Sydafrika ett år efter Marikanamassakern

2013-08-13 16:34:01


Artikelförfattaren Liv Shange, Socialist Democratic Movement (CWI i Sydafrika), på strejkmöte. Tidigare i sommar anklagades hon av ANC-toppar för att skapa ”anarki i gruvområden” och utvisningshot.

Den 16 augusti i fjol sköt sydafrikansk polis kallblodigt ihjäl 34 strejkande gruvarbetare och skadade 78. Massakern vid gruvjätten Lonmins Marikanagruva den 16 augusti blev en avgörande vändpunkt. Tv-bilderna från massakern krossade på några sekunder årtionden av illusioner om ANC-regeringen och den kapitalistiska staten. Statens användande av den brutalaste formen mot de strejkande inledde en ny era av revolution och kontrarevolution i Sydafrika. Ett år senare har arbetsgivarna inlett en kampanj mot jobb och arbetsrätt. Men med lärdomarna från Marikana inpräntade i miljoner arbetares och ungdomars medvetande har grunden lagts för nya omvälvande kamputbrott, särskilt inom gruvindustrin.

Massakern den 16 augusti 2012 var en noggrant iscensatt operation med syfte att krossa Lonminarbetarnas historiska utmaning av regeringen och det kapitalistiska systemet. Den dagen hade tusentals gruvarbetare, efter flera dagar av ständiga provokationer och åratal av förtryck, samlats på en kulle, ”berget”, utanför Marikana. 
Det var där de omgärdades av taggtråd, angreps bakifrån och från luften med vattenbomber och automatgevärseld. Då de jagades mot den fem meter breda öppningen sköts en första grupp ner inför tv-kameror. 
De flesta av de dödade och skadade jagades utom synhåll för kamerorna bland stenarna och buskarna vid en annan liten kulle. Många sköts på nära håll, i ryggen eller med sina armar uppsträckta som tecken på att man gav sig. Polisen krossade medvetet ansiktena på de döda genom att köra över deras huvuden med pansarfordon. Mindre välplanerad var polisens ”utredning” av händelserna, som avslöjats som ett klumpigt försök till mörkläggning.

Den sanna historien om Marikana kunde berättas genom att Lonminarbetarna trotsigt fortsatte kampen efter massakern och strejken inom hela gruvindustrin som följde. 
Under dagarna direkt före och efter massakern överöstes allmänheten av en veritabel flod av illvillig propaganda mot Lonminarbetarna och deras kamp. 
Arbetarna som lämnats ensamma, genom National Union of Mineworkers (NUM:s) förräderi, hade inget annat alternativ än att ta kampen för en anständig lön i egna händer och för dessa ”brott” fick de ut-stå ett brutalt förtryck. De utmålades omväxlande som blodtörstiga kriminella och mördare, vildar besatta av svart magi eller olyckliga offer för manipuleringar från en ”tredje kraft”. Jeremy Cronin, från Sydafrikas ”kommunistparti” (SACP), tog priset genom att offentligt fördöma de strejkande som en ”fribrytande maffia från Pondoloand”. 

Det blodiga förtrycket av arbetarklassens kamp i allmänhet, och gruvarbetarnas kamp i synnerhet, inleddes naturligtvis inte med Marikana. Endast två veckor tidigare, den 1 augusti 2012, sköts fem protesterande arbetare till döds av polisen vid Aquarius K5-schakt utanför Rustenburg. Morden på dem motiverade inte mer än ett stycke på affärssidorna. 
Omfattningen av det våld som drabbade Lonminarbetarna och skakade Sydafrika och världen, var ingen ”olyckshändelse”. Det var ett överlagt svar på den fram till dess allvarligaste utmaningen av grunderna till African National Congress (ANC:s) styre. Det var ett gruvarbetaruppror mot gruvarbetarfacket NUM:s ledning som efter apartheids askaffande varit nyckeln till att kontrollera gruvarbetarna och skydda gruvindustrin, ryggraden i Sydafrikas ekonomi. Därför var NUM också en bärande stöttepelare inom den fackliga centralorganisationen Congress of South African Trade Unions (Cosatu) och den ANC-ledda trepartsalliansen (ANC, SACP och Cosatu). 
Gruvarbetarnas strejker hotade inte enbart NUM:s auktoritet utan även den härskande kapitalistklassens förtroende för ANC:s förmåga att ”kontrollera den svarta arbetar-klassen”, som en ledare i Business Day nyligen så tjänstvilligt fastställde som ANC:s orsak för att finnas till. ”Samtidig aktion”, var därför det uttryck som ANC-ledaren och aktie-ägaren i Lonmin Cyril Ramaphosa (f d ordförande för NUM) använde sig av när han uppmanade staten att slå till mot gruvarbetarna.
En av marxismens viktigaste lärdomar är att den kapitalistiska statens kärna är ”ett förband av väpnade människor” med uppgift att försvara den härskande klassens intressen. Men dessa skyddas också av statens ”mjukare” institutioner (till exempel parlamentet som ska ge sken av att väljarna styr), liksom av den fackliga ledningens klassamarbete, det politiska etablissemanget och media.

Marikanamassakern avslöjade i ett slag vems intressen staten och ANC-regeringen tjänade.  
Dödsskjutningarna visade att ANC är ett parti som finns till för att försvara de kapitalistiska direktörernas intressen, att NUM är det främsta verktyget för att genomföra denna uppgift och att den förment neutrala polisen, domstolarna och media i själva verket inte är mycket mer än storföretagens privata säkerhetsvakter.
Ett direkt resultat av dessa slutsatser är sökandet efter ett politiskt alternativ av och för arbetarklassen. Gruvarbetare, först i Rustenburgs platinabälte och därefter i hela landets gruvor, följde Lonminarbetarnas exempel genom att inrätta oberoende strejkkommittéer. NUM:s förtroendevalda och funktionärer som ofta tjänar tio gånger mer i lön än vanliga arbetare sparkades ut. 
Genom att strejkerna spreds, enades och koordinerades tvingades gruvbolagen och regeringen att istället erkänna de arbetarkommittéer som valts för att ena och leda strejkerna.  

I och med arbetarnas ökade självförtroende för sin förmåga att organisera, strida och vinna, slogs de av tanken på ett nytt parti, ett arbetarklassalternativ till ANC och alla de etablerade partierna. Strejkkommittéernas samordning i en riksomfattande strejkkommitté i oktober 2012 och bildandet av Workers and Socialist Party (WASP, Sydafrikas socialistiska arbetarparti) i december 2012 var en följd av den ökade medvetenheten.
Marikana höjde arbetarnas klassmedvetenhet till en ny nivå. Dagens eskalerande kamp sker därför mot bakgrund av att såväl arbetarklassen som kapitalistklassen dragit slutsatsen att den nuvarande situationen är ohållbar – och att en förändring måste till. 
Återigen är det till gruvindustrin som Sydafrikas växande politiska och ekonomiska motsättningar koncentreras. Gruvbossarna är förvisso irriterade över att strejkvågen 2012 ledde till minskad försäljning, men det är inte huvudorsaken till att allt fler gruvjobb hotas. Prisfallet på platina och guld till följd av världsekonomins inbromsning tär på profiterna och minskar de multinationella gruvbolagens manöverutrymme. 

Gruvbolagens främsta mål är att skära bort ”överutbudet” av mineraler som platina och guld för att återställa lönsamheten och samtidigt krossa arbetarnas nyfunna självförtroende.
Redan före Marikana försökte gruvbolagen minska överproduktionen genom att stänga vissa schakt runt Rustenburg. Men strejkrörelsen tvingade gruvbossarna att retirera. När strejkerna var över startade dock gruvbolagen en ny offensiv som började med lockout och vräkning av 6 000 arbetare vid schaktet i Harmony Gold’s Kusasalethu i Carletonville nyårsdagen 2013. 
Amplats, världens största platinaproducent, följde två veckor senare upp denna attack med att avisera att man i Rustenburg ämnade lägga fyra schakt i malpåse (stängning med möjlighet till att öppna senare), stänga en gruva och sparka 14 000 arbetare. 
Under påtryckningar från regeringen och fortsatt stridsvilja från gruvarbetarna har antalet minskat till tre schakt och 6 000 arbetare. Medan fackförbundet AMCU, som kunnat växa efter NUM:s kollaps, fortfarande bara sitter i förhandlingar planerar Amplats direktörer redan för att verkställa neddragningarna och jobbslakten. 
Även Angelo Gold Ashanti vill göra stora nedskärningar i sin globala produktion under de kommande 12 månaderna, vilket sannolikt kommer att drabba Sydafrika hårdast. 
I likhet med Amplats är även Glencore Xstrata ett pilotfall för den härskande klassen. Även de förstår sanningen i arbetarklassens motto – att en orätt mot en är en orätt mot alla (”an injury to one is an injury to all”). 
Under 2013 har korta spontana strejker fortsatt att bryta ut inom gruvindustrin. Vid Glencore Xstratas östliga kromgruva i Tubatse, Limpopo gick 2 000 arbetare ut i strejk i protest mot företagets skydd av en vit förmans rasistangrepp mot en svart arbetare. Bolaget svarade direkt med att få strejken olagligförklarad och sparka de strejkande. 
Med stöd av Sydafrikas övriga gruvjättar och internationella spekulanter är Glencore Xstratas direktörer fast beslutna att stå emot kravet på återanställning, som de avskedade arbetarna kämpar för, med stöd av WASP och Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika).
Enligt kapitalistiska kommentatorer kan så många som 200 000 gruvjobb gå förlorade de kommande tre till fem åren. Samtidigt med en hotande jobbslakt faller valutan (Rand), BNP-tillväxten minskar, statsinkomsterna sjunker, arbetslöshet och priser ökar. Med stigande fasa varnar olika kommentatorer för att Sydafrikas ekonomi är på väg mot avgrunden och att det i sin tur kan leda till en explosiv social kris.

Förutom angreppen mot gruvjobben går den härskande klassen till storms mot kollektivavtalen och gör allt för att försöka befästa den repression som man använde sig av i Marikana. 
Under olika namn har en rad så kallade ”fredsöverenskommelser” gjorts mellan regering, arbetsgivare och facktoppar. Dessa kombinerar vaga löften om att förbättra levnadsstandarden i gruvsamhällena med konkreta åtaganden att upprätthålla lag och ordning som att permanent stationera polis och ”andra säkerhetsstyrkor” vid alla gruvor. Arbetare och fack åläggs ansvaret att upprätthålla ”fred”, medan direktörerna förbereder för krig. Under tiden har hot och mord mot arbetarledare knutna till AMCU fortsatt vilket ofta provocerat fram våldsamma vedergällningar.
”Fredsöverenskommelserna” är en del av ANC-regeringens försök att försäkra gruvkapitalisterna och hela den härskande klassen om att den kan återta greppet efter Marikana. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att dessa överenskommelser kommit till stånd strax innan löneförhandlingarna sätter igång inom guld och platina. Årets lönerörelse är den mest polariserade på årtionden – arbetarna har rest krav på uppemot 120 procent i löneökning, arbetsgivarna inom gruvindustrin erbjuder fem.

Angreppet mot Democratic Socialist Movement, med försök att göra undertecknad till syndabock för den påstådda ”anarkin inom gruvindustrin” och hotet att utvisa mig är också en del i försöken att underminera gruvarbetarnas stridskapacitet.
Trots ANC-topparnas försök fortsätter den inre söndringen av ANC vilket fått vännerna i ”näringslivet” att ställa frågan; ”kommer centrum att hålla””. 
Zuma-fraktionen tycks för närvarande vara allsmäktig, medan andra som exempelvis de runt ANC:s vice partiordförande Cyril Rama-phosa bidar sin tid. Den härskande klassen börjar dock i allt högre grad att se sig om efter en politisk ”plan B”  vid sidan av ANC. 
Bildandet av Agang, ett nytt politiskt parti under ledning av förre gruvmagnaten och direktören för Världsbanken Mampela Ramphele, är ett sådant experiment. 
Högeroppositionen Democratic Alliance försöker aggressivt att svälja andra partier i syfte att bilda en ”superopposition”. 
Julius Malema, som avsattes som ordförande för ANC:s ungdomsförbund och uteslöts 2012 , är nu det nya partiet Economic Freedom Fighters (EFF, De ekonomiska frihetskämparna) ”överbefälhavare”. Malema hoppas att han med radikal retorik och militans ska kunna dra vinning av dagens svåra situation.
ANC förväntas lida svåra förluster i nästa års val till det nationella och de provinsiella parlamenten.

Ett år efter Marikana står Sydafrika på tröskeln till omvälvningar som kan skaka landets grundvalar. Sydafrikas arbetare har bara börjat återuppbygga sina självständiga organisationer. 
AMCU, det fackförbund som tog över Rustenburgs platinabälte och en stor del av NUM:s medlemmar i andra gruvområden i strejkernas kölvatten, har ännu att bevisa att man kan organisera ett effektivt motstånd mot uppsägningar och nedskärningar. AMCU:s hittillsvarande brist på kampstrategi är en källa till oro. 
Cosatu, den fackföreningsfederation som NUM tillhör, tycks vara oförmögen att återhämta sig från dess historiska kapitulation inför direktörerna i Marikana. 
Det är hög tid för arbetare, de arbetslösa, ungdomar och studenter att handla i den viktigaste lärdomen från Marikana – att det inte finns en mäktigare kraft än en arbetarklass som är självständigt organiserad och enad i handling. Democratic Socialist Movement manar National Workers Committee (gruvarbetarnas landsomfattande aktionskommitté) att utarbeta ett program som kan samordna kampen inom hela gruvnäringen – för trygga jobb och en lön som det går att leva på
Vi argumenterar också för en landsomfattande aktionsdag mot jobbslakten och för förstatligande av gruvor, banker och storföretag under demokratisk kontroll och styre av arbetare och samhällen, för arbeten och anständiga levnadsförhållanden som bostäder och utbildning för alla. 

CWI i Sydafrika (Democratic Socialist Movement) kampanjar också för att för få till stånd en rikskonferens för arbetarenhet med uppgift att staka ut kursen framåt för arbetarnas organisering, och uppmanar alla verkliga kämpar att delta i bygget av det nya Workers and Socialist Party. 
Det bästa sättet att hedra minnet av de kamrater som dödades i Marikana är att gå med i bygget av det politiska verktyg som krävs för att besegra de som bär ansvaret för mordet – ett arbetarnas massparti beväpnat med ett socialistiskt program.

Liv Shange
Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika)


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!