Söndagens parlamentsval i Grekland blev till en revolt mot åtstramningspolitiken och vänsterpartiet Syriza vann en historisk valseger. Syriza fick mer än 36 procent av rösterna och fick nästan egen majoritet – 149 platser av totalt 300 – i parlamentet. Syriza blev större än Ny Demokrati och Pasok tillsammans, som fram till nu var för sig eller tillsammans regerat Grekland sedan 1974.
Syrizas valseger markerar ett politiskt genombrott vars följder kommer att märkas långt utanför landets gränser. Det var förhoppningen om en bestående förändringar till det bättre som bar fram Syriza. Bland arbetare och unga runt om i Europa har valsegern väckt hopp om en ny politik, trots svartmålningen av partiet i media och från etablerade politiker.
En ny politisk karta har ritats som en följd av ett val som sa klart nej till fortsatt åtstramning. Nu finns en historisk chans att bryta med Trojkans – EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – svältkurer och de facto styre av landet sedan 2010.
– I dag skrev det grekiska folket historia. Grekland vänder blad och lämnar bakom sig åtstramningspolitikens katastrof. Grekland lämnar bakom sig fem år av förödmjukelse och smärta. Trojkan är historia, sa Syrizas ledare Alexis Tsipras på valnatten till de många som gått ut på Atens gator för att fira valtriumfen.
– Det har varit hemskt. Jag är arbetslös, nu hoppas jag på en förändring, sa en av de många som kastats ut i arbetslöshet till SVT:s reporter efter valet.
Syriza valseger blev betydligt större än vad opinionsundersökningarna indikerade. Partiet fördubblade sina mandat i parlamentet jämfört med 2012 (största parti får automatiskt 50 extra mandat). Syriza fick 36,3 procent, nästan nio procentenheter mer än högerpartiet Ny demokrati (27,8 procent) som kom på andra plats.
Nazistiska Gyllene gryning blev tredje största parti med nära 6,3 procent, vilket dock är en minskning jämfört med valet 2012. På fjärde plats kom det nybildade borgerliga partiet Potami (Floden) följt av Kommunistpartiet (KKE) som fick dryga 5 procent. Det regerande socialdemokratiska Pasok rasade ned till dryga 4,6 procent av rösterna. Så sent som i parlamentsvalet 2009 hade Pasok 44 procent och egen majoritet.
På måndagsmorgonen aviserade Syriza att man bildar en koalitionsregering med det högerpopulistiska partiet Oberoende greker, ett parti som likt andra högerpopulistiska partier förenar nationalism och rasism med utfall mot åtstramningen och Trojkan. (Oberoende greker formades efter att parlamentsledamöter uteslöts från Ny demokrati efter att ha röstat mot Trojkans diktat 2012.)
Med Oberoende greker som regeringspartner har Syriza-ledningen skaffat sig ett farligt högeralibi som varslar om att partiets toppar inte står beredda att driva den kamp som behövs för att genomföra den politik som valsegern gett mandat för.
Tragiskt nog har det grekiska kommunistpartiet KKE sagt nej till samarbete med Syriza och inte ens sagt sig vara beredd att rösta för en Syriza-regering. KKE:s sekteristiska och oansvariga hållning bidrar inte till att skapa den kampenhet som behövs för att stå upp mot ”marknadens” och Trojkans alla försök att ”tämja” regeringen. Tvärtom, KKE:s sekterism blir en ursäkt för Syriza att söka samarbetspartners högerut.
Men Greklands framtid kommer att avgöras av den levande kampen och i vilken mån massorna kan pressa regeringen åt vänster. Den nya koalitionen kan mycket väl visa sig bli ett mellanspel inför nya regeringsombildningar eller till och med nyval om Syriza blir ännu ett av åtstramningspolitikens offer.
Rädslan för att Syrizas valseger ska följas av att massorna ger sig ut på gatorna för att börja ta igen vad man förlorat under de senaste sex åren sänder skräck utefter ryggraden på såväl ”marknaden” och EU-etablissemanget som den inhemska kapitalistklassen.
Trots en enorm kapitalistisk skrämselkampanj fylld med varningar om att en Syrizaseger betyder kaos, fördjupad kris och att Grekland hamnar utanför euroområdet (”Grexit”) blev resultatet ett kraftigt bakslag för Trojkan och dess inhemska bundsförvanter. ”Värre än väntat”, var finansmarknadens replik på valresultatet enligt nyhetssajten MarketWatch.
Redan innan valet plockade de inhemska kapitalisterna ut sina medel från de grekiska bankerna och orsakade en ny bankkris. Börsen rasade och räntan på grekiska statsobligationer steg samtidigt som landets skatteinkomster kollapsade. Detta tillsammans med EU-topparnas skrämselkampanj och hot om vad som väntar om en ny regering försöker utmana Trojkan ger besked om vad som nu stundar.
”Det är absolut klart att vi inte kan gå med på några skuldlättnader som involverar grekiska obligationer som hålls av ECB”, sa en representant för den ECB dagen efter valet. Dessförinnan hade ECB beslutat att villkoren för att Grekland skulle få del av det program av kvantitativa lättnader som ska sjösättas nästa månad (se ledaren sid 2) skulle vara mycket hårdare än för andra EU-länder.
Men samtidigt som hoten utslungas hävdar åtminstone delar av det kapitalistiska etablissemanget i Europa att man är beredd att förhandla om lånevillkoren och eventuell skuldavskrivning. Men bara under förutsättning att en Syrizaregering rättar in sig i ledet och i huvudsak fortsätter att genomföra de åtstramningar som Trojkan och ”marknaden” kräver.
Sedan valgenombrottet 2012 har Syrizas ledning tagit stora steg högerut. Det är stor skillnad mellan det Syriza som för några år sedan krävde bankförstatligande och ett skuldmoratorium (avskriv skulderna) och dagens parti. Även internt har det blivit allt lägre i tak inom partiet och vänsterkritiska röster har tystats alternativt valt att ligga lågt i rädsla för repressalier.
Men i ljuset av den politik som förts sedan krisen slog till 2008 och i jämförelse med andra partier i Europa blir Syrizas krav och valprogram ändå till en utmaning av den nyliberala konsensus som härskar. Syrizas vallöften om höjda minimilöner, pensioner, beskattning av rika och företag, offentliga satsningar för att skapa 300 000 nya jobb, gratis el till dem vars el stängts av när de inte har haft råd att betala, bostäder till hemlösa, extra stöd till fattiga barnfamiljer, utbyggd sjuk- och hälsovård, lägre försvarsutgifter och skuldavskrivning med 50 procent likt den som dåvarande Västtyskland erhöll 1953 blir sammantaget till en väldig konfrontation med kapitalismens krav på fortsatta nedskärningar och privatiseringar. För att genomföra valprogrammet krävs en massmobilisering för att kasta av sig EU:s och eurons tvångströja och avskaffa kapitalismen.
– Vi säger inte bara rösta på Syriza. Vi poängterar också att Syrizaregeringen behöver ett revolutionärt socialistiskt program för att kunna visa en väg framåt. Omedelbart gäller att vägra betala skulden och bryta med Trojkan. Det är en förutsättning för att bekämpa den misär som påtvingats det grekiska folket. Vidare krävs att regeringen omedelbart river upp försämringarna i arbetsrätten, öppnar upp och demokratiserar utbildningen, höjer minimilönen till de 750 euro i månaden som den låg på innan Trojkan tog över samt stoppar alla privatiseringar. Stäng privatiseringsmyndigheten TAIPED och stoppa miljöfarliga gruvprojekt som exempelvis guldrushen i Halkidiki. Det sa Andros Payiatsos, från Xekinima (CWI i Grekland) till socialistworld.net (CWI:s sajt) dagarna innan valet och fortsatte:
– Ett genomförande av dessa krav skulle följas av en omedelbar kapitalistisk motreaktion från såväl inhemska som utländska kapitalister. Svaret på kapitalets motåtgärder måste bli djärvt antikapitalistiskt och internationalistiskt; förstatligande av banker och storföretag under arbetarnas demokratiska kontroll och styre för att lägga grunden för en demokratisk planerad ekonomi för behov – inte profit. Om Syriza var berett att genomföra ett sådant djärvt program och samtidigt vädja om stöd från Europas arbetarklass, inte minst Sydeuropas arbetare och unga, skulle förutsättningar skapas för framväxten av ett alleuropeisk socialistisk alternativ till kapitalets EU och Trojkan.
Utan socialistisk politik och förtroende för masskampen i Grekland och andra länder kommer Syrizaregeringen inte att kunna uppfylla sina vallöften utan tvingas att till sist underordna sig kapitalets och Trojkans diktat.
Xekinima utgör en revolutionär socialistisk del av Syriza, men bedriver också ett självständigt arbete utanför Syrizas snäva strukturer inom bland annat de antifascistsiska grupper som formats för att stoppa Gyllene gryning samt med det så kallade 1 000-initiativet som fått sitt namn från de 1 000 socialister som undertecknat ett upprop för en vänsterenhet bakom ett program för att störta kapitalismen.
Pressen underifrån, att det politiska genombrottet som valet innebär följs av massmobiliseringar tillsammans med att den revolutionära socialistiska oppositionen inom och utanför Syriza stärker sin ställning kan tvinga den nya regeringen vänsterut. Hur framtiden utvecklas beror också på marknadens, EU-etablissemangets och Trojkans fortsatta reaktion. För tidiga provokationer och långtgående krav på att regeringen ska fortsätta samma katastrofala politik som tidigare kan tvinga Syriza att gå betydligt längre än partiledningen tänkt sig – och lämna eurozonen efter en statsbankrutt. Även om EU-regeringarna inte vill att Grekland överger euron kan deras handlingar leda till att så sker.
Det finns absolut ingen möjlighet att Grekland kan betala skulden. Statsskulden är nu uppe i motsvarande 176 procent av BNP – störst i Europa – trots en begränsad skuldavskrivning för några år sedan. Den skenande skuldbördan beror på att ekonomin har kollapsat som en följd av alla svältkurer. Greklands ekonomi har krympt med en fjärdedel sedan 2008 och arbetslösheten har femdubblats.
Men även om skulden aldrig kommer att kunna betalas så är det inte säkert att långivarna, främst ECB, EU-institutioner och IMF (privata långivare står för 10 procent) är beredd att acceptera detta på grund av det exempel som det skulle sätta. Dessutom skulle en skuldavskrivning sannolikt följas av än hårdare åtstramningsvillkor, vilket skulle vara ytterst svårt för Syriza att acceptera. Priset skulle kunna bli att man förgör sig själv, begår politisk harakiri. Det vill säga att under en betydligt kortare tidsrymd gå samma öde till mötes som Pasok.
Pasok bildades efter att kuppgeneralerna hade tvingats bort 1974. Sju år senare (1981) vann Pasok en jordskredsseger och lovade bland annat att Grekland skulle lämna EU och Nato samt att bryta med kapitalismen och bygga socialism. Men efter några år av sociala förbättringar och ökade offentliga satsningar gjorde Pasok en u-sväng när underskotten ökade, eftersom man lät bli att vidta de beslutsamma åtgärder som krävdes för att bryta med kapitalismen. Att banker och bolag fick sitta orubbat bo gav dem möjlighet att underminera regeringens ansträngningar och till sist sänka den. Grekland blev kvar i EU och Nato. 1980-tales svek blev början på den urartning som ledde till att Pasok till sist blev ett politiskt verktyg för Trojkan.
Även erfarenheterna från Frankrike 1981 är värda att studera. I Frankrike valdes en västerregering ledd av François Mitterrand (Socialistpartiet) våren 1981 som utlovade betydligt mer långtgående åtgärder än Syriza. Regeringen förstatligade banker och företag, höjde minimilönerna och ökade de offentliga utgifterna för att få bukt med arbetslösheten, men möttes av investeringsstrejk, kapitalflykt och finansmarknaden tvingade fram högre räntor på franska statspapper – ökade lånekostnader.
Ekonomin kördes i sank och inom mindre av ett år hade vänsterregeringen blivit en regering som bedrev åtstramningspolitik. Socialistpartiet och dess allierade Kommunistpartiet reste sig aldrig efter detta nederlag. Sveken 1981-82 banade väg för Front Nationals framväxt.
Lärdomen är inte att det är omöjligt att bedriva vänsterpolitik utan att det inte går att stanna på halva vägen. En utmaning av kapitalet kräver en beredskap till drastiska åtgärder med stöd av massmobiliseringar, det vill säga ett socialistiskt aktionsprogram för att snabbt bryta med kapitalismen. Den uppgiften kan inte vänta.
– Om vi vill ha socialism ska vi göra det när vi kan stå på egna ben. När vi är redo. Först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna, få budgetbalans och det tar fyra-fem år, menade Syrizaledaren Tsipras när han intervjuades av Dagens ETC:s ledarskribent Kajsa Ekis Ekman inför valet.
Men kapitalismen kommer inte att ge Syriza fyra-fem år och dess kris kan inte lösas med inomkapitalistiska åtgärder. Först lösa krisen sedan socialism är en väg som leder Syriza in i en återvändsgränd. Krisen har gjort socialismen till en akut dagsfråga i Grekland.
Det finns nu en historisk chans i Grekland att bryta upp från åtstramningspolitiken och sätta ett exempel att följa för andra arbetare i Europa. Men om inte den historiska chansen ska gå till spillo krävs en revolutionär socialistisk politik samt organisering och en tillit till arbetarklassens internationella solidaritet och vilja att kämpa. ■
