I Tyskland har högerpolitiken fött sin egen motreaktion i form av motstånd och aktiv kamp. I helgen (21 oktober) demonstrerade 220 000 i fem städer mot den tyska regeringens politik. Den största demonstrationen ägde rum i huvudstaden Berlin och samlade 80 000. Bakom demonstrationerna stod DGB (tyska LO), olika sociala nätverk och vänsterorganisationer. Sedan drygt ett år styrs Tyskland av en så kallad storkoalition mellan konservativa CDU (som kan liknas vid moderaterna) och socialdemokratiska SPD.
När den nye förbundskanslern (statsministern) Angela Merkel (CDU) tillträdde lovade hon att ”sanera ekonomin”. För arbetare, arbetslösa och ungdomar innebar detta fortsatta attacker.
Ren utpressning
Redan under den förgående regeringen, en koalition mellan SPD och de Gröna (miljöpartiet), som leddes av socialdemokraten Gerhard Schröder, infördes den så kallade Hartz IV-lagen. Hartz IV innebär att den som är arbetslös i mer än ett år får ersättning från något som döpts till a-kassa II, vilket är en ett annat namn för socialbidrag. Vidare skärpte Hartz IV-lagen kraven på de arbetslösa.Den som får ersättning enligt Hartz-IV kan tvingas att jobba för en euro i timmen i de så kallade 1-euro-jobben (1 euro motsvarar ca 9,22 kronor). Om en arbetslös tackar nej till dessa jobb sänks ersättningen.
Efter förslag från CDU trappar nu den nya regeringen upp attackerna mot långtidsarbetslösa. Den som tackar nej till tre 1-eurojobb förlorar helt sin arbetslöshetsersättning (socialbidrag).
Det drabbar inte bara de arbetslösa utan utövar en press nedåt på alla arbetares löner.
Att de offentligt anställdas fack i Berlin accepterade en lönesänkning på upp mot 10 procent är ett exempel.
I dag får hela en miljon arbetare även ersättning enligt Hartz IV på grund av att deras löner är så låga.
Låglönemarknad
I Tyskland jobbar allt fler arbetare utan kollektivavtal. En av åtta arbetare är visstidsanställda (tidsbegränsat kontrakt).Arbetslösheten har visserligen sjunkit marginellt i år, men ligger fortfarande kring 12 procent. Men i huvudsak är de nya jobben deltids- eller olika låglönejobb.
Det är inte ovanligt att anställda tjänar fem euro (46 kronor) eller mindre i timmen. Vissa jobb betalas inte med mer än 3,50 euro (32 kronor) i timmen.
Antalet socialförsäkringspliktiga jobb fortsätter att minska och därmed även skatteintäkterna. Och den stora koalitionen satsar på ännu fler låglönejobb för att på så sätt göra låglönemarknaden större och bestående. Det ska ske via de så kallade minijobben, där man tjänar uppemot 400 euro (ca 3 700 kr) skattefritt och kombi-löner, där en del av lönen betalas av staten i form av lönebidrag eller skattelättnader till företagare.
På grund av att allt färre arbetar under kollektivavtal har kravet på en lagstadgad minimilön fått ett allt större stöd. Förmodligen kommer regeringen att presentera ett förslag om att inför en lagfäst minimilön nästa år. Men den officiella politiska debatten handlar mest om vem som bjuder minst.
Vänstern inom facket, sociala rörelser och gräsrotsorganisationer samt WASG (Valalternativ för arbete och social rättvisa) i Berlin kräver 10 euro i timmen (drygt 92 kronor). WASG- Berlin utgör en vänster inom det nya partiet WASG.
Vänsterpartiet/PDS (som vänsterpartiet) och WASG:s ledning på riksplanet nöjer sig med att kräva 8 euro (74 kr) i minimilön.
Fackförbunden med DGB-ledningen i spetsen kräver bara 7,50 Euro (69 kr). En sådan lön ligger inte ens över den officiella fattigdomsgränsen.
Socialdemokraternas Franz Muntefering, som är arbetsminister och vicekansler, går än lägre och vill att minimilönen inte får överstiga 6 euro (55 kr)!
Sozialistische Alternative, SAV (RS:s systerparti), kämpar däremot för 12 euro (111 kr) för att verkligen få till stånd en höjning av de lågavlönades levnadsstandard.
Återhämtning?
De tyska arbetarnas reallöner har sjunkit under de senaste tio åren. Förra året förstärktes den negativa löneutvecklingen med de lägsta nominella löneökningarna någonsin (Efter 1945) och reallönerna sjönk i snitt med hela 0,8 procent.Lönernas andel av företagens omsättning har sjunkit från nära 25 procent till 17 procent under de tio senaste åren. Lönernas andel av värdet på den totala produktionen (BNP) är den lägsta sedan 1970.
I Tyskland har arbetskraftskostnaderna per producerad enhet sjunkit snabbare än i många andra länder till följd av låga löner, låglönemarknad samt att företagen fått sänkta avgifter och skatter.
Vinnarna är den tyska exportindustrin som kunnat pressa sina priser. Tyskland är världens största varuexportör med nära 10 procents andel av världsexporten. År 2005 hade Tyskland ett handelsöverskott på 160 miljarder euro. Den inhemska privata konsumtionen däremot har länge varit sjunkande, de offentliga investeringarna i kommunerna har sjunkit med 35 procent sedan 1992.
Den ekonomiska återhämtningen, när det gäller vissa siffror och inte i första hand hushållens ekonomi, kan delvis förklaras med VM i fotboll i våras men även med den kommande momshöjningen på tre procent. Det är säkert många som passar på att göra större inköp nu före momshöjningen den 1 januari 2007.
Den ekonomiska tillväxten kan bli uppemot två procent i år och regeringen hoppas på större tillväxt även nästa år. Men flera konjunkturinstitut ser redan slutet av ”boomen” och även kapitalistiska ekonomer har tvingats kritisera momshöjningen och kallat den en tillväxtbroms.
Förutom momshöjningen kommer fler nedskärningar nästa år. Barnbidraget utbetalas bara till 25-års-åldern istället för 27 år (för barn som befinner sig i utbildning, allmänna studiemedel liknande CSN finns inte). Dessutom skrotas den så kallade ”Pendlerpauschale” under 21 kilometer, det vill säga man kan inte längre göra avdrag för en del av resekostnaderna till jobbet från skatten. Längre fram planeras ytterligare försämringar av de arbetslösas villkor, framför allt för unga, och införandet av avgifter för högskolestudier (i hela Tyskland, avgifter till universitet och högskola finns redan i vissa delstater) och försämrad sjukförsäkring som bland annat medför högre avgifter och mindre sjukvårdsinsatser. I Tyskland måste man varje månad betala en del av lönen, idag ca 14 procent, till sjukförsäkring plus 10 euro (92 kr) vid läkarbesök en gång per kvartal. Totalt ska statens intäkter öka med 30 miljarder euro per år (277 miljarder kr). Dessutom har det redan beslutats att pensionsåldern gradvis höjs till 67 år under åren 2012 till 2029.
Mer till storföretagen
Regeringen planerar att från och med 2008 ytterligare minska de skatter som företagen betalar.Detta ska främst ske genom att bolagsskatten sänks, en fortsättning på den politik som redan den förra regeringen inledde. SPD-de Gröna sänkte bolagsskatten från 42 till 30 procent.
Syftet med den nya regeringens politik är att företagens skatter ska minska med 8 miljarder euro (ca 74 miljarder kr) per år från 2008.
I dagarna utkom i Tyskland en mycket uppmärksammad studie från Friedrich-Ebert-stiftelsen som visar bestående fattigdom. Enligt stiftelsen finns idag ett permanent nedre skikt av fattiga i samhället, som utgör åtta procent av befolkningen – 6,5 miljoner människor (fyra procent i västra Tyskland och 20 procent i östra Tyskland).
Stiftelsen mäter fattigdom på fler än ett sätt. Det är inte bara så att dagens fattiga har låg levnadsstandard, i snitt 424 euro i månaden (3 908 kr), de har också helt förlorat framtidstron och fattigdomen riskerar också att gå i arv. Det handlar om människor som gått arbetslösa under lång tid och där även deras barn har liten chans att få en ordentlig utbildning och jobb. Den stora majoriteten av de som intervjuats i denna studie tror varken att de eller deras barn någonsin kommer att få det bättre.
Den här studien ledde även till en debatt i den tyska riksdagen, där de etablerade partierna försökte skylla på varandra. Men fattigdomen är inte något nytt fenomen.
Förra året presenterades en fattigdomsrapport som visar att 13,5 procent av befolkningen, 11 miljoner människor, levde under den officiella fattigdomsgränsen. Det innebär att de har mindre än 60 procent av den genomsnittliga inkomsten. En tredjedel av alla ensamstående föräldrar hör till den här gruppen och 24 procent av alla invandrare.
Stora strejker
Under 2006 skärptes konflikterna mellan arbetarna och kapitalisterna.I kommunerna och delstaterna genomfördes inom den offentliga sektorn, i samband med vårens avtalsrörelse, de längsta strejkerna i den moderna tyska historien. Även i samband med avtalsrörelsen i metall- och elektroindustrin genomfördes stora varningsstrejker.
Inom den offentliga sektorn var arbetstiderna strejkernas huvudfråga. Arbetarna ville förhindra att veckoarbetstiden ökade från 38 till 40 timmar utan löneökning.
Kompromissen som till sist förhandlades fram av ledningen för ver.di (det stora offentligfacket, tyska kommunal) innebar att arbetstiden i flera kommuner ökade till 39 arbetstimmar eller mer i veckan utan lönekompensation. Dessutom öppnar avtalet upp för möjligheter att ytterligare öka arbetstiden och minska löner till exempel vid privatiseringar.
Ver.di-ledningens uppgörelse med arbetsgivarna var ett svek.
Kampen för jobben
Samtidigt ägde och äger delvis bittra strider mot nedläggningar rum. Exempel på detta är kampen hos Alstom Power i Mannheim, Infineon i München, AEG i Nürnberg samt Bosch-Siemens (BSH) och Case New Holland (CNH) i Berlin.Många fabriker läggs ned trots att de gör vinst. Men trots en stor kampvilja är det svårt att stoppa nedläggningarna.
Här finns samma mönster som vid avtalsrörelsen. Det återkommande problemet är att arbetarna är beredda att försvara sina arbetsplatser medan fackledningen strävar efter ett ”socialt kontrakt” för att minska följden av arbetslösheten. Gång på gång slutade därför kampen mot nedläggningen med att att arbetarna får mer eller mindre stora avgångsvederlag, men jobben försvinner.
Även vid Europas största sjukhus, Charité i Berlin, slutade en tvåveckorsstrejk med en kompromiss.
De mer än 11 000 sjukhusanställda hade sedan år 2002 stått utan avtal och hade sedan dess inte fått någon löneökning. Att det trots allt blev en löneökning på 4,4 procent fram till 2010, om än med minskad jul- och semesterbonus samt en garanti mot uppsägningar fram till 2010, är ett resultat av kampviljan hos personal och fackklubb som vägrade att gå med på de första kompromissförslagen. Arbetsgivaren, delstaten Berlin, hade krävt 10 procent lönesänkningar i utbyte mot en jobbgaranti.
Bosch-Siemens i Berlin
I höst strejkade arbetarna vid fabriken Bosch-Siemens-Husgeråd i Berlin i fyra veckor för att rädda sina jobb.Arbetarnas viktigaste kampmedel var att förhindra att de 50 000 redan producerade tvättmaskinerna transporterades bort. Arbetarna stod dag och natt fast vid sina strejkposter och fick stöd av arbetare från andra fabriker samt från medlemmar i bland annat SAV och WASG. Arbetare från flera Siemens-fabriker planerade även en demonstration vid Siemens huvudkontor i München.
Men förra veckan (onsdag 18 oktober) slöts ett avtal mellan IG Metall-ledningen (tyska IF Metall) och Siemens och demonstrationen stoppades av facket.
Fackledningen försökte framställa uppgörelsen som en stor framgång; att det var första gången som en planerad nedläggning förhindrades.
Men fackledningen presenterade inte hela innehållet i uppgörelsen, trots att förslaget gick ut på omröstning bland medlemmarna redan dagen efter (torsdag 19 oktober).
Det var först via det flygblad som SAV:s medlemmar spred som många arbetare fick information om vad uppgörelsen innehöll: att 216 arbetare skulle sägas upp med lågt avgångsvederlag, att lönen sänks med 20 procent för de kvarvarande och att arbetstiden ökar från 35 till 40 timmar i veckan. I utbyte mot detta lovade företagsledningen att produktionen skulle hållas uppe, men den garantin räckte bara till år 2010.
På ett möte stämplade de strejkande IG Metall-ledningen som förrädare och majoriteten krävde fortsatt strejk.
I medlemsomsröstningen var det 67 procent som röstade för fortsatt strejk, en tydlig majoritet. Men enligt fackets stadgar räcker det med att endast 25 procent röstar mot fortsatt strejk för att en strejk ska avbrytas, vilket också skedde vid Bosch-Siemens-Husgeråd i Berlin.
IG Metalls svek visar att arbetarna själva måste ta makten i sina fackliga organisationer. Strejken vid Bosch-Siemens-Husgeråd i Berlin har blivit en symbol för den nödvändiga kampen för ett demokratiskt och kämpande fack.
Ett kämpande fack
Anledningen till varför kampen vid Bosch-Siemens inte kunde fortsätta var att det inte fanns en alternativ ledning som kunde ge förslag på hur man ska bedriva en fortsatt strid.En strejk organiserad underifrån mot fackledningen kräver mycket, inte bara i form av kampvilja och uthållighet utan också ifråga om politik och program.
Framför allt krävs ett program som utmanar det rådande systemet av produktion för profit.
Först när man inte längre accepterar äganderätten av produktionsmedlen kan man fullt ut bekämpa fabriksnedläggningar. Kampen för jobben reser behovet av att arbetarna gemensamt äger företagen, organiserar samt styr produktionen.
I grunden handlar det om att beväpna kampen med ett socialistiskt program.
Arbetarnas och ungdomens motstånd visar att det nu handlar om att i grunden återuppbygga arbetarrörelsen. Det gäller politiskt men även vad gäller uppbyggnaden av kampdugliga och demokratiska organisationsformer. Arbetarna måste ta över fackföreningarna från byråkratin och välja sina egna företrädare utan privilegier. Demokratiska organisationsformer, som ger fackmedlemmar möjligheter att bli aktiva och vara med och bestämma, behövs.
De första stegen mot en ny arbetarrörelse har bland annat tagits av olika vänsternätverk inom facket. Men många av dessa nätverk vågar inte utmana facktopparna fullt ut. Deras aktiviteter reduceras därför ofta till olika stöduttalanden och alltför sällan tas egna initiativ.
Ett undantag är dock Nätverket för en kämpande och demokratisk ver.di, där också SAV-medlemmar medarbetar. I vårens avtalsrörelse var detta nätverk de enda som regelbundet distribuerade material som innehöll öppen kritik mot fackets föga slagkraftiga strejkstrategi.
Ett nytt vänsterparti?
Det är övertydligt att det behövs ett nytt arbetarparti som kan ge både en politisk ledning och praktiskt stöd till en ny framväxande arbetarrörelse.Valalternativet arbete och rättvisa (WASG) som grundades under kamprörelsen mot den förra regeringens nedskärningspaket Agenda 2010 sågs länge som något nytt. Särskilt efter att före detta SPD-ledaren Oskar Lafontaine uppmanat till ett sammangående mellan WASG och Linkspartei/PDS (ungefär som vänsterpartiet i Sverige) tändes stora förhoppningar.
En valallians mellan de båda partierna fick åtta procent i förra årets parlamentsval och WASG växte snabbt till 12 000 medlemmar.
Men de förhoppningar som väcktes har svikits.
Linkspartei.PDS sitter bland annat i delstatsregeringarna i Mecklenburg/Vorpommern och Berlin och är medansvarigt för de drastiska nedskärningar som genomförts. Notan fick partiet vid delstatsvalen i september med stora valförluster. Och även om WASG-ledare yttrar viss kritik mot den politik som Linkspartei.PDS bedriver är dess överordnade mål att så snabbt som möjligt slå ihop de båda partierna.
WASG:s framtid
I söndags, i samband med att ledarna för de två partierna träffades, presenterades en tidsplan för samgåendet (WASG-Linkspartei.PDS) samt några policydokument. I dokumenten talas det allmänt om en demokratisk socialism utan några vidare förklaringar. Den viktiga principfrågan huruvida det nya partiet säger nej till att sitta med i borgerliga regeringar eller inte förbigicks med tystnad.Det nya partiet ska bildas i juni nästa år under namnet Die Linke (vänstern). Det kan få några stora valframgångar men det ses inte längre som ett nytt parti som kan vinna nya aktivister. Det märks redan i det faktum att WASG inte längre växer och att få deltar på partiets möten samt att många slutat att betala sin medlemsavgift.
Det finns en vänsterfalang i WASG, i vilken SAV ingår, som kämpar för ett nytt demokratiskt vänsterparti på principiell basis och som utesluter ett deltagande i regeringar som genomför nedskärningar, privatiseringar och lönedumpning. De kommer de närmaste månaderna att fortsätta driva frågan för ett verkligt vänsteralternativ. Men många av dem är frustrerade och har dragit sig tillbaka.
SAV-medlemmar har spelat en viktig roll i att organisera vänstern inom WASG. I Berlin var SAV en drivande kraft i den process som ledde till att WASG-Berlin ställde upp på egen hand i höstens delstatsval. SAV-medlemmen Lucy Redler blev WASG-Berlins toppkandidat.
För ett nytt arbetarparti
Till skillnad från andra städer finns det ännu i Berlin ett levande WASG med många aktivister kvar.Som socialister och marxister har SAV kunnat förklara skälen till varför Linkspartei.PDS och även WASG misslyckats att ge ett hållbart alternativ eftersom man accepterat marknadsekonomin, vilket till sist leder till kapitulation inför den kapitalistiska ”logiken”. När Lucy Redler blev kandidat trodde många journalister att en socialist skulle vara lättare att attackera. Men sanningen var den motsatta: att hon var socialist gjorde att hon inte vek sig som andra vänsterpolitiker utan stod pall.
WASG:s nuvarande utveckling är uppenbart en stor motgång för rörelsen för en ny kämpande arbetarrörelse. Många kommer kanske för en tid att bli pessimistiska och resignera. Men samtidigt har såväl WASG:s utveckling som kampen för jobb och högre lön gett nya erfarenheter. Lärdomar kommer att dras och nya grupper av aktiva kämpar kommer att ta vid.
Nya försök att bygga upp ett arbetarparti kommer att följa. Och ju starkare SAV kan bli desto större möjligheter för ett framgångsrikt nytt vänsterprojekt.
Katja Raetz
