
Enligt den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter var Irakkriget ett av de största misstagen som någonsin har gjorts av en amerikansk ledare. Kriget slutade i ett allvarligt bak- slag för USA-imperialismen.
Irakkriget var ett krig för olja, makt och kontroll över Mellanöstern. Kriget inleddes trots ett massivt folkligt motstånd.
Det globala krigsmotståndet manifesterades i en gemensam protestdag den 15 februari 2003, då nära 30 miljoner människor demonstrerade världen över, varav över 100 000 i Stockholm, mot det annalkande kriget. Men eftersom massdemonstrationer inte följdes av strejker och arbetarblockader kunde USA:s dåvarande president George W Bush och Storbritanniens Tony Blair fullfölja nedräkningen mot krig. Den 20 mars 2003 invaderades Irak.
I Sverige stödde exempelvis Folkpartiet kriget och ville skicka svenska trupper. Moderaternas Carl Bildt åkte Europa runt för att vinna regeringarnas stöd för kriget. Göran Persson å sin sida var för krig, men i FN-regi.
USA:s militära överlägsenhet och chock och fruktan-krigsföring medförde, tillsammans med att irakierna inte ville kämpa och dö för tyrannen Saddam Husseins ruttna regim, att invasionen fick ett snabbt förlopp. Saddam Husseins regim saknade stöd, men det betydde inte att irakierna välkomnade de utländska truppernas närvaro under USA:s ledning.
Från första stund, med undantag från irakiska Kurdistan, fanns ett utbrett missnöje mot de utländska truppernas närvaro. Det hindrade dock inte Bush från att förklara kriget som i ”princip avslutat” redan i maj 2003. Men kriget var långt ifrån över.
USA:s ockupation kastade ned landet i fattigdom och in i en ständigt nedåtgående våldsspiral. Irak, som tidigare varit ett sekulariserat och utvecklat land, slets sönder. Kriget, den efterföljande plundringen och ockupationens stöld av tillgångar lade Irak i ruiner.
Ockupationen förvandlade landet till ett ”laboratorium för en mördande kapitalism”, som Naomi Klein uttryckte det i sin bok Chockdoktrinen.
Det som Bush kallade ”återuppbyggnad” betydde att amerikanska bolag, med skattemedel, fick fria händer i Irak. Miljarder dollar försnillades medan förfallet fortsatte och Irak kastade in i ett förödande inbördeskrig.
När de religiösa sekteristiska striderna mellan shia- och sunniaraber nådde sin höjdpunkt år 2006 dödades minst 3 000 personer varje månad. Striderna nådde sin första fasansfulla kulmen år 2007, när Bagdad splittrats upp och shiamuslimernas ledare ansåg sig ha ”segrat”.
Många av de väpnade religiöst sekteristiska grupperingarna har sedan 2007 bidat sin tid i väntan på att USA ska dra bort sina trupper från städerna. I avsaknad av en enad socia-listisk massrörelse under arbetarklassens ledning kommer hoten om Iraks blodiga sönderfall att vara ständigt närvarande om inte landets arbetare och fattiga förenas i gemensam kamp för demokrati och socialism.
USA:s militära upptrappning (The Surge) 2007-2009 har haft liten inverkan. ”När jag går igenom mina anteckningar ser jag att ingen av de jag intervjuat har sagt ett ord om upptrappningen och absolut ingen har tackat amerikanerna”, skrev Guardians Jonathan Steele efter sin reportageresa i Irak i augusti i år.
Ockupations förtryck och våld medförde att en av fem irakier tvinga-des på flykt – 4,7 miljoner människor – i den största folkförflyttningen i Mellanöstern sedan palestinierna drevs på flykt när staten Israel grundades 1948.
Sedan 2003 har hundratusentals irakier dött till följd av våld, undernäring och sjukdomar.
Iraks oljeproduktion är fortfarande lägre än innan kriget och Bagdads invånare väntar ännu på att elförsörjningen ska komma igång på allvar. En av tre går utan jobb och var fjärde irakier lever i svår fattigdom. Fackföreningarna får inte verka fritt. I juli för- bjöds exempelvis all facklig verksamhet inom elsektorn.
Landet saknar regering och terrorn skördar åter igen allt fler offer.
”Det på lögnaktiga grunder inledda kriget mot Irak sades vara ägnat att inleda en demokratisering i hela regionen, men ledde till flera år av blodig terror som vid decenniets slut fortfarande gör sig påmind… En av decenniets lärdomar är möjligen att det inte längre är möjligt för västerländska stater, inte ens för världens mäktigaste militärmakt, att ockupera andra länder, varken i mellersta östern eller annorstädes”, summerade Sveriges Radio Ekot 2000-talets första årtionde den 29 december 2009.
Inget kan dölja USA-imperialismens dyrköpta misslyckande i Irak. När Obama nu drar ned USA:s militära närvaro i Irak är det delvis för att öka truppinsatsen i Afghanistan.
Det sker i ett läge där det redan står klart att Obamas militära upptrappning i Afghanistan, sedan 2009, varit utan framgång.
Fler USA-soldater än någonsin dödas nu i Afghanistan, som har blivit ett nytt Irak.
Per Olsson