Vart går Kuba efter Raúl Castros avgång?

Raúl Castro inledde de marknadsreformer som nu accelererar än mer (Foto: Ismael Francisco / Cubadebate / Flickr CC).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Den 89-årige Raúl Castros avgång den 16 april som ”förste sekreterare” för Kubas statsbärande ”kommunistparti” innebär att den lilla önationen inte längre leds av någon ur den generation som 1959 stod i spetsen för den segerrika revolutionen.
När den 60-årige presidenten Miguel Díaz-Canel precis som väntat även valdes till ny partiledare av den åttonde partikongressen var mottot ”enhet och kontinuitet”. Men läget på Kuba blir allt mer kritiskt.

Läget skärps när de marknadsreformer som inleddes redan på 1990-talet och skärptes 2011 under Raúl Castros ledning nu ska accelereras ytterligare mitt under den värsta ekonomiska krisen för Kuba sedan åren efter Sovjetunionens fall.
Säkert är att en del av de kubanska makthavarna länge har frestats att följa efter i spåret av den kinesiska vägen till en statskapitalism, utan att hittills ha vågat ta det avgörande språnget. Frågan är dock om inte en tippunkt idag är mycket nära till en ”kinesisk” omställning.

Raúl Castro hade som överbefälhavare ända sedan revolutionens seger 1959 spelat en nyckelroll redan i 1990-talets begränsade marknadsekonomiska omställning. Det var under hans ledning som beslut togs att en bantad kubansk militär skulle gå i spetsen för både en stor satsning på utökad turism och en omställning från statligt till kooperativt jordbruk.
Sovjetunionens kollaps 1989-92 innebar extrema påfrestningar för ett Kuba, som inte längre kunde sälja socker till starkt subventionerade priser i utbyte mot billig olja, mat och reservdelar. BNP rasade mellan 1990 och 1994 med 35 procent. Det var ett katastrofalt ras, som det tog Kuba tio år att återhämta sig från.
För att kunna finansiera en snabb utveckling av turistsektorn, utveckla jordbruket och få ökad tillgång till utländsk valuta öppnades Kuba för utländska investeringar och joint ventures inom turistsektorn, kooperativa jordbruk, nya jordbruksmarknader för överskottsproduktion till ”fria” marknadspriser utöver öronmärkta leveranser till staten, familjerestauranger och egenanställda servicejobb, legalisering av dollarinnehav med mera.
Fallande inkomster hade bidragit till ett kraftigt minskat kaloriintag med 27 procent. Men i skarp kontrast till läget i Ryssland uthärdade befolkningen och den höga medellivslängden sjönk inte. Enligt Fidel Castro hade kubanska män i slutet av 1990-talet en 20 år längre livslängd än ryska!
Att den kubanska regimen överlevde trots att USA skärpte embargot mot Kuba ytterligare med Helms-Burton-lagen 1996 vittnar om det sociala stöd för revolutionen som regimen fortfarande bibehöll.

Inte minst Kubas viktiga bidrag till befrielsekampen i Afrika och den sydafrikanska apartheidregimens fall cementerade ytterligare en trotsig stolthet över förmågan att stå upp mot imperialismen. 
Ännu viktigare för att Castro-­regimen kunde överleva den ”speciella periodens” misär var nya vänstervindar i Latinamerika, som resulterade i sandinisternas seger i Nicaragua 1979 och det tidiga 1980-talets genombrott för den ”bolivariska” vänstervågen i Bolivia, Ecuador och främst Venezuela. Därmed kunde också Kuba åter förses med billig olja – denna gång i utbyte mot kubanska läkare och alfabetiseringskampanjer.
Under en hyfsat stark tillväxt under några år hade Fidel Castro innan han avgick 2006 också försökt begränsa den nya ojämlikhet som uppstått mellan de som hade dollarinnehav- och inkomster, som inom exempelvis turistsektorn, och de som stod utan.
Men efter några års paus fortsatte marknadsreformerna under Raúl Castros ledning och särskilt i samband med den sjätte partikongressen 2011 togs nya steg mot en större kapitalistisk sektor. 
Som Financial Times sammanfattade den sjätte partikongressens inriktning skulle statliga företag frigöras från parti- och statsförvaltningen, och 20 procent av statens fem miljoner arbetare flyttas över till en växande ”icke-statlig” sektor. 
Takten i denna omställning har inte varit i nivå med ambitionerna. Men samtidigt som antalet joint ventures inom turistsektorn ändå har fortsatt att stadigt öka har också antalet egenföretagare på Kuba ökat från 157,000 år 2010 till idag 600,000, motsvarande 13 procent av arbetskraften.

Kubas extrema ekonomisk kris med ett BNP-ras på 11 procent 2020 beror i hög grad på krisen för Venezuela, Trumps skärpta blockad av Kuba pandemins tvärstopp för turismen. Detta har besvarats med nya och större steg mot privatisering (Foto: Adam Cohn / Flickr CC).

Att Kuba åter har kastats ned i en extrem ekonomisk kris, den värsta sedan Sovjetunionens kollaps med ett BNP-ras på 11 procent 2020, beror i hög grad på krisen för Venezuela, Trumps skärpta blockad av Kuba som Biden inte har prioriterat att lätta på och covidpandemins tvärstopp för turismen. Detta har besvarats med nya och större steg mot privatisering.
Små och medelstora privata företag ska också kunna importera och exportera genom statliga företag, samtidigt som grossistmarknader för privata företag också har öppnats i hela landet.
Den på kort sikt allra största utmaningen för den nya ledningen blir att i år mitt under den pågående krisen överge det system med dubbla valutor som har rått sedan 1994 och avskaffades den 1 januari i år.
Regeringen har satt växelkursen till 24 kubanska peso (CUP) för en dollar, och bestämt att alla konvertibla peso (CUC, som motsvarar en dollar) ska vara inlösta innan halvårsskiftet.
Den enorma devalvering av den konvertibla peson som detta innebär kan komma att slå hårt mot de anställda i turistsektorn som har haft tillgång till den konvertibla peson, även om de i viss mån utlovas en kompensation i form av på papperet höjda löner och pensioner.

Trenden tycks vara att regimen på Kuba i snabb takt är på väg att följa det kinesiska exemplet i riktning mot en statskapitalism, styrd och reglerad av en fortsatt enpartiregim. Att identifiera exakt vid vilken punkt den kvalitativa skillnaden inträffar kan vara svårt att säga. Om Biden skulle lyfta på Trumps skärpta embargo skulle ett massivt inflöde av amerikanska turister, dollar och affärsintressen snabbt kunna avgöra saken.
Som trotskister definierar RS/ISA Kuba som en byråkratiskt deformerad arbetarstat. Att den samtidigt har kubanska kännetecken, som positivt avviker från de stalinistiska dinosaurier som fanns i Östeuropa, betyder ändå att det trots dagens tilltagande missnöje och falska tilltro till ett mer bekvämt liv i ett kapitalistiskt system också finns en stolthet över revolutionens bedrifter.

Än så länge är det få eller inga som säger sig vilja privatisera Kubas världsledande och avgiftsfria hälsovård, utbildningssystem och biomedicinska forskning, landvinningar som i sig motbevisar att kapitalism fungerar bäst. 
Av både ekonomiskt och ekologiskt nödtvång har Kuba också tvingats påbörja en planerad utveckling av ekologiska jordbrukskooperativ, stadsodlingar och trädplanteringar som applåderas av världens miljörörelser.
Att Kubas ”armé av vita rockar” under mer än 50 år har kunnat ge förstklassigt hälso- och katastrofbistånd till 164 länder och samtidigt utbildat tiotusentals läkare är en källa till enorm stolthet.

Över 400,000 kubaner har deltagit i detta humanistiska bistånd, som trots att fattiga länder inte behöver betala drar in 100 miljarder per år till att finansiera den kubanska vården och medicinska forskningen. Det är mer än vad turistsektorn drar in (ibland finansierat av biståndspengar från tredje land), en spektakulär bedrift! 
Att även den biomedicinska forskningen på Kuba står i internationell toppklass intygas av USA:s främsta cancersjukhus Roswell Park Comprehensive Center i New York. I en färsk CNN-intervju av Christiane Amanpour med sjukhusdirektören Candace Johnson hyllas till exempel de kreativa forskare på Kuba som har utvecklat ett världsunikt vaccin mot lungcancer. 
Trots att Kuba hittills har haft en mycket liten spridning av covid-19 planerar Kubas Finlayinstitut också för en massproduktion av 100 miljoner doser av ett av de fyra nya vacciner som på kort tid har tagits fram, Soberana 02, som befinner sig i en mycket lovande Fas 3-test.

Som Leo Trotskij förklarade behöver en statligt ägd och planerad ekonomi en socialistisk demokrati som kroppen behöver syre. 
Vad Kuba behöver är inte en kapitalistisk vinstjakt, utan en demokratisk omvälvning, baserad på full frihet att organisera fackföreningar och partier som är beredda att försvara revolutionens sociala landvinningar mot en kapitalistisk och USA-stödd kontrarevolution. 
Den nyliberala kapitalismens gränslösa vinstjakt har fört planeten till en punkt som kräver en revolutionär omställning i rakt motsatt riktning än den kapitalistiska för att undvika ett sammanbrott för allt civiliserat liv. 

De stora framsteg i vård, utbildning och ekologisk omställning som Kubas folk trots sin isolering har lyckats utveckla är landvinningar som hela mänskligheten behöver ta del av.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!