Sverige efter ett år av pandemikris

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den 11 mars 2020 rapporterades att  Sverige hade fått sitt första dödsfall till följd av covid-19 och samma dag införde regeringen ett förbud mot att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 500 deltagare.

Det följdes sedan av ytterligare restriktioner, men Sverige stängde inte ner i samma omfattning som andra länder och det hälsades inledningsvis med lättnad. Stödet till regeringen och myndighet ökade tillfälligt för att sedan börja rasa igen när det stod klart att den så kallade unika svenska strategin särskilt  hade misslyckats med huvuduppgiften att att skydda de äldre och sköra. 
Det är inte bara förtroendet för regeringen som rasat. I DN/Ipsos decembermätning var det bara 12 procent som sa sig vara nöjda med hur oppositionen, som helt slöt upp bakom strategin, hade agerat under krisen.
Även storbolag och banker välkomnade strategin och dess mål att ”minimera skadeverkningarna på ekonomin”.

”Strategin att skydda de äldre har misslyckats”, slog den av regeringen tillsatta Coronakommissionen fast i sitt första delbetänkande om Äldreomsorgen under pandemin. Enligt Coronakommissionen var det de sedan ”länge välkända strukturella bristerna inom äldreomsorgen” (orsakad av nedskärningar, privatiseringar och marknadsstyrning) som medförde att äldreomsorgen stod illa rustad att hantera en pandemi. 
Bristerna inom äldreomsorgen och vården kunde dock delvis kompenseras av heroiska insatser från personalen som dessutom hade och fortfarande har att kämpa mot politikernas och chefernas motstånd mot att de fick adekvat skyddsutrustning. 

På ett brutalt sätt synliggjorde pandemikrisen de omfattande skador som den giftiga cocktailen av nyliberalism och kapitalism har åsamkat välfärden och samhällets krisberedskap.
Under hösten drabbades Sverige och världen av en andra smittovåg som var värre än den första. Men det skulle ta lång tid innan ens regering och myndigheter erkände att det handlade om en ny våg och det är egentligen först nu som regeringen aviserar en beredskap att stänga exempelvis gallerior.
Under de senaste 12 månaderna har drygt 13,000 personer avlidit av covid-19 och nu hotar en ny tredje våg av smitta att spridas över landet. Samtidigt tvingas intensivvårdsplatser stängas efter att personalen som länge har jobbat omänskligt långa pass inte orkar mer. 
Hela 66 procent av de tillfrågade anser nu att vården är den viktigaste frågan, mot 56 procent i september ifjol. Att välfärdsfrågorna kommer i förgrunden går på tvärs med de etablerade partiernas tävlan i skuldbeläggning och batongpolitik. 

I Sverige mycket mer än i andra länder innebar pandemikrisen att kampen tog paus, vilket arbetsgivarna och de politiska makthavarna, med stöd av en ledningen inom flera fackförbund, utnyttjat för gå vidare med försämring av LAS och införande av marknadshyra samt  till magra, långa löneavtal. Detta tillsammans med att otillräckliga välfärdssatsningar och till och med fortsatta nedskärningar och skenande klassklyftor ger ny näring till ilskan underifrån. 
Mycket snart kan viljan att säga ifrån också uttryckas i kamp för upprustning av välfärden och omfördelning från rika och stora börsbolag till vanliga människor.

Pandemikrisen, som är en följd av kapitalismens exploatering av människor, djur och natur, har satt fokus på behovet av en kamp för socialism och en framtid i samklang med naturen.