Vart går Kuba efter Raúl Castros marknadsreformer?

2010-12-01 17:46:53




Återigen diskuteras Kubas framtid världen över av såväl dess kritiker som försvarare. Det var i september tidigare i år som den kubans- ka regeringen aviserade att över en halv miljon statliga jobb kommer att försvinna redan fram till i mars 2011, samtidigt som de avskedade uppmun­tras eller piskas att bli egenföretagare.
”Vi måste göra oss av med föreställningen att Kuba är det enda land i världen där människor kan leva utan att arbeta”, ska Raúl Castro ha sagt i talet till nationalförsamlingen, enligt Reuters.
Detta är bara början. Enligt regimens ekonomer är uppåt en fjärdedel av alla statliga jobb överflödiga.
Efter fyra års förberedelser, då det stora antal ledande politiker som bytts ut vittnar om en intern maktkamp in­om den styrande byråkratin, förbereds nu för första gången på nio år en partikongress till den 1 april nästa år.

Denna ska ta ställning till ett 32-sidigt dokument, Riktlinjer för socio-ekonomisk politik. Dokumentet, vars för- slag nu ska diskuteras offentligt mellan den 1 december och den 28 fe­bruari, formulerar riktningen för den hittills mest långgående marknadsanpassningen på Kuba.
Förslagen går betydligt längre än den öppning för turism och egenföre­tagande som gjordes mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen på Kuba efter Sovjetunionens kollaps, och som Fidel Castro delvis backade från sedan det nya samarbetet med Chavez Venezuela lindrade läget.
I dokumentet föreslås bland annat  legalisering och beskattning av egenföretagande inom 178 yrken – inte bara i pikanta yrken som t ex clowner, knappsömmare och dansare i extravaganta 1940-tals-kläder utan också som småföretagare inom frisörslonger, restauranger, bilverkstäder, byggföretag och rörmokare etc.
Planen är att fram till slutet av 2011 utfärda 250 000 licenser för egenföretagare och skapa ytterligare 200 000 icke-statliga jobb.

För första gången ska egenföretagare också tillåtas anställa personal utanför den egna familjen, samtidigt som det blir fritt fram för att hyra, kö­pa och sälja sina hus. Samtidigt försä­kras det att egenföretagarna inte ska tillåtas ackumulera mark och fastighe­ter.
Riktlinjerna pekar också mot decentralisering och ökad autonomi för statliga företag, med avveckling av o­lönsamma företag.
Samtidigt ska marknader utvecklas för krediter och insatsvaror.
Grundläggande fri service som utbildning och sjukvård ska dock behål­las, samtidigt som ”sociala utgifter ska anpassas utifrån tillgängliga resurser”. De fria månadsransonerna av viktiga nödvändighetsvaror till alla ska fasas ut och ersättas av en ny behovsprövning.
Är detta början till en kubansk vändning till kapitalism, i stil med Ki­nas i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet och idag Vietnams?
Risken är uppenbar att krafter släpps loss som inte kan hejdas, oavsett om detta är avsikten eller ej. Till skillnad från Deng Xiaopings påbörjade omfamning av ”marknadssocialism” i Kina med paroller som ”Det är ärofullt att bli rik” utlovar dock Raúl Castro att ”planeringen ska fortsätta att dominera, inte marknaden”.

I de nya riktlinjerna deklareras det också att ”Bara socialism kan övervinna våra svårigheter och bevara revolutionens landvinningar”. En sådan försäkran kan också vara priset för
att undvika öppna fördömanden från den gamle, men åter betydligt piggare Fidel Castro och risken för en splittring av byråkratin.
Det handlar ändå om att öpp-
na upp för privata alternativ genom massavskedanden inom staten. De som avskedas får 70 procent av lönen i a-kassa i upp till tre månader, sedan måste de hitta nytt jobb.
Även om detta ännu är relativt begränsade marknadsreformer kommer de att leda vidare till ytterligare öppningar för marknaden och ökad o­jämlikhet i landet.
En del av åtgärderna syftar till att korrigera de problem som skapades av 1990-talets tidigare marknadsanpassningar, som korruption, svartabörshandel och grotesk ojämlikhet mellan dem som kunde komma över turisternas konvertibla pesos och an­dra som avlönades av den 24 gång-
er mindre värda inhemska peson. En hisspojke kunde till exempel tjäna mer än en läkare. Målet är att minska gapet mellan valutorna med ökad export och minskad import och att på sikt återgå till en valuta.
Marknadsreformerna är ett av byråkratins svar på den förvärrade ekonomiska situationen, vilket har inne- burit en försämrad levnadsstandard och brist på mat. Denna situation förvärrades av den naturkatastrof som drabbade Kuba 2008. Orkanen som drog in över landet orsakade skador för 80 miljarder kronor, som motsvarar 20 procent av Kubas BNP.
Sedan kom den internationella krisen som halverade priset på nickel, Kubas viktigaste inkomstkälla. Till detta måste man lägga USA:s blockad som årligen kostar Kuba 25 miljarder kronor.
Marxister måste varna för de marknadsanpassningar vi har sett komma smygande, men som nu ser ut att accelerera under Raúl Castros ledning.
Kubas framtid handlar även om framtiden för socialismen i hela Latinamerika. Kontrareformer kan ge blodad tand åt dem som vill se kapitalis­mens återinförande på Kuba i en tid då behovet av att avskaffa kapitalismen är akut i länder som Bolivia, Venezuela och Ecuador.

När Sovjetunionen föll innebar det ett stort bakslag för arbetarklassen då kapitalistklassen utropade sig som historiens segrare och bärare av det enda fungerande ekonomiska systemet. Arbetarrörelsens självförtroende sjönk överallt, socialistiska par- tier förborgerligades eller försvann. Detta innebar ökat spelrum för den nyliberala politiken att attackera arbetare utan motstånd.
Om kapitalismen återinförs på Kuba skulle detta vara ett stort bakslag för kubas arbetare och bönder, vilket också skulle ha en negativ effekt på den revolutionära utvecklingen i hela Latinamerika och världen.
Som socialister försvarar vi självklart den kubanska revolutionen. Landvinningarna har trots Kubas isolering varit stora, tack vare den pla-nerade ekonomin. Hälsa, fri sjukvård och utbildning har varit huvudfrågor och den kubanska staten har satsat stora resureser på kostnadsfri och förebyggande hälso- och sjukvård. Med en läkare per 175 invånare är läkartätheten på Kuba betydligt högre än i Sverige och den näst högsta i världen efter Italiens, samtidigt som Kuba bi­står med stora solidaritetsbrigader av läkare runt om i världen.

Genom revolutionens landvinningar har kubanerna, trots fattig­domen, kunnat garantera en social grundtrygghet som deras grannar i Syd- och Centralamerika och Karibi­en bara kunnat drömma om. På Kuba finns inga gatubarn. Spädbarnsdödligheten har också sjunkit ytterligare under 2009 till 4,8 promille, vilket är bättre än i USA och Canada. Nio års obligatorisk utbildning och tillgång till helt gratis gymnasie- och högskola har inneburit att kubanerna idag tillhör världens mest utbildade folk. Samtidigt studerar tiotusentals unga från fattiga länder på Kuba.
Kuba är även världsledande i katastrofhjälp. När Haiti drabbades av en av de värsta katastroferna i vår tid var Kuba dess främsta hjälp genom att o­medelbart skicka dit läkare. Detta var heller inte något nytt, då Kuba sedan en orkan 1998 har haft över 6 000 läkare stationerade på Haiti. Dessa har tagit emot 14 miljoner patientbesök och genomfört 47 000 ögonoperationer, 225 000 operationer och 100 000 förlossningar. Till detta ska läggas att 570 haitier läkarutbildats på Kuba och 541 har en pågående utbildning.

Haiti är inte något unikt fall. Sedan den kubanska revolutionen har Kuba haft fler läkare ute i världen än FN. Till jordbävningen i Kashmir skicka­de Kuba till exempel 20 000 läkare. Katastrofhjälpen har lyfts fram som exemplarisk av FN. 36 000 kubaner arbetar i 107 länder för att bistå med läkare och skolundervisning.
Jean Ziegler, som varit en FN-­expert på ”rätten till mat” sedan år 2000, har också framhållit Kuba som ett fantastiskt föredöme då det gäller att garantera befolkningen livsmedel. Enligt Marcio Porto från FN:s organisation för mat och jordbruk är Ku­ba ”ett av de länder i Latinamerika som bäst garanterar alla tillgång på livsmedel”.
Sovjetunionens fall innebar ett stort slag mot Kubas energiförsörj­ning, men under denna press började landet att utveckla alternativa energikällor och är ett av de ledande i världen på forskning av förnyelsebar en- ergi. Det område man kommit längst i är inom biobränsleproduktion av skogs- och jordbruksavfall, men ock­så vad gäller energisparande samt på sol- och vindenergi.

Enligt Världsnaturfondens årliga rapport kan hela världen lära av Kuba då det gäller att ha en ekologisk syn på hela samhället.
Trots Kubas fattigdom, långvariga isolering och byråkratiska diktatur är det dessa framgångar, tack vare den planerade ekonomin, som skrämmer världens borgarklass – och särskilt den inspiration de erbjuder i en tid då den fattiga majoriteten i värden inte har tillgång till vare sig skola eller vård och miljöhot står för dörren.
Det vore fel att påstå att de senaste reformerna på Kuba redan nu skulle vara ett hot mot den planerade ekonomin. Men dessa marknadsanpassningar tillsammans med andra idéer som importerats från det kapitalistiska Kina är ett varningens tecken.
Det finns uppenbarligen två läger inom byråkratin om vilken väg Kuba ska välja. Inom byråkratin finns både de som försvarar dagens system och de som vill se ett öppnande till marknadsekonomi efter kinesisk modell.
Några faktorer som hämmar den prokapitalistiska falangen är dels oron för att en återkomst av exilkubanska kapitalister kan röja undan dem själva från köttgrytorna, dels svallvågorna från den latinamerikanska vänstervågen, särskilt i Venezuela och Bolivia, och kapitalismens egen kris.
Raúl Castro har sedan han fick makten överlämnad till sig bytt ut 60 procent av ministrarna i regeringen, liksom många företagsledare. Många av de nya makthavarna är officera-
re med erfarenheter från arméns holdingbolag GAESA, som spelar en stor roll inom turistindustrin och som har sagt sig kontrollera 40 procent av Kubas ekonomi. En av dessa har ock­så satts som ny chef för Kubas störs-ta företag, CIMEX
Raúl Castro är sannolikt den inom byråkratin som har bäst kunskap om den kinesiska vägen, medan Fidel ­Castro fortfarande tros utgöra en bromskloss mot ytterligare marknadsanpassningar som på sikt kan återupprätta kapitalismen på Kuba.
Enligt okritiska hyllare handlar det bara om välförankrade reformer för att skapa nya jobb och förbättra produktionen.
Den nuvarande situationen måste leda till diskussioner och följas noggrant av socialister internationellt. Nödvändiga lärdomar finns att dra av händelseutvecklingen. Marxister mås-te ge sig in i debatten om Kuba, inte som en okritisk hyllningskör, utan för att ge en klar bild om vad som sker och vad som behöver göras. För att komma till rätta med frågeställningar-na behövs en ärlig och kritisk debatt om Kubas framtid i ett läge där ­folket utan tvekan står inför sin svåraste situation sedan den djupa krisen under den s k Specialperioden efter Sovjetunionens fall.

Den kubanska regimen tvingades under Specialperioden till vissa markandsanpassningar. När sedan Chavez kom till makten i Venezuela bröts Kubas isolering och ekonomin kunde stabiliseras, till dess att den globala krisen och naturkatastrofer åter förvärrade läget.
En kapitalistisk kontrarevolution skulle utan tvekan hota varje vunnen reform och sända tillbaka många kubaner till den sorts fattigdom och desperation som plågar dess grannar i kringliggande länder.
Anledningen till att den kubanska regimen väljer denna väg är dess oför-måga att utveckla den kubanska ekonomin. Den nuvarande krisen bekräf- tar den ryske revolutionären Leo Trotskij kritik av teorin om ”socialism i ett land”. Det är tydligt att inget land ensamt och i längden kan överleva omringad av kapitalism. Kubas ekonomi är integrerad i världsmarknaden och påverkas starkt av den globala kapitalismens kris.

Alternativet är att stödja de revolutionära rörelserna i Latinamerika. Ett socialistiskt genombrott i Venezuela, Bolivia och Ecuador skulle vara det viktigaste steget mot Kubas räddning. En socialistisk federation skulle tillsammans med en gemensamt planerad ekonomi vara räddningen i väntan på uppbygget av ett Amerikas förenta socialistiska stater och en socialistisk världsrevolution.
Hur en sådan ekonomi skulle fungera är något som är viktigt att diskutera. En planekonomi behöver en de- mokratisk kontroll av arbetarklassen, något som inte finns på Kuba. Det är byråkratis­ka uppifrån och ned-beslut som lägger krokben för ekonomins utveckling.
De kubanska massorna måste mobiliseras runt ett genuint socialistiskt program för arbetardemokrati. Arbeta­re, bönder och de fattiga massorna måste tillkämpa sig rätten till genuin kontroll och en demokratiskt styrd planering. De måste utveckla en socialistisk plan som kan möta behoven hos befolkningen. Med en socialistisk ekonomi har arbetarklassen, bönder­na och lokalsamhällena kontrollen över industrin och jordbruken och makten i sina händer. Med detta följer styrkan att kunna fördela maten att täcka hela befolkningens behov.

Med den nuvarande kapitalistiska krisen har miljoner människor värld­en över, inte minst i Latinamerika, blivit medvetna om att kapitalismen är ett ohållbart system. Ännu har emellertid massorna inget klart alternativ. Skulle Kuba väl­ja vägen att uppmana och stödja arbetarklassen i Venezuela, Bolivia och Ecuador att störta kapitalismen och inleda uppbygget av en socialistisk federation av dessa stater skulle detta lägga grunden för en helt ny framtid i Latinamerika och värld­en. Ett första steg skulle vara att integrera dessa ekonomier i varandra och ta fram en gemensam planering som exempel för hela Latinamerika. Detta skulle bli en enorm inspirationskälla för arbetare och socialister och lägga grunden till Amerikas förenta socia­listiska stater.
Kristofer Lundberg
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!