Vart tog ”68:ornas” revolt vägen och vad tycker de idag? Tv-journalisten Micke Lejnegard har i boken 68:orna. Vad blev ni av ljuva drömmar? (Norstedts, 2013) intervjuat 12 kändisar om då och nu.Micke Lejnegard växte upp i en strängt religiös familj och var själv kristen aktivist som tonåring. Idag hyllar han det välfärdssamhälle som växte fram under hans uppväxt: ”I juli 1964, en månad innan jag föddes, höjdes barnbidraget från 550 till 700 kronor och då hade det bara två år tidigare höjts från 450…”.
Ett sorts indirekt budskap i boken är också en i grunden positiv syn på radikaliseringen bland den tidens unga.
Kruxet är att det är kändisar som intervjuas. De flesta av dem vill dels säga att de fortfarande är ”vänster”, dels tona ner sin egen ”revolutionära” övertygelse och aktivitet på den tiden. Lejnegards intervjuer blir lite för allmänna och snälla. Många intervjuade nämner och tar avstånd från den mycket marginella ”rebellrörelsen” – en ultramaoistgrupp som trodde att den svenska bonderevolutionen var nära – men de slipper följdfrågor om Stalin och stalinismen.
I boken deklarerar nu Susanne Osten och Mikael Wiehe att de aldrig varit maoister, Margareta Garpe att hon ”hela tiden” varit ”antikommunist”, Tomas Bolme att han aldrig har läst ”Marx och Engels”, Göran Rosenberg att han tillhörde Clartés ledning ”inte för att jag ville” o s v.
Det hindrar inte att Bolme genom hela intervjun har en maoistisk syn på det mesta. Han säger att det parti han tillhörde på 1970-talet – KFML, som 1973 bytte namn till SKP – stödde Stalin på grund av att de missförstod ”kineserna”.
Mao hade nämligen myntat begreppet att Stalin var ”70 procent bra, 30 procent dålig”, vilket av Bolme och KFML/SKP uppfattades som ett positivt omdöme.
Här hade förstås en mer insatt intervjuare än Lejnegard kunnat påpeka att Maos regim i Kina i grunden hade samma drag som Stalins diktatur i Sovjet. Samt frågat om inte Bolme hade någon egen uppfattning.
Advokaten och den förre S-ministern Claes Borgström slår närmast rekord i försöken att ursäkta sig. Han var aktiv i VPK (Vänsterpartiets föregångare) och överraskades när stalinismen (han säger socialismen) kollapsade 1989-90. ”Så när muren föll och rapporterna började strömma ut och vi fick vetskap om Ceausescu och allt maktmissbruk, det var ju fasansfullt!” Som om inte fakta fanns där redan innan. Redan på 1930-talet hade Leo Trotskij visat hur stalinismen upprättat en diktatur i Ryssland.
Trotskijs analys fördömdes som ”kontrarevolutionär” eller till och med ”fascistisk” av de stalinistiska kommunistpartierna världen över.
Det gällde även VPK. Lejnegard träffar också 1960-talets VPK-ledare CH Hermansson, som påstår att kommunistpartiet blev ”demokratiskt” när Stalin lade ner den Kommunistiska Internationalen 1943. Lejnegard känner antagligen inte till Hermanssons senare hyllningar till Stalin.
”Vänster”-personerna i Lejnegards bok präglas förstås av det liv de lever idag. Före detta tv-profilen Staffan Lind är pr-man för byggherren Krister Olsson, en av landets 10 rikaste. Journalisten Åsa Moberg prisar företag som går med vinst, inklusive i välfärden. Gunilla Thorgren berättar om diskussionerna med ”min” minister på 1990-talet, Marita Ulv-skog.
Stalinismen som ideologi skymtar i flera kapitel. Till exempel när SVT:s utsände i Chile i början av 1970-talet, Jan Sandqvist, citeras för att han sagt att president Allende ”gick för långt” med förstatliganden av gruvorna m m. Men att stanna halvvägs är en variant av stalinismens tvåstadieteori.
Chile 1970-73 stod mellan verklig demokratisk socialism eller militärdiktatur. Pinochets blodiga kupp inträffade inte för att Allende gick för långt, utan för att Pinochet och and-ra generaler inte hade rensats ut och arbetarna inte hade vapen att försvara sig med.
Till försvar av de 68:or som intervjuas ska ändå sägas att de flesta är kritiska till nyliberalismen trots sina idag upphöjda positioner, som till exempel Jan Guillou.
Lejnegard har ett seriöst uppsåt och boken kommer förhoppningsvis också att introducera nya läsare till händelser som Vietnamrörelsen, revolten i Frankrike 1968 och IB-affären.
Per-Åke Westerlund
