Upprorsvåg mot förtryck och orättvisor

2011-04-13 15:01:37


Förutom de länder som nämns i texten har demonstrationer och protester ägt rum i bland annat följande länder: Irak, Jordanien, Oman och Saudiarabi­en. På Västbanken och i Gaza har palestinier demonstrerat för enighet och Israel har skakats av s

Sedan januari har en folklig tsunami sköljt över över Mellanöstern och Nordafrika. Över 300 miljoner människor bor i de länder där revolutionens vindar har svept fram över diktatorer, korruption, massarbetslöshet och förtryck.

Hittills har två envåldshärskare fallit och fler står vid stupets brant, pressade av mäktiga rörelser. I andra delar av regionen verkar kontrarevolutionen ha fått nya krafter och massorna har pressats tillbaka. Men vilka är erfarenheterna och lärdomarna efter fyra månaders masskamp och hur kan revolutionerna gå vidare?
Redan nu kan det konstateras att folkets kamp har skapat en ny världsordning. Framförallt är massprotesterna förstås en mardröm för auktoritära makthavare i regionen, men även för USA och EU, som genom sina allierade diktatorer har dominerat regionen ekonomiskt och politiskt. USA:s militära bistånd till Mubarak i Egypten, Saleh i Je­men och vapenexporten till Saudiarabien kan räknas i många miljarder dollar årligen.
Revolutionerna har avslöjat imperialismens hyckleri och stöd till diktaturer och förtryck. Med interventionen i Libyen försöker USA och EU rädda ansiktet och samtidigt ta kontroll över oljan och kväsa revolutionen.
Hyckleriet avslöjas dock när inga FN-resolutioner diskuteras mot USA och Västs allierade Bahrain, Je­men eller Saudiarabien, där demonstranter förtrycks (se artikel bredvid). Tydligast reflekteras det kanske av att USA:s alliera­de Förenade arabemiraten bå­de skickar styrkor för att slå ned demokratikampen i Bahrain och flyg till Libyen för att ”skydda civila”.

Imperialismens inställning sammanfattades bra av Carl Bildts ”vänta och se”-kommentarer om kampen i Egypten och då han under den libyska revolutionens första dagar sa att ”det handlar inte om att stödja den ena eller den and­ra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Israels högsta militära befälhavare var ännu mer tydlig när han sa ”I Mellanöstern är stabilitet bättre än demokrati”.
Protesterna har skickat ett skrämmande budskap till alla världens härskare: Inga ledare sitter säkert. Förtryck är ingen metod som i längden kan hålla nere folket och att ständigt låta de fattiga betala krisen kan få ett högt pris, ett pris som till och med kan kosta dem makten. Kraven har ofta utvecklats allt eftersom. Ett exempel på det är Bahrain, där demonstranterna först krävde mer öppenhet, demokratiska rättigheter och rättigheter för den shiitiska minoriteten – men när rörelsen växte sig starkare krävde man även jobb, bättre bostadsförhållanden och frisläppandet av samtliga politiska fångar.
Lärdomarna från Egypten och Tunisien visar hur arbetarklassens organiserade deltagande i kampen genom strejker och ­ockupationer var avgörande för regimernas fall och hur viktigt det är att forma demokratiska kommittéer och sprida kampen.
Den statsapparat som Mubarak var högste ledare för är dock fortfarande i stort sett intakt och de kapitalister och jordägare vars intressen denna stat försvarar har fortfarande den ekonomiska makten.

För revolutionernas fortsatta utveckling är därför frågan om staten absolut avgörande.
Under den ryska revolutionen 1917 skrev Lenin i artikeln Om dubbelväldet: ”Den grundläggande frågan i varje revolution är frågan om makten i staten. Utan att denna fråga klargjorts kan det inte ens bli tal om ett målmedvetet deltagande i revolutionen, för att nu inte tala om dess ledning”.
I denna artikel och i Staten och Revolutionen går Lenin tillbaka till hur Marx och Engels analyserade staten och framförallt deras erfarenheter från Paris­kommunen 1871. Marx och Engels förklarade att staten inte är en neutral medlare mellan klasserna utan, som de sammanfattade det, ”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”. De drog sedan slutsatsen att: ”Särskilt har Pariskommunen bevisat, att arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sät­ta det i rörelse för sina egna ändamål” (Kommunistiska Manifestet, tyska förordet från 1872).
Tyvärr är detta en sanning som har gått förlorad för de sto­ra massorna på grund av arbetarrörelsens byråkratisering och senare fullständiga förborgerligande.
I Egypten återuppväcks nu kunskaperna på ett brutalt sätt när militären åter försöker trycka ner massorna. Lenin visade hur den gamla staten måste krossas och ersättas av något nytt, som representerar de revolterande massorna. Denna slutsats summerades i kraven på ”All makt åt sovjeterna”, de organ av demokratiskt valda kommittéer som arbetare, bönder och soldater hade organiserat sig inom.
I den libyska revolten har bristen på organisering underifrån gett figurer ur den gamla regimen tillsammans med Nato möjlighet att försöka ta kontrollen över de områden som revolutionen befriat från Gaddafis diktatur. Om den gamla statsapparaten och ledningen inte ersätts med verktyg för de revolterande massorna kommer den att ersättas av något annat. Gaddafi utnyttjar nu Natos intervention genom att, inte utan ett korn av sanning i det, säga att rebellernas ledare sitter i knäet på USA och EU. Tvärtemot vad många hoppas på, kan det innebära ett ökat stöd för Gadaffi bland de människor i Gadaffikontrollerade områden som måste vinnas öv­er till revolutionens sida.
Även om snart 100 år har gått sedan ryska revolutionen är slutsatsen densamma för massorna i arabvärlden: den gamla statsapparaten måste bort och ersättas av demokratiskt valda kommittéer som organiserar massor­na på lokal, regional och nationell nivå. Bara demonstranternas egna organisationer kan se till att massornas krav kan bli verklighet.

För att förhoppningarna om jobb, utbildning, demokrati och rättvisa ska kunna förverkligas måste den ekonomiska makten överföras i folkets händer. Bara om naturresurser och storföretag tas över av arbetare och unga och kontrolleras underifrån kan de resurser som finns i samhället fördelas efter behoven.
Utan konkreta steg framåt för de revolutionära rörelserna kan entusiasmen för revolutionen fal­na och kontrarevolutionen stär­ka sitt grepp. Utan ett socialistiskt alternativ baserad på arbetarnas och andra förtryckta gruppers enighet, även över nationsgränserna, kan nationella, religiösa och etniska konflikter förstärkas och nya krig bryta ut, till exempel runt Israel/Palestina. Behovet av en socialistisk rörel­se baserad på marxismens historiska erfarenheter av kamp och revolutioner (däribland analysen av staten) är skriande.
Jonas Brännberg
TUNISIEN Regeringen som efterträdde Ben Ali bestod till stor del av personer i hans närhet inom det styrande RCD-partiet. Efter en ny kraftmätning med massdemonstrationer tvingades denna regering avgå och en ny utan direkta kopplingar till Ben Ali tillträdde.
Efter att denna regeringen utlovat nyval till en konstituerande församling och lovat att låta upplösa den politiska och hemliga polisen och RCD har revolutionen tagit en viss paus.
Demonstrationer, strejker och sit-ins fortsätter dock och alla diskuterar fortfarande politik.

ALGERIET Protesterna är i dagsläget mest inriktade på bättre arbetsvillkor. Fle­ra stora strejker pågår. President Abdela­ziz Bouteflika har använt oljepengar för att öka matsubventioner och höja löner, vilket hittills dämpat protesterna. 1990-talets inbördeskrig jämte händelserna i Libyen är något som skrämmer och håller tillbaka protesterna.

LIBYEN Upproret i Libyen har gått in i ett kritiskt läge där Nato och dess allierade i t ex Sverige nu gör allt för att ta över kontrollen över revolutionen och exploatera situationen för sina egna syften, framförallt säkra makt, prestige och ekonomisk kontroll över Libyen men också hela Mellanöstern som kokar av protester.
Samtidigt har förhoppningarna om att flygbombningarna skulle få Gaddafis förtryckarregim att falla som ett korthus inte infriats.
Med Västs ingripande har rebellernas självutnämnda ledning allt mer börjat ifrågasättas.
Att Väst försöker ta kontrollen över revolutionen och rebellerna kan exemplifieras av det självutnämnda nationella rådets ledning (en slags regering), som består av bland andra Mahmoud Jibril – en exillibyer som har varit planeringstjänsteman till Gaddafis regering och som har utbildats i USA, Ali al-Essawi – en f d ambassadör i Indien och Ali Tarhouni – som till nyligen undervisade ekonomi vid University of Washington i USA. Nationella rådets program säger till exempel att ”Intressena och rättigheterna hos utländska medborgare och företag kommer att skyddas”.
Bristen på organisering av revolutionen underifrån har gett avhoppare från Gaddafis regim en chans att tillsammans med företrädare för imperialismen stärka sin makt. De intressen de företräder och de program de för fram kan inte vinna över en majoritet av folket i de befolkningstäta områden som Gaddafi fortfarande kontrollerar. Rebelledarna förlitar sig nu nästan uteslutande på Natos bombkrig och massornas längtan efter någon slags förändring för att vinna.
BAHRAIN Kraven på demokrati och medborgerliga rättigheter för shiiter har växt, med krav på jobb, bättre bostäder etc.
Regimens försök att hävda att det är fråga om en sekterisk konflikt har av demonstranterna besvarats med parollen: ”Inga sunniter, inga shiiter. Vi är alla bahrainier”.
Demonstrationerna i Bahrain, som bara har 500 000 invånare, varav 70 procent är shiamuslimer, har slagits ned med hjälp av hårt förtryck med hundratals döda och tusentals skadade som följd. Efter undantagstillståndet infördes har hundratals ”försvunnit”.
Både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har gått in med militär i Bahrain.
USA har hela sin femte flotta baserad i landet.
JEMEN Av allt att döma är det bara en tidsfråga innan Ali Abdullah Salehs diktatur faller. Allt fler runt regimen överger honom, däribland den näst största stammen i norra Jemen. Till och med gulfstaterna har nu uppmanat Saleh att avgå. Desertörer från militären skyddar nu studenternas protester dygnet runt i huvudstaden Sanaa. I söder pågår en generalstrejk i den största staden Aden och dagliga massprotester. I staden Taiz har dödskjutningarna av minst 16 demonstranter förra måndagen sporrat till ännu större protester, som också har fått stöd från andra städer och den 6 april genomfördes en lokal generalstrejk.
Militärer lojala till Saleh verkar ha förlorat kontrollen över delar av landet, antingen på grund av att soldater gått över till demonstranternas sida, eller att militären har kallats in som förstärkning till huvudstaden. USA har ännu inte helt övergett Saleh. För några veckor sedan sa försvarsminister Robert Gates att det vore ett ”verkligt problem” om Saleh föll. USA har gett regimen 300 miljoner dollar (2 miljarder kronor) i militärt stöd under de senaste fem åren.

EGYPTEN Under en viss paus i kampen har kontrarevolutionen försökt återta mark. Som svar på detta utlystes den 8 april som ”renandets dag”, med krav på att alla rester av den gamla regimen som nu försöker stoppa eller bromsa revolutionen ska rensas ut. Demonstrationen på Tahrirtorget blev den största sedan Mubaraks fall, med hundratusentals deltagare. Militära officerare deltog, trots ett uttryckligt förbud från militärledningen. Under natten till lördag attacke­rades armén de demonstranter som hade stannat kvar. Många skadades och en demonstrant dödades. Det styrande militärrådets förslag om att förbjuda strejker och protester visar hur de försöker undertrycka revolutionen. Ett annat exempel är de arresteringar av protesterande med tortyr och långa fängelsestraff som fortfarande pågår. De senaste veckornas händelser och framförallt attacken på demonstranterna på Tahrirtorget har gjort att allt fler förlorar sina illusioner om militären och har förstått att revolutionen är allvarligt hotad.

SYRIEN I januari sa Syriens president Bashir al-Assad att han och den styrande familjen al-As­sad var ”immun” mot den revolutionära vågen. Sedan mitten av mars har folket visat att diktatorn har fel. Med 20 procents arbetslöshet, och ännu högre bland den halva av befolkningen som är under 25 år, har den syriska regimen inget att erbjuda dagens unga. Trots det extremt brutala förtrycket, där hundratals aktivister arresterades redan innan några protester hade brutit ut, och där prickskyttar har avrättat de som de uppfattat som ”ledare” vid demonstrationerna, har kampen inte stoppats utan istället spridit sig. I fredags genomfördes de hittills största demonstrationerna med tiotusentals i Daraa, där upproret började, men också med flera stora demonstrationer och en lokal generalstrejk i huvudstaden Damaskus och andra städer som Latakia.
Regimen har kombinerat brutalt våld med eftergifter för att få rörelsen att ebba ut, t ex med höjda löner, hävt undantagstillståndet och utlovandet av fri media. Den senaste veckan har kampen dock exploderat och nu är kravet inte längre reformer, utan president al-Assads avgång.
IRAN Proteströrelsen i Iran har fått förnyad kraft av upproret i arabvärlden. Den 14 februari gick hundratusentals ut på gatorna i Teheran och sedan dess har flera protestdagar genomförts som också har spridit sig över landet.
Den 20 februari ägde det rum en generalstrejk i den kurdiska delen av Iran. På internationella kvinnodagen den 8 mars protesterade tusentals, trots hårt förtryck från regimen.
LIBANON Den 20 mars demonstrerade 20 000 i Beirut mot det sekteristiska politiska systemet och den korruption som dominerar landet. Precis som i andra länder är protesterna ungdomliga och vänder sig både mot det politiska systemet, mot arbetslösheten, att unga tvingas emigrera o s v. Demonstrationerna har också spridits till andra delar av landet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!