Den USA-ledda militäralliansen NATO befinner sig i ”oordning” och hela dess framtid står på spel. Dessa kommentarer från Paddy Ashdown, som var på väg att bli FN:s höga ombud i Afghanistan och USA:s vice utrikesminister Nicholas Burns, understryker Västmakternas totala fiasko i Afghanistan.Över sex år efter att USA utropade en militär seger i Afghanistan hotas Västs inflytande av växande fientlighet från civilbefolkningen och de militära attackerna från talibanerna. Samtidigt ökar spänningarna mellan de imperialistiska makterna och USA:s europeiska allierade har ignorerat Washingtons begäran om fler och offensivare trupper.
Kriget i Afghanistan är NATO:s första markkrig någonsin, och första gången sedan bildandet 1949 som dess paragraf 5 (”kollektivt försvar”) har trätt i kraft. År 2003 tog NATO befälet över militära styrkor från 26 länder (ISAF-styrkorna). Sedan dess har antalet soldater fyrdubblats till dagens 43 000, som leds av USA-generalen Dan McNeill. Dessutom har USA 12 000 soldater i ”Operation Enduring Freedom” (Operation upprätthålla friheten), som ska strida mot viktiga terroristmål.
150 självmordsattacker
Men de upptrappade militära insatserna har inte förbättrat läget. Ifjol dödades 6 200 människor i strider, en ökning med 50 procent jämfört med år 2006. 150 självmordsattacker utfördes. Tidigare i år attackerades till och med det femstjärniga hotellet Kabul Serena och sju människor dödades.Talibanerna har vägspärrar överallt i de södra och östra delarna, och de kontrollerar huvudvägen från Kabul till Kandahar. Tankesmedjan Senlis säger att talibanerna har en fast närvaro i 54 procent av landet.
Efter sex år då USA i praktiken har styrt landet saknar två miljoner barn utbildning i Afghanistan – ett land med 30 miljoner invånare, varav 75 procent är analfabeter. Tillgång till vatten och elektricitet är begränsad, de små investeringarna krymper nu och rikare invånare lämnar eller överväger att lämna landet. Åtminstone en ökänd f d USA-understödd guvernör är idag ”affärsman” i Dubai, med kapital från korruptionsaffärer.
Andra nuvarande eller tidigare allierade med USA och dess president i Afghanistan, Karzai, själv f d anställd i det amerikanska oljebolaget Unocal, är inblandade i drogproduktion och handel. Vallmoskördarna år 2007 beräknas ha producerat rekordmängden 8 200 ton opium, motsvarande 90 procent av världsproduktionen.
I ett försök att centralisera makten i Afghanistan till en ”stark man”, föreslogs den tidigare brittiske politikern och FN-tjänstemannen Paddy Ashdown till posten som FN:s ”höge man” i landet. Karzai fruktade dock att han skulle bli helt sidsteppad och stoppade förslaget. Ashdown förklarade då hur han såg på läget: ”Med striderna inne på sitt femte år, ingen överenskommen internationell strategi, krympande stöd i opinionen på båda sidorna av Atlanten, NATO i oordning och ökande osäkerhet i Afghanistan, är nederlag nu faktiskt möjligt”, skrev han i Financial Times.
Vita Huset, som fruktar ett sådant nederlag, ser enbart militära utvägar. Vice utrikesminister Nicholas Burns sade på en konferens i London: ”Problemet för NATO i Afghanistan är att vi saknar tillräckligt antal soldater på marken, vi saknar utrustning – särskilt helikoptrar – och det drabbar de militära ansträngningarna att besegra fienden”.
”Inte beredda dö”
USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och försvarsminister Robert Gates har allt kraftigare betonat att uppdraget i Afghanistan inte är ”fredsuppehållande”, utan ett krig mot extremister. Gates har sagt att vissa europeiska trupper uppträder som ”fredskårer” som inte är ”beredda att slåss och dö”.Ledande NATO-regeringar i Europa, i Storbritannien, Frankrike och Italien, struntade i ett brev från Gates där han bad om ytterligare 7 500 soldater och mer utrustning, samt att trupperna inte längre ska följa regler som begränsar deras strider. Det enda svaret blev 200 tyska soldater till norra Afghanistan. Både Tyskland och Frankrike är emot att sända trupper till de södra delarna, där de flesta striderna äger rum.
Efter 11 september 2001 fick USA:s krig i Afghanistan stöd från regeringar i hela världen och även stort stöd i opinionsmätningar globalt. När nu katastrofen i Afghanistan klarnar, börjar de växande antikrigsopinionerna att hålla tillbaka regeringarna i exempelvis Italien och Tyskland. Nederländerna och Kanada accepterade att skicka trupper till de södra delarna, men möter nu ökande protester. Kanada har förlorat 78 soldater i Afghanistan och regeringen hotar att dra tillbaka sina 2 500 soldater om inte fler stater skickar trupper för att stödja dem i Kandahar. 52 procent av kanadensarna vill ta hem trupperna. I Storbritannien tror bara 23 procent att soldaterna gör nytta i Afghanistan och Gordon Browns säkerhetstjänst MI6 har till och med förhandlat med talibanerna.
Splittringen i NATO är ett faktum, efter liknande linjer som innan Irakkriget inleddes. Europeiska regeringar har egna imperialistiska intressen och är inte beredda att enbart åtlyda USA. International Crisis Group, en kapitalistisk tankesmedja, skrev i sin rapport om Afghanistan i februari: ”Växande spänningar över att de delade bördorna riskerar att underminera hela grunden för multilateralismen [samarbete mellan flera stater], inklusive NATO:s framtid”, och tillade, ”det internationella samfundet är allt mer uppsplittrat”.
Mer trupper
Bushregeringens respons när dess allierade tvekade var att skicka ytterligare 3 200 marinkårssoldater till Afghanistan. Rice och andra varnar också för framtida terrorattacker i Europa och för konsekvenserna av ”extremistiska” segrar i Afghanistan eller Irak. Med andra ord försöker hon lägga skulden för utgången av USA:s krig på de som är emot att skicka fler trupper dit.Det finns ingen militär lösning i Afghanistan, vilket kommer att framgå tydligt redan nu under våren med nya offensiver från talibanerna. Att skicka fler trupper, eller förflytta dem som finns till de södra delarna, kommer bara att öka krigets omfattning. Det hopplösa i det militära läget understryks av misslyckandet för de USA-ledda pakistanska trupperna att besegra talibanerna på gränsen till Afghanistan.
När talibanerna först hade besegrats 2001 talade Bush och andra om en ”Marshallplan” för Afghanistans återuppbyggnad, liksom i Europa efter andra världskriget. Men USA prioriterade att bygga upp en afghansk armé och poliskår. Västmakterna behöll den ekonomiska och militära kontrollen, i allians med korrupta krigsherrar.
Den afghanska befolkningens attityd till de USA-ledda trupperna summerades av en medlem i den afghanska eliten, Ali A Jalali, som år 2003-05 var inrikesminister, men som idag bor i USA: ”De kom inte för att återuppbygga eller hjälpa landet. De kom till Afghanistan enbart för att bestraffa och förstöra terroristernas nätverk…”.
Antikrigsrörelse
Afghanistan står, tillsammans med Irak, i förgrunden för en antikrigsrörelse som växer igen. Parallellt med växande ekonomiska kriser kommer detta att öka spänningarna mellan de imperialistiska makterna. USA behöver allierade, men bara för att styra över dem som en hypermakt vill göra. Motsättningarna kommer att komma upp till ytan igen, närmast på NATO:s nästa toppmöte i Bukarest i april.Rättvisepartiet Socialisterna och CWI motsatte sig USA:s krig mot Afghanistan från första början. USA och Västimperialismen bedriver krig för profiter och makt, inte som företrädare för arbetare och fattiga. Arbetar- och antikrigsorganisationer världen över måste motsätta sig nya trupper och kräva att de som redan är i Afghanistan dras tillbaka. Det krigshärjade folket i Afghanistan behöver stöd och samarbete från en kraft som inte drivs av profit – från en internationell socialistisk arbetarrörelse.
Per-Åke Westerlund
