Det är tio år sedan tvillingtornen i New York störtade samman. I spåren av denna terrorattack inledde USA en masslakt i Afghanistan och Irak, vilket fick somliga att tro en epok av total dominans för världens enda supermakt hade inletts. Men dagens globala ekonomiska kris och USA:s maktlöshet inför revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern, har avslöjat det felaktiga i detta synsätt.De blodiga terrorattackerna den 11 september 2001 i New York, Pennsylvania och Washington var ett av de avgörande ögonblicken i nutidshistorien. De tusentals dödsoffren gav den kapitalistiska reaktionen – ledd av George W Bush och den dåvarande brittiska premiärministern Tony Blair – en ursäkt för att inleda en ny period av fruktansvärda imperialistiska krig och att främja etnisk splittring och rasism. Detta riktade sig särskilt mot de som var muslimer.
Detta ledde till ett oerhört antal döda och en förstörelse som ledde till ytterligare misär och lidande för miljontals arbetande människor och fattiga, särskilt i den nykoloniala världen.
CWI har ända sedan dess, utan förbehåll, fördömt al-Qaida, som låg bakom dessa attacker, och har beskrivit organisationens metoder som ”en liten grupp som använder sig av massiv terror”.
Samtidigt gav vi inte det minsta stöd till Bush och Blair och den mediakakafoni som ropade på ett världsomspännande ”krig mot terrorismen”.
Denna ståndpunkt delades inte ens av alla socialistiska grupperingar, som var tvetydiga och vägrade att fördöma attackerna. Detta var ett grundläggande misstag, som riskerade att stöta bort den majoritet av arbetarklassen som var chockerad av massakrerna i New York och Washington. Vidare riskerade detta att driva dem i armarna på Bush och Blair, som förberedde de militära invasionerna i Afghanistan och senare i Irak.
Historiskt sett har marxismen alltid sagt nej till terrormetoder. Det är massaktioner, generalstrejker och uppror för att störta diktatoriska regimer som kan leda till bestående framgång, inte mord på ens den mest förtryckande ministern i en regering. Al-Qaida var en annorlunda form av terroristisk gruppering. Trots en del vänstergruppers försök till försköning av islamistisk terrorism, har al-Qaida sina rötter i wahhabismen. Detta är en medeltida form av sunniislam och den dominerande trosbekännelsen inom den på religion uppbyggda regimen i Saudiarabien. Tidigare ägnade sig terrororganisationer, som i varje fall i teorin syftade till att förbättra massornas villkor i samhället, åt mord på vissa särskilt reaktionära personer, regeringar, o s v.
Al-Qaidas messianska motstånd mot ”de otrogna” och ”den store satan” USA, innebar att de var beredda att ta till urskiljningslös massterror. De angrep inte bara USA och dess allierade, utan även oskyldiga arbetare och fattiga. Detta var uppenbart den 11/9, men gällde också för organisationens terrordåd både före och efter den 11/9.
Tidningen Independents välinformerade korrespondent Patrick Cockburn påpekade en viktig sak. ”En ondskefull sida av al-Qaidas aktiviteter som sällan har uppmärksammats i västliga media är att organisationen har dödat fler shiamuslimer än amerikaner. Al-Qaida var religiöst sekteristiskt innan det blev nationalistiskt. Shiamuslimer sågs som kättare som förtjänade att dö lika mycket som en amerikansk eller brittisk soldat. Gång på gång riktade dess självmordsbombare in sig på shiitiska daglönare som stod och väntade på arbete tidigt på morgonen på offentliga platser, eller så utlöste de jättelika sprängladdningar när shiamuslimer lämnade sina moskéer.”
I de historiska revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika, som började i Tunisien och Egypten, hade al-Qaida liten eller ingen betydelse. Ungdomar och arbetare avvisade den misslyckade terroristiska modellen och valde masskampens metoder. Massockupationer av torg, strejker och demonstrationer var de politiska vapen som massorna i Tunisien och Egypten använde för att störta sina härskare.
Även i Jemen där det ”allmänt antogs att man köpt in sig i al-Qaidas filial” (The Guardian), innebar upproret i februari att revolutionära kommittéer skapades, där diskussionerna rasade om ickesekteristiska vägar till förändring.
Överallt i Mellanöstern och Nordafrika har den första impulsen varit att gå i en ickesekteristisk riktning och att massorna har dragit klassmässiga slutsatser.
Terrorattackerna mot USA för tio år sedan gjorde det möjligt för imperialismen att mobilisera till det så kallade ”kriget mot terrorismen” och alla de reaktionära följdverkningar som detta förde med sig.
Det gjorde det möjligt för imperialismen, särskilt USA, att stärka sin militära apparat, som sedan mobiliserade för militära interventioner i Afghanistan och Irak med blodiga konsekvenser för massorna där och överallt i världen.
USA-imperialismen stärktes inledningsvis efter 11 september.
År 2001 var USA fortfarande den viktigaste ekonomiska och militära makten i världen. Dess ambition att dominera militärt i alla avseenden genomfördes fullt ut i spåren av 11 september. USA satsade nästan lika mycket på alla djävulska vapen som hela den övriga världen efter 11 september. I denna satsning ingick även massförstörelsevapen.
Detta åtföljdes av den lättvindiga teorin om ”kriget mot terrorismen”. Den dåvarande amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld sa att detta skulle pågå under minst 50 år! Det har inte ens pågått under tio år och blivit ytterst misskrediterat, även inom borgerligheten. Men med förevändningen av att ”bekämpa terrorismen” har massiva angrepp genomförts mot människors demokratiska rättigheter i USA och på andra håll.
Den internationella maktbalans som tidigare vägde över till USA-imperialismens fördel har förändrats i grunden.
USA-imperialismen har verkligen upplevt dramatiska förändringar som har förvandlat alla Bushs och de nykonservativas idéer till damm. Vem kan idag tala om den amerikanske presidenten som en modern ”Caesar”, vilket var fallet efter 11 september?
Barack Obama var en åskådare under den första fasen av den tunisiska och egyptiska revolutionen, utan möjlighet att ingripa. Bara med hjälp av de kontrarevolutionära teokratiska regimerna i Saudiarabien, Bahrain med flera och Natointerventionen i Libyen, har USA-imperialismen lyckats få ett visst osäkert grepp om situationen i Mellanöstern och Nordafrika.
Omedelbart efter 11 september kunde Washington få igenom sin vilja, inom vissa gränser. Detta var möjligt eftersom det inte fanns några rivaliserande makter som kunde komma i närheten av USA. Under det kalla kriget (de kyliga relationer som präglade det stalinistiska blocket och imperialismen från slutet av 1940-talet fram till stalinismens kollaps 1989-91) var det stalinistiska Ryssland USA:s enda rival. Dess häpnadsväckande ekonomiska kollaps, Sovjetunionens sönderfall och i resterna av de stalinistiska planerade ekonomierna, har försvagat denna tidigare ekonomiska och politiska jätte.
Denna situation, med en ensam dominerande position för USA i spåren efter 11 september, gäller inte längre.
Särskilt har Kina, som förväntas överträffa USA när det gäller ekonomins och produktionens storlek, om än inte när det gäller levnadsstandard, förändrat situationen.
Kina har med stöd av sin nyvunna ekonomiska styrka i växande omfattning utmanat USA-imperialismen, till och med när det gäller det militära, diplomatiska och geopolitiska området.
En av de värsta följderna av 9/11 var att det möjliggjorde för kapitalismen, och särskilt den yttersta högern, att stigmatisera alla muslimer som öppna eller dolda anhängare av al-Qaidas terrorism, vilket varken var, eller är, fallet.
Mänsklighetens situation har försämrats, miljökatastrofer har inträffat och hoppet inför framtiden har slagits sönder för unga människor.
Kapitalisterna bekräftar denna världsbild genom sin vägran att återinvestera det överskott de utvinner ur arbetarklassens arbetsinsatser i produktionen. Detta är orsaken till att två biljoner dollar (10 000 miljarder kronor) ligger oanvända i de amerikanska företagens kassavalv. Det finns inga ”lönsamma investeringar”, så de låter bli att investera. Detta i sin tur leder till att arbetslösheten stiger och fattigdomen breder ut sig, vilket medför helvetiska villkor för arbetarklassen.
Den verkliga lärdomen av 11 september är att varken imperialismen eller dess spegelbild – den islamistiska terrorismen – erbjuder någon väg framåt för arbetarklassen. Det är socialismens befriande och demokratiska idéer som pekar ut en väg mot framtiden.
Peter Taaffe
