historikerna i framtiden måste anklaga de spanska revolutionärerna för att inte ha dragit fördel av en exceptionellt revolutionär situation”. Han jämförde då striderna 1930 med Italien 1918-19. Han skrev det i ett brev till Andres Nin, som Trotskij hoppades skulle kunna bygga upp ett starkt revolutionärt socialistiskt parti i Spanien. Nin var facklig ledare i anarkistfacket CNT och stödde den ryska revolutionen 1917. 1921 gick han över till kommunisterna, och arbetade därefter för den röda fackföreningsinternationalen i Moskva. Han uteslöts ur kommunistpartiet, både det ryska och det spanska, 1928 på grund av sitt stöd till Trotskij och vänsteroppositionen mot stalinismen, och återvände 1930 till Spanien.
Leo Trotskij analyserade den objektiva situationen och ställde upp uppgifterna för den trotskistiska gruppen i Spanien utifrån den. Han menade att den spanska revolutionen skulle utvecklas under en längre tid än den ryska – utan att för den skull ha några händelsefattiga perioder. Den ryska revolutionen gick från tsarens fall i februari 1917 till bolsjevikernas maktövertagande inom loppet av åtta månader. Men det berodde på särskilda omständigheter. Ryssland plågades av sitt deltagande i första världskriget, vilket skyndade på utvecklingen.
Där fanns tolv miljoner soldater som ville ha fred – de var också i majoritet i flera sovjeter (sovjeterna var arbetarråd som först uppstod under den ryska revolutionen 1905 och som sedan återigen byggdes upp 1917). Där fanns också erfarenheterna från 1905. Framför allt fanns också bolsjevikerna, ett revolutionärt socialistiskt parti med massförankring i arbetarklassen. För marxisterna i Spanien, skrev Trotskij, gäller det för närvarande inte den omedelbara kampen för makten, utan kampen om massorna – mot illusionerna om vad socialistpartiet, parlamentet och koalitionsregeringen kan göra.
De marxistiska organisationerna i alla länder var 1930 ännu organiserade som den internationella Vänsteroppositionen av den Kommunistiska Internationalen, Komintern. Men Trotskij betonade vänsteroppositionens självständighet, och skrev redan i januari 1931 att om det spanska kommunistpartiet PCE var inkapabelt att bygga ett parti måste det byggas utanför.
I själva verket hade PCE, liksom hela Komintern, förvandlats till ett redskap för den styrande byråkratin i Moskva under Stalins ledning. Stalinismen hade besegrat marxisterna under Trotskijs ledning på grundval av Rysslands underutveckling och till följd av att den revolutionära våg som följde inte resulterade i nya socialistiska genombrott. Oktoberevolutionen blev isolerad.
Den koalitionsregering som bildades i Spanien 1931 slog till grymt och hårt mot arbetarnas aktiviteter. Strejkvågen i juli och augusti 1931, efter valen, slogs ner av militär och polis. Bland annat krossades en generalstrejk i Sevilla. Arbetarna, som själva ville förverkliga sina förväntningar, kom i konflikt med sin ledning i UGT och socialistpartiet, som trodde på årtionden av en lugn kapitalistisk utveckling. När sedan socialisterna hade kompromissat och hjälpt till med att stoppa arbetarna kastades de ut ur regeringen. Någon jordreform som bönderna hade hoppats på kom aldrig.
Under den första koalitionsregeringen tvingades till exempel CNT mer eller mindre under jorden, censuren härskade över arbetarrörelsens tidningar och så vidare. Desillusioneringen var utbredd, och bara 8 av 13 miljoner röstberättigade deltog i valen 1933.
Men de spanska arbetarna var långt ifrån slagna, trots reaktionens valseger. När det halvfascistiska CEDA-partiet, som leddes av Gil Robles, kom med i regeringen 1934 proklamerade UGT generalstrejk. Redan tidigare hade arbetarna vid tre tillfällen från juni till september stoppat fascistiska provokationer. Vid generalstrejken gick kampen längst i Asturien, där arbetarna helt och hållet tog makten och styrde med ett slags sovjeter. Strejken var dock inte lika bra organiserad i andra regioner och regeringen kunde därför koncentrera sina trupper till Asturien. General Francisco Franco, som ledde attacken, fick också hjälp av de anarkistiska järnvägsarbetarna som hade tillåtit trupptransporter på grund av att de inte befattade sig med strejker som de ansåg vara politiska.
Nederlaget i Asturien blev blodigt – 5 000 arbetare dödades och 30 000 skadades. Det blev inledningen till diktaturen under ”bieno negro” (de svarta åren) fram till 1936. Gil Robles, CEDA-partiet och dess ungdomsrörelse JAP var starkt influerade av både Hitler och Mussolini. Men Asturien ledde också till att arbetarrörelsen gick vänsterut. UGT-ledaren Largo Caballero motsatte sig samgåendet mellan PSOE och PCE – på grund av att PCE var ”reformistiskt”. Han uttalade sig för en fjärde international och ”bolsjevisering” av PSOE. Han tog också initiativ till vapenimport för arbetarorganisationerna.
Andres Nin och hans anhängare valde emellertid att stanna utanför socialistpartiet. Istället för att nå massorna valde Nin och ICE att gå i allians med Arbetar- och bondeblocket, BOC. Detta leddes av Joaquín Maurín, som i Katalonien hade lett en utbrytning ur kommunistpartiet.
Trotskisternas internationella ledning hade gett klartecken för diskussioner med Mauríns grupp, trots dennes uttalade förakt för trotskister. Villkoret var att det handlade om samarbete, inte sammanslagning. Andres Nin och ICE-ledningen hävdade att de gjorde rätt som kompromissade med sina åsikter, eftersom de hoppades på att kunna påverka Maurín och BOC. Den 29 september 1935 ägde sammanslagningen rum och POUM bildades. Detta ledde till en brytning mellan Nin och trotskisternas internationella organisation. Att Trotskijs kritik visat sig vara riktig stod klart när POUM i januari 1936 skrev under på folkfrontens politiska plattform.
Istället för att Nin påverkade Maurín skedde det motsatta. Eftersom Nin och POUM inte ingrep i radikaliseringen inom socialistpartiet kunde stalinisterna bre ut sig där och ta kontrollen över ungdomsförbundet, formellt genom en sammanslagning i juni 1936. I Katalonien lyckades PCE driva igenom en sammanslagning med PSOE. Denna beslutades i juli 1936 och fick namnet PCU. Largo Caballero avgick som ordförande för socialistpartiet i slutet av november 1935, men satt kvar i UGT:s ledning. Partiet hamnade nu i händerna på högerflygeln kring Indalecio Prieto.
I ”normala” fall skulle den spanska revolutionen kunna ha varit avslutad i och med nederlaget i Asturien 1934. Men ännu väntade den kanske öppnaste klasskampen i historien – det spanska inbördeskriget. När massorna kom tillbaka var det precis som 1931 från början i parlamentarisk form. Den här gången förvrängd som folkfronten, i valen i februari 1936. Folkfronter var ett internationellt fenomen som hade uppstått ur två källor efter nazismens fruktansvärda maktövertagande i Tyskland 1933.
Den ena källan var massornas tryck för enighet mot fascism och nazism, den andra en ny 180-gradig sväng av Stalins regim i Moskva.
Utan att för en sekund erkänna att den tidigare ultravänsterlinjen (Tredje periodens-politik) hade lett fram till det historiska nederlaget i Tyskland lanserade Stalin nu linjen att ”alla antifascister” skulle samarbeta. Från att ha vägrat samarbete och kampenhet med andra arbetarorganisationer, det vill säga socialdemokratiska, i Tyskland skulle nu kommunisterna sätta sig tillsammans med liberaler och ”republikanska borgare”. Dessa borgare fick politisk vetorätt inom folkfronten, som därmed måste garantera att inte hota kapitalisternas makt. Stalinisterna blev frivilliga väktare som såg till att ingen överträdde denna gräns.
Under folkfronternas första tid möttes de av enorm entusiasm från massorna, som hoppades på en verklig förändring av sina liv. Allt eftersom tiden gick insåg dock allt fler folkfrontens roll som väktare av det bestående. Ledningen för socialistpartiet hade svängt tillbaka och fogat sig i frontens ”samarbete”. Folkfronten besegrade i valet den nationella fronten, reaktionens valfront. Folkfronten fick 34,3 procent och nationella fronten 33,2 procent. 5,4 procent gick till centern.
På grund av folkfrontens interna överenskommelser fick de borgerliga majoritet inom fronten, trots att socialisterna var dess största parti. PSOE fick 88 och PCE 14 mandat. Av tre borgerliga partier inom folkfronten fick den så kallade republikanska vänstern, under ledning av Manuel Azaña, 79 mandat. Bland de nationella fick CEDA 106 mandat, medan det fascistiska Falangen blev utan mandat.
Valresultatet ledde till att monarkisterna uppmanade Gil Robles till statskupp och Franco begärde att landet skulle försättas i krigstillstånd. Men inte ens Robles vågade på detta stadium utmana den enorma entusiasmen hos massorna. Men många kapitalister flydde genast – till exempel gruvägare i Asturien. Den första folkfrontsregeringen, med Manuel Azaña som premiärminister, innehöll enbart representanter för de borgerliga partierna.
Högern inom socialistpartiet hindrades av vänstern att gå med i regeringen. Caballero hade inställningen att samarbetet från 1931 inte fick upprepas. Det första regeringsprogrammet var också mycket moderat. Det mest påfallande var allmänt tal om jordreformer och att de som hade avskedats efter 1934 års generalstrejk skulle återanställas.
Valsegern ledde till en enormt snabb radikalisering av massorna. Trotskij beskrev situationen i april som revolutionär och Fernando Claudin, som själv var medlem i PCE då, skrev: ”Proletariatet hade faktiskt i massomfattning gått över till extremt revolutionära ståndpunkter”. Utan att vänta fritog till exempel arbetarna 30 000 politiska fångar från bieno negro (de svarta åren efter Asturien). Aktionerna var lugnare än 1931, men de gick längre. Mellan februari och juli genomfördes 113 generalstrejker och 228 andra större strejker.
Socialistpartiet och främst Caballero talade om en nödvändig övergång till proletariatets diktatur (socialistisk demokrati). De fattiga bönderna inledde ockupationer. Men massorna rörde sig spontant, utan ledning, oberoende av varandra. Trotskij varnar i artikeln Fjärde Internationalens uppgifter i Spanien från april 1936 för en reaktionär diktatur om inte massorna får en ledning och ett program.
För borgerligheten var naturligtvis arbetarkampen, understödd av böndernas krav, en varning om att kapitalismens öde stod på spel – en varning både inom Spanien och internationellt.
Det blev militären, där de få procenten republikaner hade städats undan, som fick slå till. Redan i april ville man genomföra en kupp – men militären saknade då bland annat stöd av den snabbt växande fascistiska Falangen, som bildades 1933 och som räknade uppemot 75 000 medlemmar sommaren 1936. När kontrarevolutionens resning kom den 17 juli 1936 rådde det ingen tvekan om att de hade stöd av majoriteten av borgerligheten, även om storkapitalet på en del håll låg lågt fram till 1938-39.
Kvar i regeringen blev borgerlighetens skugga som arbetarpartiernas broms och ursäkt. Regeringens ”republik” rasade samman direkt. Deras inställning var kapitulationistisk – de ville kompromissa och förhandla med kuppledaren, general Franco. Även ledningarna för arbetarorganisationerna vacklade.
PSOE, PCE och CNT riktade ingen kritik mot regeringens obeslutsamhet. De som kom att besvara Francos uppror var inte regeringen eller cortes (parlamentet) – det var framför allt arbetarna, men även bönderna. Av regeringen hade bönderna tilldelats sammanlagt bara 2,5 procent av jorden sedan februari – nu blev ockupationen deras vapen. I Katalonien och Aragonien övertog man all jord.
Arbetarna besvarade omedelbart kuppen. Dagen efter, den 18 juli, demonstrerade hundratusentals arbetare i Madrid och krävde vapen av regeringen. Ropen skallade om förräderi från regeringens sida. Även socialistpartiets tidningar, Claridad och El Socialista, krävde vapen i helsidesrubriker. På några timmar byttes också två premiärministrar ut, Quiroga och Barrio. Först den tredje, Giral, lämnade ut vapen till arbetarna. Hans regering satt till september och hade stöd av socialist- och kommunistpartierna och av CNT.
Kuppmilitärerna hade, med stöd av borgerligheten, egentligen alla fördelar, som också Claudin räknar upp:
1. De fick välja tidpunkten.
2. De följde en sedan länge uppgjord plan.
3. De hade en generalstab.
4. De hade starkare väpnade styrkor.
Men ändå slogs de tillbaka – arbetarnas revolutionära försvar av republiken tvingade fram regeringens beslut om vapen. Arbetarna var praktiskt taget den enda väpnade styrkan i de republikanska områdena: de blev nu i praktiken dess politiska makthavare och de som styrde produktionsmedlen.
Kriget blev ett faktum i och med arbetarnas motstånd och det gällde framför allt i Katalonien. En dubbelmakt var etablerad inom republiken. Vilken av de båda makterna, arbetarna eller de kapitalistiska politikerna, som skulle segra skulle i sin tur avgöra kampen mot Franco.
PSOE- och PCE-ledningarna hade också innan kuppen enbart uppmanat regeringen att agera – man mobiliserade inte de egna medlemmarna. Det var enbart massornas revolutionära aktioner som kunde tillfoga Franco nederlag, och så skedde också i början. De fanns knappt några officerare eller någon armé som var borgerligt republikansk – och inte heller poliser. Arbetarna bildade sina egna kommittéer och sin egen milis, främst i Barcelona. Man visade att försvaret av en borgerlig demokrati inte kan göras med borgerligt demokratiska metoder.
Franco ville inte förhandla. Målet för hans trupper var desamma som Hitler och Mussolini tidigare haft, att upprätta en diktatur genom att krossa alla arbetarorganisationer. Francos kapitalistiska krafter var medvetna om att de stred mot en arbetarrevolution.
Stämningen i Barcelona var revolutionens. Felix Morrow redogör i sin bok för hur ”Centralkommittén för den antifascistiska milisen i Katalonien”, som dominerades av revolutionära anarkister, agerade. Kommittén, som byggde på arbetarorganisationerna, erövrade Aragonien på fem dagar från den 19 juli. ”De erövrade Aragonien som en social befrielsearmé. De bildade antifascistiska bykommittéer, som fick ta över godsägarnas och reaktionärernas mark, skördar, förråd, boskap, redskap med mera. Därefter organiserade bykommittén produktionen på dess nya grundval, vanligen i form av kollektiv, och skapade en bymilis för att genomföra socialiseringen och bekämpa reaktionen.”
Författaren George Orwell beskrev stämningen vid Aragonienfronten under vintern 1936-37 så här: ”Här uppe i Aragonien befann man sig bland tiotusentals människor, huvudsakligen fast inte uteslutande av proletärt ursprung, vilka alla levde på samma nivå och umgicks på samma villkor. I teorin rådde fullständig jämlikhet och inte heller i praktiken var det långt därifrån. På ett sätt kan man sanningsenligt påstå att man upplevde en försmak av socialismen…”
Men det som arbetarna hade uppnått lämnades snart över från deras ledare till det som fanns kvar av de så kallade republikanska borgarna, Azaña med flera. Utvecklingen skulle dock snart tvinga fram en ”radikalare” regering. Largo Caballero blev premiärminister redan i september och fick sina villkor om kommunister i regeringen godtagna: socialistpartiet fick också sex ministrar. ”Spaniens Lenin”, som Caballero kallades, gjorde dock de som hade hoppats på honom mycket besvikna: hans första uttalanden gick ut på att en rad sociala förbättringar skulle komma – men först sedan kriget hade vunnits.
Någon förändring skedde inte heller när anarkister från CNT fick fyra ministerposter den 4 november. Alla dessa så kallade socialistiska ministrar var inriktade på att uppföra sig acceptabelt inför regeringarna i Storbritannien och Frankrike. Under den här perioden, hösten 1936 och våren 1937, tvingades en av de mäktigaste arbetarrevolutionerna någonsin in i borgerliga banor, revolutionen kvävdes och nederlaget kom närmare.
Det var en reaktion som leddes av ”kommunisterna” i Moskva och utfärdades av ”kommunisterna” i Spanien. Sovjetunionen hade från början, från augusti till september 1936, inte sänt några vapen alls till Spanien. Stalins utrikespolitiska linje vid den tidpunkten var att försöka nå en allians med de engelska och franska regeringarna. Den kommande engelske premiärministern Winston Churchill var redan från början bestört över den revolutionära karaktären på motståndet mot Franco och förordade ”strikt neutralitet”.
Detta passade Stalin, som i Spanien eftersträvade det omöjliga: att varken Franco eller de väpnade arbetarna skulle vinna. En arbetarseger skulle ha riskerat att arbetarna i Sovjetunionen hade rest sig för att skaka av sig stalinismen. En hycklande ”noninterventionskommitté” bildades av England, Frankrike och Sovjet, samt fascistregimerna i Tyskland och Italien. Men detta avtal betydde inget för Berlin och Rom, som istället kom allt närmare varandra just på grund av samarbetet i frågan om vapen till Spanien.
Moskvabyråkratin tvingades då, för att upprätthålla illusionerna hos Europas arbetare, att sända vapen. Men de ryska vapnen sändes inte till vem som helst. Katalonien och Aragonien, där kampen hade nått längst socialt och militärt, fick till exempel färre vapen – Caballero pressades av PCE till att acceptera detta.
Den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti – en av Stalins handplockade ”ledare” för Komintern – erkände också att Komintern hade mött ”en rad ytterligare svårigheter” på grund av ”strävan att hoppa över den borgerligt-demokratiska revolutionens förlopp”. Arbetarna ville med andra ord inte acceptera Moskvas påbud att kampen måste begränsas till ”borgerlig demokrati” och att ockuperade fabriker och jordar måste återlämnas. Folkfronten underminerade därmed det folkliga stödet för den egna sidan i inbördeskriget.
Ett viktigt steg för revolutionens förrädare var att avväpna arbetarnas egna miliser. I oktober 1936 utgick dekret om att en enda republikansk armé skulle finnas.
Centraliseringen av armén ledde, enligt Fernando Claudin, till att PCE i början av våren 1937 kontrollerade två tredjedelar av armén.
I maj 1937 kom så den stora kraftmätningen inom det republikanska lägret. Stalinisterna ledde en provokation mot arbetarnas viktigaste centrum, Barcelona. Man anföll telegrafstationen i Barcelona, som sedan sommaren 1936 hade hållits av anarkistiska arbetare. Arbetarna slogs för att återta den och lyckades. Både CNT, som var helt dominerande bland arbetarna, och POUM, som hade vuxit från 1 000 medlemmar till 30 000 på sex veckor under den revolutionära kampen 1936, togs på sängen av Barcelonaupproret. Arbetarna byggde barrikader över hela staden, men fick ingen ledning. Efter fyra dagars arbetarstyre uppmanades arbetarna till att återvända till arbetet av CNT och POUM. Arbetarna hade kunnat styra bland annat därför att Internationella Brigaden vägrade att ingripa på stalinisternas sida.
För stalinisterna blev upproret i Barcelona en viktig del i propagandan. Det hette att ”trotskister, stödda av Gestapo, lett ett uppror för att försvaga och splittra republikanerna”. Det blev inledningen på en kampanj i Moskvarättegångarnas stil mot de före detta trotskisterna i POUM, och förstås även mot den grupp som höll fast vid Trotskijs och marxismens idéer.
I Moskvarättegångarna, som inleddes 1936, anklagades ledare för bolsjevikerna från 1917 för att vara fascister. De avrättades kallblodigt samtidigt som miljontals arbetare fängslades och förföljdes.
I och med att armén nu tycktes styras av stalinisterna var borgerlighetens skugga i regeringen tillsammans med PCE beredda att avsätta Caballero. Thomas skriver: ”Largo Caballeros regering… hade med framgång införlivat revolutionen inom de gränser som dragits upp för staten”.
När Caballero dessutom vägrade att delta i repressionen av POUM avgick han i maj 1937 och efterträddes av Juan Negrín, även han från PSOE. Den nya Negrínregeringen kallades av PCE för ”segerregeringen”. Med Caballero avgick också UGT:s och CNT:s representanter ur regeringen, men de skulle senare återkomma. Ett drygt år senare, i augusti 1938, skrevs ett gemensamt program för PSOE/PCE – eller de spillror som då fanns kvar. Nederlaget stod då klart för de flesta.
Negrínregeringens politik hade inga militära framgångar att hänvisa till för att rättfärdiggöra sin politiska kurs att avväpna arbetarna och förtrycka vänstern. Man blev i själva verket allt maktlösare mot Francos trupper, precis det som trotskisterna hade varnat för. PCE gick också emot allt gerillakrig inne på Francos områden.
Malaga och hela Baskien förråddes av de republikanska styrkor som skulle stå för försvaret. För arbetarklassen och bönderna var det just avsaknaden av en generalstab, av ett demokratiskt uppbyggt revolutionärt socialistiskt parti, som ledde till nederlaget.
POUM kunde inte motstå trycket i början av 1936 och stödde folkfronten i valet – något som man senare också försvarade, även om man samtidigt kritiserade regeringen. I september 1936 gick POUM tillsammans med CNT in i generalidad, den katalanska regeringen. Nin blev själv regional justitieminister i en borgerlig regering. Detta steg försvarades med behovet av enighet. Men det var en sak att det behövs en gemensam militär front mot Franco, en annan att ta ansvar för regeringens politiska kurs.
För massorna innebar det att POUM var ansvariga för den kurs som PCE och borgarna höll. I december, efter tre månader, ansåg borgarna att POUM var nog diskrediterade och slängde ut dem ur regeringen.
POUM menade att arbetare kunde ta makten fredligt i Spanien – och det är nog sant när det gäller juli-augusti 1936. Men det stämmer definitivt inte för till exempel maj 1937, då arbetarnas väpnade kamp var en förutsättning för att behålla makten och gå vidare. För detta hade POUM ett stort ansvar – arbetare i Katalonien såg seriöst även på det lilla partiet och väntade sig mer än ord. För stalinisterna var emellertid POUM fortfarande en röd nagel i ögat som måste krossas. Repressionen trappades upp med totalt förbud av POUM.
Ett oräkneligt antal POUM-aktivister och anarkister jagades och sköts ner på gatorna. Andres Nin och andra POUM-ledare mördades. Denna ”upprensning” leddes av stalinisterna.
Innan 1936 var anarkisterna, som ledde de mest militanta arbetarna, ansedda för att i alla fall vara revolutionärer. Men de gick istället allt mer i folkfrontens ledband, oförmögna att visa på någon väg framåt. De byggde inga organ för samordning och enande av arbetarna.
CNT:s medlemmar i regeringen var inte heller annorlunda än andra ministrar. De satt som gisslan och bromsar för arbetarna. CNT höll också utåt tyst om Stalins utpressning under vapenleveranserna. Spanska inbördeskriget blev slutet för anarkismen som någon som helst kraft bland arbetarna.CNT vägrade också att erkänna sina misstag. Istället anklagades vad man kallade ”den bristande internationella solidariteten” för nederlaget.
Men vilken väg skulle socialister ha valt i Spanien? Trotskij slog direkt fast att varje revolutionär som ville bli tagen på allvar måste slåss mot Francos kontrarevolutionära trupper, precis som mot Mussolini och Hitler. Bara förrädare skulle ha tagit till vapen mot den republikanska armén. Arbetare i hela världen hade intresse av att Franco skulle besegras – liksom av att avsätta Stalin-Negrínregeringen. Man måste se till fakta: marxisterna var en för liten grupp för att kunna utmana Negrínregeringen om den politiska makten. Någon öppen fysisk kamp kunde inte föras – den måste förberedas politiskt. Precis som på arbetsplatserna, där revolutionärer måste arbeta i reformistiska strejkkommittéer eller fackföreningar innan arbetarnas kamp har förändrat dessa.
Trots kritiken av folkfronten var marxisterna naturligtvis inte neutrala. Trotskij räknar upp en rad konkreta situationer: arbetare bör stoppa transporter av vapen till Franco, men inte till Negrín, även om en kula av tio används mot oppositionella arbetare.
Negrínregeringen är visserligen ett hinder för socialismen, men också ett hinder för fascismen, även om det var opålitligt. En seger för Franco skulle drastiskt förändra alla villkor.
I Lärdomar av Spanien – den sista varningen räknar Trotskij upp en rad punkter med villkor för seger för arbetarna:
1. De stridande på den revolutionära sidan måste veta sitt fulla mål.
2. Arbetarna och bönderna på båda sidor måste veta vad revolutionärerna vill uppnå.
3. Revolutionär propaganda måste spridas vid fronten.
4. Arbetarråd måste byggas som början till en ny statsapparat.
5. Revolutionen måste fullföljas i det republikanska lägret.
6. Revolutionens fiender måste rensas ut ur armén.
7. Politiska kommissarier och en kärna av socialistiska arbetare i varje militär enhet.
8. Kontroll och urval av officerare samt intensiv satsning på att skola nya officerare.
9. Ledningen måste vara övertygad om hur den ska vinna.
10. Utrikespolitiken måste vara revolutionär och internationalistisk.
Men inget av dessa villkor uppfylldes i Spanien. Samtidigt är det viktigt att slå fast att nederlaget redan från början var inbyggt i folkfronten: Det var inte en serie ”misstag” som ledde till katastrofen – det var istället klassintressen. De borgerliga, som den förste premiärministern, Manuel Azaña, och Luis Companys i Kataloniens regering, var inte bara en höger inom folkfronten, utan framför allt den härskande klassens representanter i regeringen. De blev på det sättet också Stalins ursäkter inför världens arbetare till varför kampen måste begränsas, och blev också samtidigt Moskvas skyltdockor för att bevisa stalinismens ofarlighet inför borgerligheten i Frankrike och England.
Många har efteråt försökt förklara utgången av klasskriget i Spanien med det internationella läget. De säger dels att stödet från Tyskland och Italien avgjorde, dels att Frankrike och England svek. Hugh Thomas beräknar att Tyskland och Italien bistod Franco med varor värda omkring 1 000 miljoner dollar, samt 10 000 tyska och 40-50 000 italienska trupper. Dessutom ingick 75 000 ”frivilliga” marockaner i Francos armé.
Detta kan jämföras med republikens internationella uppköp för cirka 900 miljoner dollar, varav merparten betalades med guld till Stalins Sovjet. De internationella brigaderna, frivilliga läkare med flera som deltog på republikens sida uppgick till 40 000. Av dessa kom 500 från Sverige. Men om utländsk militär intervention avgjorde fascismens seger i Spanien – vad avgjorde då fascismens seger i Tyskland och Italien, som inte invaderades? Den frågan visar att politiken är orsaken – inte den direkta militära striden. I Ryssland kunde inte ens 21 invaderande utländska arméer krossa den ryska revolutionen.
Den spanska folkfronten innebar ingen sammanslagning av krafter, utan en ”gigantisk broms uppsatt av förrädare”. Det var inte så enkelt som att 1 + 1 blev 2 och därmed var fronten starkare. Istället kan två krafter som läggs ihop motverka varandra. Det program som den här fronten stod för kunde inte lösa något grundläggande problem. Situationen i Spanien krävde att det i republikanernas områden genast skulle ha införts arbetarkontroll i industrin och konfiskering av jord och fabriker.
Det skulle inte ha räckt med att byta ut några få reaktionärer inom armén – en folklig milis av helt nytt slag hade behövt byggas upp. Varje social revolution har slagit sönder den gamla officershierarkin – och letts framåt av sociala reformer.
Den ryska revolutionens seger och den följande segern i inbördeskriget var politiska i första hand. Arbetarmakt och internationalism spred optimism över hela världen. Också den nationella frågan löstes, eller fick förutsättningar för att lösas, genom revolutionen. Nationer som förtryckts av tsarens regim fick nationell självständighet, till exempel Finland. I Spanien misslyckades arbetarrörelsen med att utnyttja det positiva i nationalismen i både Katalonien och Marocko.
Men det vågade inte folkfrontsregeringen genomföra på grund av rädsla för de franska och engelska kolonialmakternas reaktion. Nu fick istället Franco ett stabilt fäste och kunde samla sina trupper från Marocko. Som Fernando Claudin skriver drog kontrarevolutionen redan från början fram inom det republikanska lägret. Därför försvagades och undergrävdes arbetarrörelsen kamp mot Francos trupper.
Spanien på 1930-talet var stalinisternas medvetna förräderi. Stalinismen var ingen medveten politisk ideologi, ingen teori eller ”felaktig väg” – utan en samling åtgärder i Moskvabyråkraternas intressen.
Tillsammans med Stalins hemliga polis GPU var PCE de som slog ner hårdast på arbetarnas kamp. Men Spanien är långt ifrån enbart ett monument över stalinismens förräderi. Det viktigaste är det otroliga exemplet på arbetarkamp och på arbetarnas styre i Barcelona sommaren 1936. De spanska arbetarna var den starkaste revolutionära kraften på 1930-talet. Det var en kraft som bara kunde besegras i brutalast möjliga strid: inbördeskriget. Borgarklassen klarade sig inte med två års diktatur, ”bieno negro” – den tvingades att satsa allt på ett kort.
Det som saknades i Spanien var ett revolutionärt parti med massförankring inom arbetarklassen. Denna förankring kräver ett förtroende som byggs upp under en längre tid av kamp, med både segrar och nederlag.
Kronologi, organisationer och personer
1917: Ryska revolutionen skakar världen. Spanska arbetarorganisationer ger sitt stöd.
1917-23: Strejker och masskamp i Spanien.
1923: Primo de Rivera upprättar sin diktatur. Kungen sitter dock kvar.
1929: Kraschen på Wall Street. Kommunistiska Internationalen driver ”tredje periodens” ultravänsterpolitik.
1930: Alfonso XIII störtas.
1931: Massorna inleder revolutionen. Koalitionsregering med borgerliga och socialistiska ministrar tillträder.
1932: General Sanjurjo försök till militärkupp misslyckas.
1933: Hitler tar makten i Tyskland. Den fascistiska Falangen bildas i Spanien.
1934: Generalstrejk i Asturien krossas i blod av Franco. Gil Robles tar makten under de kommande ”svarta åren”.
1935: Kommunistiska Internationalen proklamerar folkfronten som sin linje. Andres Nin bryter med trotskismen och bildar POUM.
1936 februari: Folkfrontens valseger öppnar de revolutionära portarna igen. Strejker och jordockupationer genomförs underifrån.
17 juli: General Franco inleder inbördeskriget med trupper som drillats i Marocko. Arbetarna svarade med vapen.
September: Den socialistiske fackledaren Largo Caballero blir premiärminister för folkfrontsregeringen. Nin blir 17 justitieminister i Katalonien (kastas ut ur regeringen i december).
Oktober: Arbetarmiliserna avväpnas till förmån för en ”folkarmé”.
1937 maj: Högern inom folkfronten attackerar den ockuperade telegrafstationen i Barcelona. Arbetarna svarar och slår tillbaka, men beordras att ge upp av sina ledare. Negrín efterträder Caballero som premiärminister. Repressionen mot POUM och anarkisterna inleds.
1938 november: De internationella brigaderna lämnar Spanien.
1939: den 1 april proklamerar Franco sin seger i inbördeskriget och Spanien blir en diktatur fram till 1975.
BOC: Arbetar- och bondeblocket, utbrytning ur kommunistpartiet i Katalonien. Leddes av Joaquín Maurín.
CNT: Anarkistisk-syndikalistisk fackföreningsrörelse med som mest två miljoner medlemmar 1936.
CEDA: Högerparti med band till fascisterna, leddes av Gil Robles.
FAI: Anarkistiskt nätverk som politiskt dominerade CNT.
ICE: Internationella kommunistiska vänstern, i början av 1930-talet anhängare till Leo Trotskijs vänsteropposition mot stalinismen.
Komintern: Kommunistiska Internationalen, grundad 1919. Sedan cirka 1923 under Stalins kontroll.
PCE: Spanska kommunistpartiet.
PCU: Sammanslagning av socialist- och kommunistpartierna i Katalonien, under stalinistisk ledning.
POUM: Sammanslagning av BOC och ICE i september 1935.
PSOE: Socialistpartiet.
UGT: Facklig centralorganisation knuten till PSOE, 1,4 miljoner medlemmar som mest.
Alfonso XIII: Kung i Spanien 1885-1931.
Manuel Azaña: Liberal, premiärminister och senare president under folkfronten.
Largo Caballero: Generalsekreterare i UGT, kallades ”Spaniens Lenin”.
Francisco Franco: Generalen som ledde fascisternas och kontrarevolutionens trupper.
Negrín, Juan: Premiärminister för folkfrontsregeringen från maj 1937.
Nin, Andres: Ledare för CNT som blev kommunist efter ryska revolutionen. Anhängare till Trotskij och vänsteroppositionen. Bröt med Trotskij 1932-35, bildade POUM. Justitieminister i Katalonien, hösten 1936.
Primo de Rivera: Diktator i Spanien 1923-31.
Gil Robles: Högerpolitiker i CEDA-partiet. Ledde diktaturen under de svarta åren 1934-36.
Josef Stalin: Konservativ bolsjevik som genom utrensningar och våld tog makten i det ryska kommunistpartiet och Komintern under 1920-talet. Blev under 1930-talet enväldig diktator. Styrde det spanska kommunistpartiet från Moskva.
Leo Trotskij: Ledde tillsammans med Lenin ryska revolutionen 1917. Försvarade och utvecklade marxismen och internationalismen efter Lenins död. Huvudmotståndare till Stalin och stalinismen. Utvisad ur Sovjet 1929, mördad av Stalins agent 1940.
