| FILM | The Black Power Mixtape 1967-1975 |
| Regi | Göran Hugo Olsson |
Göran Hugo Olssons film består av ett axplock från svenska dokumentärfilmer från sextio- och sjuttiotalet som länge har legat gömda i dammiga arkiv.
Ledande gestalter för Black Power-rörelsen skymtas i klipp, färgade av en naiv svensk journalistik samtidigt som intervjuerna tolkas fritt av nutidsdebattörer och artister som Erykah Badu.
Resultatet är en inblick i vilket arv rörelsen lever, men vinkeln är långtifrån den som brukar beskriva dessa händelser. Ett oskyldigt och enkelt upplägg ger upphov till en inspirerande och provocerande berättelse.
Filmens stora förtjänst är dels att den tydligt visar att rörelsen var långtifrån enhetlig och dels det oundvikligen spända samspelet mellan parterna.
Det fanns en otrolig mångsidighet i en rörelse som sträckte sig från Gandhiinspirerade pacifister som Martin Luther King, via religiösa aktörer som Nation of Islam till andra som t ex vänsteraktivisterna och de beväpnade Svarta pantrarna.
Malcolm X och Martin Luther King är legendariska namn idag, men de innehar närmast en statistroll i filmen. Det är mindre kända, men betydligt mer radikala aktivister som träder fram. Stokely Carmichael och Angela Davis lämnar de starkaste intrycken; unga radikala som inte skyggar med sin socialistiska analys. Carmichael och Davis framstår som ofrivilliga revolutionärer, medvetna om sina egna öden och rollen de måste spela i kampen.
Intervjuerna avslöjar en väl genomtänkt analys som drar tydliga slutsatser angående samspelet mellan kapitalism och rasism samt avfärdar illusioner om hur förhandlingar kan leda till seger.
Redan då gjorde man tydliga kopplingar mellan olika sorts förtryck, nykolonialism och kapitalism – hur arbetares, kvinnors och svartas kamp hängde ihop – långt innan modeordet intersektionalitet hade myntats.
Det är lätt att fyrtio år senare underskatta den radikala stämningen som rådde under denna tidsperiod. En radikal stämning som inte härstammade från någon teoretisk eller intellektuell rörelse, utan som tvångsmässigt uppstod som en reaktion mot det oerhörda förtryck som svarta levde under i USA.
Eftergifterna kom i kölvattnet på medborgarrättsmarscherna, men de räckte inte för att få slut på den växande radikalismen. Dokumentären ger en inblick i just vad det var som gjorde att etablissemanget kände sig så hotat. Svarta pantrarnas initiativ till gratis frukost för skolbarn i fattiga svarta kvarter beskrivs på fullt allvar som ett av de största hoten mot USA:s säkerhet.
Statens ofrånkomliga kontrarevolutionära roll (åskådliggjort av fängslandet av Angela Davis ) kanske inte kommer som någon större överraskning, men dokumentären målar även upp en tydlig och medkännande bild av hur flodvågen av drogmissbruk i början av sjuttiotalet tog kål på rörelsen och även religionens roll i att bromsa progressiva krafter.
Ihopklippta scener från gamla svenska tv-dokumentärer borde inte vara särskild radikalt, varken politiskt eller konstnärligt – men det är precis det filmen är. Radikal för att den avslöjar hur mycket vi har glömt. Hur vi i vår passivitet har låtit historien skrivas om och hur vi tillåter oss själva att tro att vi är radikala och banbrytande när andra banade vägen för länge sedan.
Det som provocerar mest i filmen är inte dess innehåll, utan faktiskt den underförstådda kontrasten till nutiden, en tid då en utbredd radikal, social rörelse, känns som en fantasi.
En svart president må sitta i Vita huset, men det skulle knappast betraktas som en seger av många av filmens gestalter, då han varken är socialist, feminist eller för den delen villig att avskaffa det systematiska förtryck som råder än idag.
The Black Power Mixtape 1967-1975 är en mäktig film – rå och intim, enkel men radikal. Den provocerar och inspirerar på samma gång och frestar alla ens politiska sinnen.
RS Bagarmossen
