Albert Einstein lär ha sagt att ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annat resultat”. Med dessa ord inleder Financial Times välkände kolumnist Martin Wolf sin träffsäkra kommentar till de nya krispaket som ”trojkan” – EU, Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska centralbanken (ECB) – har påtvingat Grekland.Mer av samma misslyckade politik är vad ”trojkan” kräver. Trots att det sedan länge stått klart att EU/IMF-politiken har förvärrat krisen.
Grekland är bankrutt. Den politiska och sociala krisen kan bara jämföras med den revolutionära jäsning som präglade Argentina under 2000-talets två första år.
I Argentina försökte regeringen länge att upprätthålla den fasta växelkursen mot dollarn, men det slutade i en revolutionär utveckling som störtade fem presidenter på lika många veckor och som till sist fick som följd att den argentinska valutan (peso) koppling till dollarn släpptes och peson devalverades 2002.
I veckan (den 29 och 30 juni) ska det grekiska parlamentet rösta om de nya föreslagna krisåtgärderna, som bland annat innebär att 150 000 offentliga jobb ska bort 2011-14, att lönerna sänks med drygt en tredjedel för de offentligt anställda som blir kvar och en utförsäljning av statliga tillgångar till ett värde av 450 miljarder kronor.
Privatiseringarnas omfattning kan bara jämföras med de som följde efter stalinismens kollaps 1989-91.
”Det är bara i diktaturer som man försökt genomföra ett liknande åtstramningsprogram”, kommenterade en grekisk advokat som brittiska Guardian träffat i Aten.
I ”trojkans” chockterapi finns bara chocker ingen terapi. Krisen fördjupas och underskotten växer.
Den grekiska ekonomin beräknas falla med nära 4 procent i år, (för närvarande sjunker BNP med dryga 5 procent i årstakt).
Arbetslösheten har fördubblats sedan 2008 och ligger nu på rekordhöga 16,2 procent (officiellt) och minst en av fyra greker lever under fattigdomsgränsen.
Statsskulden väntas bli 157,7 procent av bruttonationalprodukten i år och 166,1 procent nästa år. Den tidigare uppskattningen låg på 150 respektive 156 procent.
Det är därför föga förvånande att krispolitikens skärpning möts av en oemotsvarad kampvåg.
I tisdags (den 28 juni) inledde fackföreningarna den första 48 timmar långa generalstrejken i Grekland sedan 1992.
När parlamentet ska besluta om krisåtgärderna kommer hundratusentals att vara ute på gatorna med krav på att regeringen och alla nedskärningspolitiker ska avgå. Denna enorma mobilisering kommer att följas av flera som kommer att göra det omöjligt för de styrande att genomföra de gigantiska nedskärningarna och privatiseringarna. Nya, längre generalstrejker och att de indignerades protester förenas med arbetarkampen kan fälla regeringen.
Grekland kan inte betala de skulder som bankirer, spekulanter och politiker har samlat ihop. Skuldavbetalningarna de tre närmaste åren är beräknade till att sluka en summa motsvarande hela 40 procent av landets BNP.
Även med viss ”frivillig” skuldavskrivning i form av att bankerna accepterar att förlänga löptiden på obligationslån till Grekland och nya EU/ IMF-pengar, står en betalningsinställelse för dörren.
”Samtidigt räknar allt fler med att de kommande utbetalningarna mest handlar om att köpa tid. De finansiella och politiska makthavarna i Europa antas bara vänta på en mindre dålig tidpunkt att skriva ner Greklands skulder och sedan få ut landet ur eurosamarbetet”, skrev Aftonbladet i en ledare under midsommarhelgen. Och kanske har tidningen rätt. Men säkert är att rinner snabbt ut för alla försök från EU, IMF och ECB att vinna ytterligare tid.
