Vad innebär en socialistisk narkotikapolitik?

Det krävs en kamp mot kapitalismen och för upprustad, tillgänglig välfärd åt alla (Foto: Natalia Medina).

av Natalia Medina // Artikel i Offensiv

Den svenska narkotikapolitiken har länge haft en särställning i världen. Nolltoleransen och idén om att en repressiv politik skulle skapa det drogfria samhället har varit så dominerande att det i debatten i princip bara funnits utrymme för en linje. En linje som skördat tusentals liv helt i onödan. Nu har diskussionen i de båda grannländerna Norge och Finland tagit fart. I Norge på regeringsnivå med förslaget om att tillåta innehav av en mindre mängd narkotika och i Finland genom medborgarinitiativet för avkriminalisering av cannabis. När kommer den här diskussionen till Sverige?

Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har tävlat om att vara generaler i kriget mot knarket. Narkotikalagstiftningen har i flera omgångar skärpts som en följd av narkotikadebatten, eller snarare bristen på debatt.
”Den svenska narkotikapolitikens fader”, psykiatrikern och forskaren Nils Bejerot, är den person som enskilt haft störst inflytande i hur den svenska narkotikapolitiken utvecklats. Bejerot blev husgud både hos socialdemokrater och borgerliga politiker och kom att utbilda generationer av poliser. 
År 1969 tog Bejerot initiativet till bildandet av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS). RNS var pådrivande när bruk av narkotika kriminaliserades 1988. Bejerots idéer om det narkotikafria samhället har blivit den linje som anammats både i och utanför riksdagen. Under Bejerots inflytande flyttades fokus från langare till missbrukare. Från behandling till bestraffning, utan utrymme för nyanser. Från sociala förklaringarna och lösningar till ökade polisresurser. 
Total renhet blev viktigare än skademinimering och alla försök att nyansera debatten har skjutits ner med argument om naiv drogliberalism. 
Undan för undan utökades polisens makt både i form av strängare straff och större budgetar. År 1993 skärptes straffet till maximalt 6 månaders fängelse vilket också gav polisen rätt att ta både blod- och urinprov vid misstanke om bruk. Det hette att det skulle ”vara svårt att vara missbrukare”. Sista ledet i narkotikakedjan, missbrukarna, skulle bort för att drömmen om det narkotikafria samhället skulle kunna uppnås. Nedmonteringar, privatiseringar, arbetslöshet, avregleringen av bostadsmarknaden, erodering av alla typer av skyddsnät och sociala insatser har samtidigt löpt parallellt med skärpt narkotikalagstiftning.

Men Bejerots dröm syns inte ens vid horisonten. Både tillgången och användningen av illegal narkotika har ökat i Sverige under 2000-talet. Det gäller framför allt cannabis, kokain, narkotikaklassade läkemedel och nya psykoaktiva substanser. 
Narkotikaanvändandet, som tidigare var koncentrerat till storstadsregionerna, är nu i princip lika spritt över hela landet. Omkring 900 personer dör varje år av läkemedelsförgiftning eller överdoser. 70 procent av de narkotikarelaterade dödsfallen utgörs av män. Opioider är det vanligaste förekommande narkotikan vid dödsfall. 
År 2017 uppgav 5,3 procent av befolkningen i åldern 17-84 år att de använt narkotikaklassade läkemedel utan läkarordination under de senaste 12 månaderna. Andelen som använder narkotikaklassade läkemedel är högre än andelen av befolkningen som använder traditionell narkotika. 3 procent av befolkningen uppges ha använt cannabis det senaste året. 
År 2019 anmäldes 113,000 narkotikabrott enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). Bruk och innehav står för majoriteten av alla anmälda narkotikabrott. 1 miljon svenskar har använt narkotika. Den svenska narkotikapolitiken gör människor till brottslingar.

I den svenska debatten görs likhetstecken mellan den som brukar narkotika och den som är missbrukare. Verkligheten är mycket mer komplicerad. Det går att bruka narkotika utan att vara varken beroende eller missbrukare. De allra flesta som testar narkotika får inte problem och alla preparat och substanser är inte desamma och fungerar inte på samma sätt. 
Bruk, riskbruk, skadligt bruk och beroende är olika definitioner som bättre beskriver individens relation till narkotikan än vad det luddiga ordet missbruk gör. Den som brukar använder narkotika utan att det skadar kroppen fysiskt eller psykiskt, det skadar inte relationer eller förmågan att arbeta.
För personer med ett riskbruk är konsumtionen över tid högre. Risken för sociala och/eller medicinska problem är därmed också förhöjd. Det kan handla om konflikter, skadade relationer, bråk, våld, ångest, olyckor, sömnproblem och/eller försämrad hälsa. Ett riskbruk kan också övergå i ett skadligt bruk och/eller ett beroende.
Den med ett skadligt bruk använder narkotika på ett sådant sätt eller i sådan mängd att det går ut över den fysiska och/eller den mentala hälsan, sociala relationer, arbetslivet och/eller ekonomin. 
Ett beroende är en medicinsk diagnos. Ofta är beroendet kemiskt och kan inte ”bara” behandlas genom sociala insatser, utan behöver också läkemedelsbehandling parallellt med de sociala insatserna. 

Även om riskbruk, skadligt bruk och beroende finns i alla samhällsklasser är vägen ut inte densamma. Alla har inte samma förutsättningar. Forskning visar att resursstarka individer klarar sig mycket bättre ur ett skadligt bruk eller ett beroende. Resurserna i fråga kan vara olika för olika personer: det kan handla om en fast bostad, stabila familjeförhållanden, en partner eller föräldrar.
På vägen till det drogfria samhället har otaliga hinder satts upp för insatser som verkligen kan hjälpa personer i ett beroende eftersom målet att vara ”ren” har varit viktigare än beprövade metoder och forskning. Den svenska nolltoleransen har präglat samhället i snart 50 år, vilket fått ödesdigra konsekvenser för de med skadligt bruk eller beroende. Alla typer av behandlingar och insatser som innebär en avvikning från nolltoleransen har aktivt motarbetats då de inte är kompatibla med lagstiftningen eller visionen om rena medborgare. 
Att bara en linje varit tillåten i den politiska debatten har också inneburit att forskningen ligger efter. Både vad det gäller behandlingar, men också forskning kring de medicinska möjligheterna med till exempel cannabis och hallucinogener.

Den hegemoniska idén om att den politik som förts skulle ge det drogfria samhället har skördat extremt många liv helt i onödan.

Ett exempel som ofta lyfts i debatten om legalisering och avkriminalisering är Portugal. En vanlig missuppfattning är att Portugal helt avkriminaliserat bruk och eget innehav. Sanningen är däremot mer komplex. Det är fortfarande olagligt både att ha och bruka narkotika. Blir du ertappad riskerar du fortfarande böter eller annan bestraffning och all narkotika beslagtas. 
Du lagförs däremot inte på samma sätt som tidigare och hamnar därmed inte i straffregistret. Bestraffningen har flyttats från det juridiska systemet till det administrativa. Den som ertappas med narkotika ska infinna sig hos en avrådningskommission som ska avgöra om du är beroende eller riskerar att bli beroende och vilka insatser som behövs. Avrådningskommissionen består av en socialarbetare, en psykolog och en jurist.
Anses du vara beroende bestraffas du inte på samma sätt. Det stora flertalet som utreds av en avrådningskommission anses inte vara beroende och de flesta slipper undan med en varning om det är första gången de åker fast. De som bedöms som beroende eller i riskzonen erbjuds istället behandling omgående.
Den största omställningen som Portugal gjorde i och med avkriminaliseringen 2001 var inte i lagstiftningen, utan i insatserna som genomfördes parallellt med lagreformerna. Budgeten för insatser relaterade till narkotika fördubblades. Enorma resurser investerades i sjukvården och på behandlingsprogram. Antalet vårdplatser utökades och väntetiden till behandlingar förkortades. Samtidigt gjordes stora satsningar på forskning, natthärbärgen och instegslägenheter.

År 2013 infördes en reglerad legalisering av cannabis i Uruguay. Framför allt i ett försök att minska kriminalitet, men även för att garantera kvaliteten då det som förut konsumerades ofta innehöll andra farliga ämnen. Det är nu lagligt både att inneha, bruka och odla en begränsad mängd cannabis. Idag finns 59,983 registrerade användare. De som vill använda behöver vara registrerade och kan därefter odla en mindre mängd hemma, vara medlemmar i en klubb eller köpa via godkända apotek. 
Än så länge finns inte så mycket forskning kring resultaten. Det går varken att se en statistisk ökning eller minskning i cannabiskonsumtionen kopplad till legaliseringen. Dock verkar konsumtionen bland unga än så länge inte ha ökat. En av de största utmaningarna efter legaliseringen och regleringen har varit att framställa tillräckliga mängder cannabis i bra kvalitet till ett rimligt pris.
Om den reglerade legaliseringen verkligen slagit undan benen på den organiserade handeln finns det inga bevis för än. Men beräkningar från statligt håll uppskattar att den illegala narkotikahandeln blivit av med 30 miljoner dollar i vinster.

Diskussionen i Sverige stannar oftast kring legalisering eller nolltolerans istället för att se till vad som fungerat och inte fungerat och varför. Att se narkotikan, lagstiftningen kring den och problemen som uppstår kring handel och konsumtion som något fristående resten av samhället ger ingen väg framåt.
Den hegemoniska idén om att den politik som förts skulle ge det drogfria samhället har skördat extremt många liv helt i onödan. Enkla reformer och vårdinsatser förankrade i forskning hade kunnat undvika både lidande och död. Konsekvensen av den hårda svenska nolltoleransen gör att Sverige fortfarande ligger efter flera av våra grannländer samtidigt som konsumtionen ökat.  
Först 2019 kom socialstyrelsen med nya riktlinjer och uppmaningar om införandet av naloxonprogram i Sveriges alla regioner. Detta fastän naloxon har använts för att förhindra överdoser inom vården i 40 år. Idag sent omsider har majoriteten av Sveriges regioner någon form av naloxonprogram. Men naloxon kräver att det finns någon närvarande när en person tar en överdos vilket bara sker i cirka 10 procent av överdosfallen. 

Resurser läggs på att polisen ska jaga och straffa missbrukare istället för massiva satsningar på välfärd, bostad och trygghet – det bästa botemedlet mot drogmissbruk (Foto: Jay / Flickr CC).

Det krävs en fortsatt utbyggnad av naloxonprogrammen, men även injiceringsrum där missbrukare kan injicera under säkrare former. Sprututbytesprogram för att hindra blodsmitta, sårbotulism och infektioner. Läkemedelsassisterad behandling för att ge personer som redan fastnat i ett beroende en chans till en dräglig tillvaro. 
Om de i ett beroende får sin narkotika tillhandahållen av staten minskar även risken att de tvingas in i kriminalitet och prostitution.
Personer i hemlöshet i Sverige har relativt hög grad av beroendeproblematik. År 2017 fanns 33,250 hemlösa i Sverige. År 1993 var samma siffra 9,903 personer. Utan en fast bostad är chanserna att ta sig ut ur ett skadligt bruk eller ett beroende i princip omöjliga. ”Bostad först”-program, där personer i hemlöshet får ett hyreskontrakt utan att behöva vara ”ren”, har gett goda resultat både i Sverige och internationellt. 
En annan stor risk idag för de som brukar narkotika är att de inte alls vet att det de köper inte innehåller helt andra ämnen eller i vilken koncentration. Därför skulle också testning av droger minska risken för överdoser och andra komplikationer.

Alla dessa insatser är mindre ingrepp för att rädda liv. Långsiktigt behövs en omstrukturering av hela samhället. Åtgärder som kommer åt de bakomliggande orsakerna till narkotikakonsumtionen. Och orsakerna är många. 
Idén om ”knarkarna” som en enhetlig homogen grupp som alla konsumerar narkotika av samma orsak är både löjlig och farlig. Ångest, smärta, självmedicinering, prestationshöjning, hemlöshet, eskapism, självskadebeteende och psykisk ohälsa är bara några underliggande faktorer.
För att komma åt dessa behövs en omdaning av hela samhället. Fasta anställningar med löner som går att leva på. Bra arbetsmiljö där stress och arbetsskador förebyggs. Utbyggd sjukvård och psykiatri. En fungerande, stödjande socialtjänst med mycket mer personal än idag. Förstatligande av läkemedelsbolagen. Investeringar i forskning frikopplade från intresseorganisationer. Kamp mot sexuella trakasserier och övergrepp. En likvärdig skola där alla barns behov tillgodoses. Ett stopp på betygshetsen. Tillgängliga och närvarande vuxna och för det behövs arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Meningsfull fritid för både barn, ungdomar och vuxna. Bra och billiga bostäder.

Alla lagändringar i ett kapitalistiskt system kan bara fungera som krockkuddar. De kan rädda liv, men kraschen kommer vi inte ifrån. Avkriminalisering innebär att handeln med narkotika överlåtes åt kriminella gäng och karteller. Legalisering utan reglering ger istället makten till tobaksbolag och läkemedelsföretag vars drivkraft är profiten. 
Det är också avgörande att se att allt bruk inte är skadligt, utan att samhället idag är konstruerat på ett sådant sätt att både skadligt bruk av narkotika och beroende kan bli en av konsekvenserna.
Så länge vårt samhälle är byggt på en kapitalistisk grund kommer orsakerna till skadligt bruk och beroende att kvarstå hur många insatser vi än gör. När samhället istället bygger på en socialistisk och demokratisk grund och planeras och utformas efter våra behov skapas möjligheterna både till att stoppa beroende och skadligt bruk.

Källor:
Pierre Andersson, Avkriminalisering av narkotika. Vad kan vi lära av Portugal?, 2020 
Kristoffer Andersson, Aftonbladet, Det är mord att göra noll, 20 september 2019
C.A.N, Drogutvecklingen i Sverige 2019, Rapport 180, 2019
C.A.N, Drogutvecklingen i Sverige 2014, Rapport 144, 2014 
EMCDDA, Europeisk narkotikarapport 2019, Trender och utveckling, 2019
Jonas Landberg, Mats Ramstedt, Erica Sundin, C.A.N, Socioekonomiska skillnader i beroende och utsatthet för andras användning av alkohol, narkotik och tobak, Rapport 176, 2018
Magnus Linton, Knark, 2015 
Torkel Richert, Malmö högskola, Humanitet måste gå före ideologi: Om överdosprojektet i Malmö, 2013
Elvira Lagerström Dyrsson, VICE, Hit åker svenskar – för att ta droger, 15 april 2018
Lucia Betancur, A siete años de la legalización de la marihuana: ¿Cuánto se avanzó y qué queda pendiente?, 21 januari 2021
SBU, Insatser för att minska hemlöshet för personer med missbruk, beroende och psykisk ohälsa, juni 2018
Folkhälsomyndigheten, Den svenska narkotikasituationen 2019, 28 november 2019
Jessica Gustafsson, Nordens välfärdscenter, Avkriminalisering av drogbruk skapar debatt i Norden, 30 januari 2020

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!