Stor brist på skyddade boenden – stoppa mäns våld mot kvinnor

Att ställa ut skor har blivit en protestyttring för de gömda kvinnorna, som ska föra tankarna till en osynlig befolkning – de våldsutsatta kvinnorna (Foto: Gömda Kvinnor).

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Mellan den 31 juli 2018 och den 1 augusti 2019 bodde cirka 6,200 barn en eller flera nätter i ett skyddat boende och 6,500 vuxna. Det är en ökning med 38 procent för de vuxna och nästan en fördubbling när det gäller barnen sedan 2012, visar Socialstyrelsens senaste rapport.

De senaste åren har politikerna av ideologiska skäl försökt privatisera allt större bitar av den sociala tryggheten som främst kvinnojourer har stått för. Idag är det 54 procent av kvinnojourer och boenden som drivs ideellt, 37 procent i privat regi och bara 9 procent av kommunerna. 
Många kommuner har struntat i att ge verksamhetsbidrag till sin lokala kvinnojour, vilket gör att de får svårt att bedriva verksamhet året runt, inte kan betala hyra för skyddade boenden eller betala löner. 78 procent av kvinnojourer har tvingats säga nej, och avvisat kvinnor, på grund av platsbrist eller andra skäl, enligt Socialstyrelsens enkät.
Kvinnor med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning har svårare att få en plats och det är bara 22 procent av boenden som tar emot kvinnor med missbruks- eller beroendeproblematik.
– Vår bedömning är att stöd och insatser för våldsutsatta kvinnor med missbruk behöver utvecklas. Det behövs fler boenden med dubbel kompetens om missbruk och våld, sa Kristina Lindholm, utredare på Socialstyrelsen, på myndighetens hemsida redan sommaren 2020.

Idag är det istället stor brist på säkra lösningar. Kvinnor tvingas bo på campingplatser eller på vandrarhem trots hot och bostadsbristen gör att kvinnor som skulle kunna flytta från jourerna inte kan börja hoppas på ett nytt och bättre liv.
SVT Norrbotten gjorde en egen undersökning i november 2021 och frågade alla länets kommuner samt kvinnojourer om läget. Hårresande fakta kom fram. Över 226 kvinnor (barnen har inte räknats) har flytt från sina liv de senaste åren i Norrbotten, de flesta i Luleå och Kiruna.
De flesta har fått skydd av kvinnojourerna, samtidigt som flera kommuner inte har gett ett öre till sin lokala kvinnojour eller den närmaste. Arvidsjaur, Pajala och Jokkmokk är värst. De senaste fem åren har de inte gett verksamhetsstöd, bara betalat om en kvinna placerats akut i någon annan kommun. I Arvidsjaur har man slutat att ens söka, politiker och tjänstemän har sagt att det är hopplöst. 
I de kommuner som har gett stöd har flera dessutom ökat stödet och på andra sätt insett att även under pandemin behövs skyddat boende. I Boden har kommunen ökat stödet med 90,000 kronor och bett om ursäkt att de inte gjort det tidigare. Men även med ökat stöd är verksamheten mycket ansträngd.

Det är viktigt att se hur våldet är kontrollerande, systematiskt och långvarigt. 

Det är i slutändan de utsatta kvinnorna som far illa över att kommunerna inte ställer upp med medel. Saknas resurser? Nej, man prioriterar inte mäns våld mot kvinnor. Man ger pengar till mycket annat, medan våldet finns i alla de kommunerna. Jourerna är en förlängd arm till socialtjänsten och gör ett otroligt jobb, i ständig motvind. 
I Luleå finns kvinnojouren Iris. Den är länets största och de senaste 2 åren har de tvingats neka 44 kvinnor eftersom platserna är fullbelagda. Jourer försöker hjälpas åt; i värsta fall tvingas socialjouren gripa in. Då hamnar kvinnorna på campingplatser eller på vandrarhem, otryggt, bland främlingar.

Det finns en skuggvärld där kvinnor håller andan, i ständig rädsla för att en våldsam exman ska hitta dem. Kvinnor som ofta fått fly med sina barn i famnen, i rädsla för sina liv. 
Idag lever ca 800 kvinnor gömda i Sverige. Många känner sig inte bara gömda, utan tycker att samhället dessutom har glömt bort att de finns och helst inte skulle vilja erkänna deras existens. De måste leva på hemlig adress, med påhittad livshistoria, och några har fått byta namn och personnummer, även på barnen. Ändå blir de hittade. 

I januari 2020 startades en underjordisk rörelse, Gömda kvinnor, i syfte att hitta andra i samma situation på sociala medier, berätta om sina ofta nästan otroliga historier om hur samhället sviker, om och om igen. Kvinnor satte upp handtextade skyltar, i skydd av mörkret, utanför domstolar och socialkontor. 
På Facebook och Instagram bildades grupper och kvinnor hittade varandra. De tände gravljus och ställde slitna grå skor så att vi skulle se och undra över dessa osynliga. Frida från Norrbotten, som flera gånger har tvingats fly, berättar för SVT Nyheter den 7 november:
– Sveket från myndigheterna har varit värst. De enda som verkligen har räddat mig är kvinnojourerna. Det är där man borde satsa pengarna, för det är där erfarenheten finns. De som jobbar där förstår vad man går igenom och de för inga journaler som kan skrämma iväg kvinnor.
De gömda kvinnorna berättar för reportern Kerstin Weigl som sedan gjorde en podd, ”Gömda kvinnor”, där hon berättar om deras liv och erfarenheter. De som vågar. Hon kontrollerar allas historier och de talar alltid sanning. Få lyssnar. De är vana vid att domstolar förminskar våldet, att socialtjänsten tycker synd om pappan och ger ut adresser trots vålds- och dödshot. Det är ett systemfel. 
Någon har iscensatt sin egen begravning för att få leva ifred, andra flyttat utomlands eller hoppas göra det. De har ändrat utseende, bytt namn, bytt barnens namn, men ändå avslöjas de och tvingas fly på nytt. En kvinna flyttade 79 gånger på 6 år, en gick under jord för 30 år sedan. Hoten finns kvar. Många har levt gömda länge. De lever i en ständig skuggvärld där barnen är livrädda att säga fel namn, där de inte kan använda sociala medier eller gå med i en fotbollsklubb.

Någon samlad kunskap finns inte om personer som har gått under jorden. Ingen har tagit reda på hur skyddet fungerar, hur de gömda barnen klarar sig, vilka kvinnorna är, hur många de är, hur länge de lever gömda och hur de påverkas. De är djupt ensamma. 
PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är vanligt. Men Försäkringskassan erkänner inte PTSD som en sjukdom, vilket gör att de inte får någon inkomst. Trots det ska de bygga upp ett nytt hem, en vardag för barnen. Många män söker vårdnad, och alltför ofta får de delad vårdnad eller besöksrätt, trots att ”ett visst våld har förekommit”, mot barnen eller mamman. 
Det finns en felaktig syn på våldet som ”konflikter” eller ”samarbetssvårigheter” där den utsatta kvinnan görs medansvarig. Det är viktigt att se hur våldet är kontrollerande, systematiskt och långvarigt. Kvinnorna har en särskild utsatthet – det är viktigt att se och förstå det. Att våldet förminskas i domstolar och att barnen tvingas träffa sin förövare är snarare regel än undantag. 
Om vi vill att fler ska bli fria från våld måste vi också stärka samhällets stöd och skydd. För det behövs en rörelse mot det kvinnoförtryckande klassamhället och den högerpolitik som slår särskilt hårt mot arbetarklassens kvinnor, där resurser utgår från de behov som finns i samhället.

STOCKHOLM: DEMONSTRERA MOT MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
På internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor den 25 november sluter vi upp för att sätta ned foten och kräva förändring.
Tid: 25 nov Kl 17.00, Soltorget

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!