Tio år senare – betydelsen av Occupy Wall Street

Ockupationen av Zuccotti Park, nära Wall Street, blev starten för Occupyrörelsen som spreds globalt och gav ett uttryck för den växande ilskan mot den massiva ojämlikheten (Foto: David Shankbone).

av Leon Pinsky, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

I september firades tioårsdagen av Occupy Wall Street, den rörelse som öppnade ett nytt kapitel i den sociala kampens historia i USA. Ett decennium senare kan vi uppskatta betydelsen av Occupy som det första steget i utvecklingen av en ny vänster- och antikapitalistisk kamp, som påverkade valpolitiken och som hjälpte till att bilda en ny generation av kämpar.

Occupy var den första landsomfattande kampen i USA som kom ur den ”stora recessionen” 2008-2009 som slog hårt mot miljontals människor. Detta kom ovanpå trettio år av nyliberala attacker mot arbetares rättigheter samt arbetarrörelsens massiva reträtt. 
Men när Barack Obama valdes mitt i ekonomins störtdykning bidrog en blandning av chock och tillfälliga illusioner om den första svarta presidenten till att masskampen försenades med flera år. Detta förstärktes av fackföreningsledarna och ”vänstern” i Demokraterna som arbetade övertid för att se till att det inte fanns något motstånd, medan miljontals förlorade sina jobb och hem och bankerna fick räddningspaket på biljontals dollar.
Perioden av den stora recessionen som ledde fram till Occupy var en period av växande polarisering. Högerns ”röda skräck” och rasistiska giftighet i kölvattnet av Obamas seger som hävdade att han var ”socialist”, en hetsig debatt om hälsovård – allt detta och mycket mer spädde på den växande ilskan i hela USA. 
Det vakuum som skapades genom vänsterns och arbetarrörelsens frånvaro fylldes till en början av det högerpopulistiska Tea Party som bildades 2009 och som motsatte sig att bankerna räddades, samtidigt som de också motsatte sig alla räddningspaket för vanligt folk. Tea Party förväntade sig Trumpismen.

Under månaderna innan Occupy började hade kamper utvecklats i Sydeuropa mot åtstramningarna som införts av Europeiska unionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – den så kallade Trojkan. Det ägde rum aktioner på centrala torg i Portugal, Spanien och Grekland när de superrika försökte få arbetare att betala för krisen.
Den allvarligaste sociala explosionen kom dock i början av 2011 i form av revolutionära massrörelser i Mellanöstern och Nordafrika, den arabiska våren, med de tunisiska och egyptiska revolutionerna i spetsen. Deras form av organisering i form av mass-”ockupationer” av centrala torg användes i tidigare revolutionära rörelser, men inspirerades också av händelserna i Sydeuropa.
Att diktatorer i hela regionen störtades väckte nytt hopp i hela världen. Samtidigt eskalerade kampen i Europa till massrörelser, som Indignados i Spanien, dussintals generalstrejker i Grekland och framväxten av nya vänsterpartier.

I New York City samlades en liten grupp aktivister för att bilda ”Bloombergville” under våren 2011 i ett försök att utveckla kampen mot de åtstramningar som miljardären och borgmästare Michael Bloomberg införde. Detta försök till en tältstad utanför stadshuset hämtade inspiration från tältstäderna ”Hooverville” under den stora depressionen. Det var en föraning om vad som skulle komma några månader senare.
I samband med denna ökande kampstämning gjorde antiglobaliseringstidningen Adbusters en uppmaning till ”Occupy Wall Street” den 17 september. De argumenterade för en ”ny formel”:
”Det som gör denna nya taktik spännande är dess pragmatiska enkelhet: vi pratar med varandra i olika fysiska sammankomster och virtuella folkförsamlingar (…) vi koncentrerar oss på vad vårt enda krav kommer att vara, ett krav som väcker fantasin och som, om det uppfylls, skulle driva oss mot framtidens radikala demokrati (…) och sedan går vi ut och tar över ett torg med unik symbolisk betydelse.”
Även om begränsningarna i denna idé snart skulle bli uppenbara råder det ingen tvekan om att den fick ett gensvar.

Den 17 september tog sig hundratals människor till Zuccotti Park, några kvarter från Wall Street i nedre Manhattans finansdistrikt, och slog upp läger. Under de följande två månaderna organiserade Occupy-aktivister gatumöten, protester och ockuperade platser över hela landet. 
I New York greps 85 personer i slutet av den första veckan. Tidningarnas förstasidor följande morgon visade en ung man med blod i ansiktet när han greps av poliser från NYPD. Den brutala polisreaktionen väckte nationell och internationell uppmärksamhet och många unga människor kom till New York för att sätta upp ett tält i Zuccotti Park eller delta i massaktioner under helgen.
Det stod också klart att Occupy Wall Street hade stöd bland en stor del av New York-borna och tusentals åkte dit varje helg för att besöka lägret. I slutet av den andra veckan blockerades en massmarsch över Brooklyn Bridge av polisen från båda sidor och 700 demonstranter arresterades en efter en på bron.

Occupy gav uttryck för den växande ilskan mot den massiva ojämlikheten och de banker som orsakade den stora recessionen samt politikerna som räddade dem.

Många såg Occupy som vänsterns svar på Tea Party. Till skillnad från Tea Party, som lade skulden för den ekonomiska krisen på invandrare och ”för mycket socialism” i regeringen, flyttade Occupy med rätta skulden till storbankerna och den rikaste 1 procenten i samhället. Man började dra klasskampsslutsatser om behovet av att de 99 procenten slår tillbaka. 
Detta var en vädjan till miljontals människor som letade efter ett organiserat svar på det växande hotet från högern samt den bredare orättvisa som är inbakad i det kapitalistiska systemet. 
Rörelsen spred sig snart till städer över hela landet, där Occupy-nätverken ledde till kvartersmöten ur vilka nya kampanjer och strider utvecklades, till exempel Occupy Homes i Minneapolis där Socialist Alternative spelade en viktig roll när det gällde att försvara arbetare mot vräkningar och utmätningar.
Occupy hämtade stor inspiration från de internationella rörelserna det året. Viktiga kopplingar gjordes till den massrörelse som tvingade fram Mubaraks fall, vilket fångades i parollen ”Fight like an Egyptian” (Kämpa som en egyptier).
Även om denna internationalistiska medvetenhet var en styrka drog rörelsen inte alltid rätt lärdomar av dessa strider utomlands. Detta visar hur viktigt det är att på allvar studera internationell klasskamp och revolutionära rörelser.

Även om rörelsen var otroligt populär behövdes mycket mer för att åstadkomma verklig förändring.
Efter årtionden av nederlag för arbetarklassen och fackföreningsledningarnas marsch till höger hade den nya generationen kämpar inga referenspunkter för att kunna skapa en demokratisk massrörelse, med en kamporganisation, ett ledarskap och ett program.
Många aktivister vägrade till exempel inledningsvis att diskutera krav kring utbildning, bostäder och sjukvård. De drog den felaktiga slutsatsen från internationella kamper att endast ett generaliserat krav (”Vi är de 99 procenten”) behövdes för att vinna brett stöd. 
I verkligheten var det masstöd som rörelsen fick mestadels passivt. Krav kring vardagsfrågor, knutna till ett program för grundläggande systemförändringar, skulle ha engagerat ett bredare skikt av arbetande människor som skulle ha känt att de kämpade för något väsentligt. 
Bristen på konkreta krav innebar också att frågor som invandring och rasism inte lyftes fram, om inte enskilda aktivister ville betona dem. Detta var ett missat tillfälle att förbereda styrkorna på att ta sig an institutionell rasism och kampen mot polisbrutalitet.

Förutom bristen på konkreta krav valde Occupy-aktivisterna inte demokratiskt en ledning och utvecklade inte heller strukturer som kan hållas ansvariga. Detta innebar att ett icke valt de facto-ledarskap som inte kan hållas ansvariga styrde rörelsen i de flesta fall. 
Utan en vald ledning hade ingen befogenhet att tala för rörelsen och lägga fram en demokratiskt beslutad plattform. Istället måste besluten baseras på konsensus som nåddes av hundratals människor efter timmar av uttröttande samtal, där en enda motståndare räckte för att blockera besluten. 
Aktionerna var i stort sett okoordinerade och under helgerna ägde sporadiska aktioner rum i små grupper. Detta avskräckte många arbetare som inte hade råd att slösa bort sin tid, än mindre att skippa arbetet för att sova i ett tält utan någon garanti för att denna uppoffring skulle leda till verkliga segrar.
Dessa svagheter kom delvis från det felaktiga anarkistiska förhållningssättet hos några av rörelsens icke valda ledare. Deras åsikt var att ”ockupation” av offentliga platser kunde vara början på inrättandet av en alternativ demokratisk samhällsform (finansierad av donationer från arbetare), som sedan spontant skulle sprida sig till andra områden.

Medan vissa organisationer på vänsterkanten antingen fördömde Occupy eller spelade en passiv hejarklacksledare deltog Socialist Alternative aktivt från första till sista dagen. Vi kom kontinuerligt med krav och förslag för rörelsen, som till exempel uppmaningen att utvidga Occupy-rörelsen till andra städer och bilda ett nätverk för att samordna aktionsdagar, strategi och program. 
Vi uppmanade också rörelsen att diskutera krav som skulle kunna användas som ett organiseringsverktyg för att föra samman arbetare. Vi uppmanade till att utvidga rörelsen till skolor, stadsdelar och överallt där det finns en organiseringspotential. Detta låg i linje med den syn som många av de bästa aktivisterna hade, som ville göra mer än att samlas varje kväll på ett torg.
Vi varnade också för att rörelsen skulle dö ut utan en tydlig strategi. Några av de viktigaste skälen var att när vintern närmade sig skulle många slå ihop sina tält och gå hem; att utan ett sammanhängande svar skulle det ökande organiserade polisförtrycket som borgmästarna i de största städerna anstiftade trötta ut rörelsen; och att idén om att skapa ett alternativt samhälle inom kapitalismen är en i grunden felaktig strategi som inte utmanar kapitalismen och som inte kan gå framåt utan en masskamp i arbetarklassen. 

Under den kommande perioden behövs det mer än någonsin en oberoende politisk organisation för arbetarklassen (Foto: David Shankbone).

Bloombergs första försök till att stänga Zuccotti-parken i oktober avblåstes efter att facket AFL-CIO tidigt på morgonen, strax innan borgmästarens ultimatum för rörelsen att upplösas skulle löpa ut, utfärdat en uppmaning till fackföreningsmedlemmar att försvara parken. Detta tvingade tillfälligt NYPD att backa.
I Oakland uppmanade en generalförsamling med 1 500 personer till generalstrejk i hela staden den 2 november som ett svar på det brutala polisförtrycket.
Reaktionen på polisförtrycket har varit så betydande att den tvingade borgmästare Quan att offentligt tillkännage en minskad polisnärvaro, låta ockupationen fortsätta och ge stadsanställda tillåtelse att ta ledigt från arbetet och delta i strejken.
Strejken den 2 november stängde ner hamnen i Oakland och gav fart åt den historiska hamnstrejken den 12 december på hela västkusten, som leddes gemensamt av ILWU- och Occupy-aktivister.
Vissa fackföreningar stödde novemberstrejken i Oakland, men många av de konservativa fackföreningsledningarna gjorde det inte. Istället för att ta initiativ till och mobilisera för den uppmuntrade några fackliga ledare sina medlemmar att ta ut en sjukdag för att kunna delta. 
En verklig generalstrejk över hela staden hade kunnat få en historisk inverkan på händelserna och inspirerat tiotals miljoner människor att organisera sig och slå tillbaka genom fackföreningarna.
Den 15 november samordnade dock ett nätverk av borgmästare, under ledning av Bloomberg, ett angrepp på läger över hela landet som rörelsen aldrig återhämtade sig från. Detta skedde efter en massiv övervakning som samordnades av FBI och som involverade lokal polis och USA:s departement för inrikes säkerhet. Offentliggjorda dokument visar att Occupy-aktivisterna behandlades som ett hot om ”inhemsk terrorism”.

Occupy hade en stor inverkan på det amerikanska samhället. I första hand gav den uttryck för den växande ilskan mot den massiva ojämlikheten, urholkningen av arbetares rättigheter och mot de banker som orsakade den stora recessionen samt de politiker som räddade dem. Den bevisade för tiotals miljoner amerikaner att de inte var ensamma om att vilja slå tillbaka mot åtstramningar och utmätningar. Det var början på ett mer generaliserat motstånd mot nyliberalismen.
Rörelsen inspirerade bostadsaktivister att aktivt bekämpa utmätning av bostäder, studenter att bekämpa höjningar av studieavgifter, lärare och föräldrar att bekämpa företagens ”utbildningsreform”-agenda med nedskärningar och privatiseringar, med mera. 
Framsynta kapitalistiska politiker såg potentialen att rida på ”Occupy-vågen”. Borgmästarkandidaten Bill deBlasio centrerade sin kampanj 2013 kring parollen “En historia om två städer”. Socialist Alternative pekade på behovet av att föra in utmaningen mot företagsmakten på det politiska fältet och uppmanade rörelsen att ställa upp med 200 oberoende kandidater över hela landet 2012. 

Socialist Alternative visade vägen genom att ställa upp med Kshama Sawant, en ledande aktivist i Occupy Seattle, till valet i delstaten Washington 2012 och fick ett historiskt stort röstetal för en öppet oberoende socialist. Med hjälp av kampanjens dynamik kandiderade Kshama igen året därpå och vann en plats i Seattles stadsfullmäktige och fortsatte att bygga upp en rörelse för att vinna den första minimilönen på 15 dollar i en större stad 2014. Detta var det första stora nationella valgenombrottet för socialister och visade att vänstern kan vinna utanför Demokraterna.
Under 2011 och 2012 motsatte sig ledande Occupy-aktivister, påverkade av anarkistiska idéer, att ställa upp i val. På ett sätt förhindrade detta att rörelsen direkt koopterades av Demokraterna. Men det var ett enormt missat tillfälle att slå ett slag för en arbetarklassvänlig politik. 
År 2016 svärmade dock många av de viktigaste organisatörerna till Bernie Sanders presidentkampanj som gav ett politiskt uttryck för ilskan mot ojämlikhet, åtstramning och nyliberalism i allmänhet. I själva verket hade Occupy bidragit till att lägga grunden för Bernies två kampanjer. Tragiskt nog lät Sanders detta enorma politiska uppsving förbli instängt inom det företagsvänliga Demokraterna.

Under de tio åren efter Occupy har vi sett framväxten av Black Lives Matter som en massrörelse, MeToo-vågen och en nyutveckling av arbetarkampen som började med Red State-lärarrevolten 2018. Den socialistiska rörelsen har vuxit till sin högsta nivå sedan 1970-talet. Både Socialist Alternative och Democratic Socialists of America upplevde en historisk tillväxt. Dussintals ”demokratiska socialister” har valts, även om nästan alla verkar inom ramen för Demokraterna.
I Seattle är Kshama Sawant och Black Lives Matter utsatta för den hittills hårdaste attacken från den härskande klassen med högerns försök att på ett odemokratiskt sätt få bort Kshama från stadsfullmäktige. Många av dem som radikaliserades för tio år sedan av Occupy spelar nu en ledande roll i striderna.
Vi bör visa särskild respekt för arvet från Occupy-rörelsen, lära oss av dess misstag och dra de viktigaste lärdomarna. 
För den kommande perioden behövs det mer än någonsin en oberoende politisk organisation för arbetarklassen, där demokratiska diskussioner och beslutsfattande äger rum över hela landet på regelbunden basis, där kampanjer organiseras, där vi försvarar våra egna och kämpar för en bättre framtid – för ett demokratiskt socialistiskt samhälle som styrs av miljarderna, inte miljardärerna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!