Varning för den ”flexibla” arbetsmarknaden

2007-01-21 16:13:26




Att arbetsmarknaden har blivit mer ”flexibel”- anställningsvillkor, löner och arbetstider sätts på företagens villkor – har fått allvarliga följder för arbetarklassen, särskilt unga arbetare och arbetarkvinnor.

Av Gunilla Leijon

Allt fler anställda tvingas stå till arbetsgivarens förfogande dygnet runt utan att vara garanterade jobb eller ens den minsta jourersättning. Det är framförallt ungdomar, kvinnor och invandrare som tvingas ta jobben som ”ring-och-springvikarier”, timanställda osv. De har blivit den moderna kapitalismens daglönare. Värst har medlemmar i Hotell- och restaurangfacket drabbats, där mer än var fjärde är visstidsanställd och det är speciellt ungdomar som hänvisas till de tillfälliga jobben med ”McDonaldsvillkor”.
130 000 av de drygt 600 000 fasta jobb som försvann under första halvan av 1990-talet har ersatts av tillfälliganställda och idag har mer än en halv miljon människor endast en tidsbegränsad anställning. Bara mellan 2002 och 2003 försvann 20 000 fasta jobb medan de tidsbegränsade ökade med ungefär 15 000. Den osäkraste varianten – behovsanställning – har ökat stadigt från att 1990 varit ungefär 40 000 till drygt 125 000 förra året.
Det är en borgerlig myt att ungdomar vill ha lösa anställningsformer för att prova olika yrken eller att välutbildade vill ha projektanställningar där de kan få utlopp för sina kreativa idéer. Högst upp på dagordningen hos det stora flertalet står fasta, trygga jobb (96 procent enligt tidningen Arbetsmiljö). Ändå tvingas nästan hälften av LO-kvinnorna under 25 år och var tredje mellan 25 och 30 år ta tillfälliga jobb. Enligt Ams var mer än hälften av de lediga jobben i Sverige förra året tillfälliga.
Under trycket från konkurrensen i den globala kapitalismen och för att öka vinsterna satsar företagen på ”just-in-time-produktion” och andra typer av slimmade organisationer. De kringgår den arbetsrättsliga lagstiftningen. Lagen om anställningsskydd och kollektivavtal har mer och mer blivit uddlösa verktyg i den fackliga kampen. EU:s förslag till tjänstedirektiv, där arbetare ska kunna arbeta i ett annat EU-land tillfälligt med samma villkor som i hemlandet, ifrågasätts med rätta i fackliga kretsar. Går det igenom luckras den inhemska lagstiftningen och kollektivavtal upp ännu mer med dumpning av löner och villkor som följd.

Sjukpenning
De som har tillfälliga jobb har betydligt sämre villkor än fast anställda. De utestängs ofta från personalmöten och har inget inflytande över arbetstidens förläggning. De får, enligt intervjuer i Dagens Arbete, sämre skyddsutrustning och inga möjligheter till vidareutbildning. De får inte heller rabatterad friskvård och hälsokontroller, trots att det finns en lag som förbjuder diskriminering av visstidsanställda. Allvarligast är att de inte heller vågar påtala brister i arbetsmiljön med rädsla för att inte få nytt jobb.
De riskerar också att komma i kläm mellan arbetsgivaren och Försäkringskassan när det gäller sjuklön och sjukpenning. Just nu pågår en rättstvist med Försäkringskassan om en timanställd vårdare som varken fick sjuklön eller sjukpenning de första 14 dagarna under sin sjukskrivning i samband med en operation. Vårdaren hade arbetat kontinuerligt sedan 1998 som timanställd vårdare på ett servicehus i Bromma i Stockholm. I samband med en operation blev han sjukskriven och eftersom han visste om operationen skrev han inte upp sig för några jobb och han blev därför utan sjuklön från arbetsgivaren.
Men Försäkringskassan ville inte heller betala ut sjukpenning, eftersom arbetsgivaren tidigare betalat sjuklön till honom, trots att tillfälligt anställda enligt lagen har rätt till sjukpenning om det kan antas att de skulle ha jobbat. Vårdaren skulle enligt länsrätten få sjukpenning, medan kammarrätten gick på Försäkringskassans linje och nu ska regeringsrätten pröva frågan.
Tillfälliganställda får inte heller samma rätt till semester och speciellt inte under sommaren. Journalistförbundet rapporterade om en av deras medlemmar som inte fått mer än två veckors sammanhängande semester under de senaste fem åren. En annan har under fem år tvingats byta arbetsplats 13 gånger. Journalistförbundet menar i en rapport att mediearbetsgivarna systematiskt kringgår Lagen om anställningsskydd genom att endast ge vikariat i 11 månader. De undviker därigenom att de anställda ska få företrädesrätt till nya jobb, vilket de får efter 12 månaders arbete.
Tvärtom vad företag och borgerliga politiker ofta påstår så leder vikariat, projekt- och behovsanställningar sällan till något varaktigt jobb. Sannolikheten att en vikarie har fast jobb efter två år är knappt 20 procent, och för behovs- och projektanställda ungefär 15 procent, visar en avhandling som nationalekonomen Mårten Wallette vid Lunds universitet gjort, och minst chans har utlandsfödda. Det har blivit vanligare att fast anställda sägs upp och återanställs som tillfälliga. Saab Automotive i Trollhättan har vid två tillfällen sedan personalstyrkan minskades återanställt 50 anställda på viss tid för att klara produktionen. Företagen har då kunnat välja och vraka mellan de uppsagda som har företrädesrätt.

FAKTA

• Uppemot 1,5 miljoner människor i Sverige är strukturellt arbetslösa, enligt professor Lars Magnusson på Arbetslivsinstitutet, om man räknar in alla som har tillfälliga anställningar, studerar för att de saknar jobb, långtidssjukskrivna, daglönare samt andra lösa grupper.

• Mellan 1990 och 2003 har andelen kvinnor inom LO med tidsbegränsad anställning ökat från 11 till 16 procent och andelen män från 5 till 9 procent. Dubbelt så stor andel av LO-kvinnorna under 30 år hade tidsbegränsade jobb 2003 jämfört med 1990, enligt LO:s ”Anställningsformer och arbetstider 2003”.

• Var femte samboende/ensamstående småbarnsmamma inom LO har tidsbegränsad anställning. 150 000 föräldrar har endast tillfälligt jobb (och därmed växer åtskilliga barn upp i en familj med osäker ekonomi), enligt LO:s ”Anställningsformer och arbetstider 2003”.

”Slaveri”
Att ungdomar drabbas speciellt hårt av de dåliga villkoren märks tydligast nu under sommaren. I SVT:s Uppdrag granskning visades hur arbetare från Polen utnyttjas på kringresande tivolin. De anställda talade om en ”outhärdlig situation”, om ”slaveri” och vittnade om löner på 1 300 kronor i veckan, som dessutom ofta frös inne. De berättade om arbetspass på uppåt 40 timmar och en veckoarbetstid tre gånger så lång som den svenska 40-timmarsveckan. Det framkom också att Hotell- och Restaurangfacket inte hade någon som helst koll på det här. HR har sedan de tog över tivolibranschen från Musikerförbundet 2001 inte tecknat ett enda kollektivavtal.
LO:s hjälptelefon för ungdomar har redan innan sommaren fått samtal från nästan 600 sommarjobbare, många av dem inom hotell och restaurangbranschen. De sommarjobb kommunerna erbjuder har enormt låga löner. Värst är Uddevalla, Lund, Motala, Åmål och Alvesta som bara betalar ut 23-25 kronor per timme. I sju av tio kommuner har facket godkänt de extremt låga lönerna.
En annan konsekvens av de osäkra villkoren för unga är att de tvingas bo kvar hemma allt längre. Idag bor nästan tre av fyra i åldern 19-20 år hemma, mot varannan för tjugo år sedan. Det blir också vanligare att arbetarfamiljer som inte har råd att försörja ytterligare en vuxen tvingas slänga ut sina ungdomar trots att de ännu inte kan försörja sig. LO menar också att de osäkra jobben ligger bakom det rekordlåga barnafödandet.
Marknadsanpassningen av löner och arbetsvillkor har underlättats av politikernas beslut om avreglering och privatisering. I samband med varje upphandling har företagen, speciellt i de personalintensiva verksamheterna inom vården och kollektivtrafiken, konkurrerat med arbetsvillkor och löner. Anbudet har gått till det bolag som bjudit lägst och alltså har sämst anställningsvillkor. Sedan Swebus tog över busstrafiken i Södertälje från SL, Storstockholms lokaltrafik, har de slimmat organisationen så hårt att busstrafiken skulle falla direkt om de inte kunde ta in timanställda. Arbetstiderna är så ”flexibla” att 8-timmarsdagen har förlorat sin betydelse. Ofta är det 13-timmars arbetsdag, där bussföraren bara får köra under de intensivaste timmarna och de får därigenom bara 5-8 timmars lön.
Även utbildningssystemet har blivit mer uppkopplat till att utbilda arbetskraft till den flexibla arbetsmarknaden, vilket några kommuner tagit fasta på och profilerat gymnasieskolorna på det temat. Visst är det bra med en bred utbildning som kan öppna dörrarna till många yrken, men det motverkas av att företagen samtidigt får ett ökat inflytande över utformningen av gymnasieskolorna. Till exempel drivs Industrigymnasiet i Södertälje av Scania, och då blir utbildningen snarare skräddarsydd för just de specifika företagen.
Man kan med rätta fråga sig, vad har facket gjort under den här perioden? Försämringarna har kunnat genomföras utan större fackligt motstånd.

Kommunalstrejk
Förra årets Kommunalstrejk var ett viktigt trendbrott vad gäller strejker. Strejken utlystes på grund av trycket från medlemmarna och kunde ha nått mycket längre vad gäller löner och arbetsvillkor, men sveks avledningen. Frånvaron, förutom elstrejken, av större strejkerunder årets avtalsrörelse visar att fackledningarna inte är beredda på att utmana arbetsgivarna.
Företagen kunde genom det nästan obefintliga fackliga motståndet få igenom, förutom låga procentpåslag, ännu mer av lokal lönesättning, vilket underlättar för företagen att anpassa lönerna till företagets ekonomi, och mer flexibla arbetstider.
LO har med ledningens högervridning, som hänger samman med socialdemokratins utveckling till ett borgerligt parti, gått från kollektiva krav till att acceptera individuella villkor. Från kamp till försäkringslösningar – vilket inte minst omställningsavtalet som slöts i våras mellan LO och Svenskt Näringsliv visar. Avtalet handlar inte om att rädda jobben utan är istället en försäkring som kan ge individuellt stöd till uppsagda när ett företag läggs ned, så att de kan ”ställa om” till de arbeten arbetsgivarna efterfrågar.
Fackföreningsrörelsen har blivit mer uppknuten till kapitalet genom att de placerar en ökande andel av medlemmarnas pengar i fastigheter, aktier och andra värdepapper. Metall fick förra året in 309 miljoner kronor på sina placeringar, men det kan vid börsras och felplaceringar mycket väl handla om det motsatta. Genom att facket placerar pengar i aktier ges arbetsgivarna ett större inflytande över t ex konfliktfonder, något de kan komma att utnyttja under framtida strejker. Att Metall får en minskande del av sina inkomster från medlemmar beror också på att man genom företagsnedläggningarna och en ökad andel tillfälliganställda tappat medlemmar. Metall har trots medlemstappet 4,7 miljarder kronor i eget kapital – pengar som skulle kunna användas till öppen kamp för att rädda jobben och stoppa marknadsanpassningen av löner och arbetsvillkor.
Under LO-kongressen behandlades ett dokument, ”Bättre byten”, som är ett försök att skapa en ny samförståndsanda. ”Utmaningarna som Sverige ställs inför är många och svåra. Lösningar som är både socialt och ekonomiskt långsiktigt hållbara kan bara nås i breda överenskommelser mellan flera parter i Sverige”, skriver LO i presentationen. De pekar helt riktigt på att konflikten mellan arbetsgivarens krav på flexibilitet och de anställdas krav på att ha rimliga förutsättningar för att kunna kombinera familj och arbete kommer att skärpas. Men de tar inte upp ett ord om att LO-ledningen stött s-regeringen i den här utvecklingen inklusive stöd till företagens dramatiska förändringar med jobbslakt och flytt utomlands.

Facklig mobilisering
LO påstår att de vill begränsa arbetsgivarens möjligheter till inhyrning av personal och upprepade tidsbegränsade anställningar – krav som stöds av medlemmarna – men att tro att man når dit med ett samhällskontrakt är helt taget ur luften. Utvecklingen de senaste decennierna visar att ”samförståndsandan” från det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget är förbi. Det är endast genom kollektiv klasskamp som facket kan slå tillbaka arbetsgivarens krav på ökad flexibilitet. För att klara det krävs att fackmedlemmarna mobiliseras.
Socialister ska vara de bästa kämparna för tillfälliganställdas rättigheter och för att facket tar strid för fasta, trygga jobb till vettiga löner. Unga arbetare måste se sig som spjutspetsar på jobbet i försvaret av daglönarnas rättigheter. Unga tillfälliganställda är ofta inte ens medlemmar i en fackförening, så det handlar också om att bygga upp fackföreningen från botten. Att få igång aktiva fackliga ungdomsgrupper är ett viktigt steg i att bygga en opposition som kan utmana den fackliga ledningen. Vi får inte låta oss hindras av att vi själva endast är visstidsanställda, även om vi naturligtvis samtidigt måste sköta jobbet så bra att vi kan ha en rimlig chans till ett fast jobb.
De senaste årtiondenas försämringar på arbetsplatserna hänger samman med urartningen av socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och vänsterpartiet kopplat till kapitalistklassens marknadsekonomiska offensiv efter Sovjetunionens kollaps. För att vända utvecklingen krävs revolutionära metoder, ett nytt arbetarparti och omfattande facklig kamp både internationellt, nationellt och lokalt.
Den ökade flexibiliteten, och att fasta jobb ersätts av tillfälliga, är en del av kapitalismen där företagens vinstintressen styr produktionen. För att stoppa denna utveckling permanent krävs ett helt nytt samhällssystem – där produktionen sker för att tillgodose behov.


Rättvisepartiet Socialisterna står för:
• Fasta jobb – inga moderna daglönarsystem.
• Fackförbunden, LO och TCO måste ta kamp mot flexibilitet på
arbetsgivarnas villkor.
• Lika lön för lika arbete – bort med ungdomslönerna.
• Nej till konjunkturanpassade och individuella löner.
• Riv upp privatiseringarna och stoppa avregleringarna. Löner och arbetsvillkor ska inte vara konkurrensmedel.
• För demokratiska och kämpande fackföreningar. Bort med pamplöner och fallskärmar – fackliga företrädare ska leva på samma villkor som sina medlemmar.
• Bryt marknadens diktatur. Förstatliga storföretag och banker
under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
• För en demokratisk planerad ekonomi för att tillgodose sociala, miljömässiga och arbetsmarknadsmässiga behov – i Sverige och resten av världen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!