Vem bär ansvar för de stulna barnen?

Tusentals barn har stulits från sina föräldrar för att sedan adopteras bort (Foto: SVT / Uppdrag granskning: De stulna barnen).

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Hur känns det att som vuxen få veta att din mamma inte övergav dig som liten, något du har trott hela ditt liv? Hur känns det att som mamma få veta att de barn du fått veta är döda i själva verket lever i ett annat land på en annan kontinent? Hur känns det att träffas efter att under många år inte vetat om varandras existens?

Uppdrag Granskning har tittat närmare på adoptioner från militärjuntans Chile i en dokumentär i fyra delar med namnet De stulna barnen, som finns på SVT Play. Den 20 juni hade DN en stor artikel om barn stulna i Kina. 
I Chiles mittpunkt står Adoptionscentrum (AC) som förmedlade adoptionerna. Verksamheten startade efter militärkuppen 1973. AC fick kontakt med en svensk kvinna, Anna-Maria ”Aja” Elmgren, gift med en chilensk officer nära knuten till Pinochets junta. Hon förmedlade sedan över 2,000 adoptioner till Sverige. En del av dessa barn togs när mamman satt i fängelse för ”omstörtande verksamhet”. 

I programmen möter vi bröderna David och Gabriel samt deras båda mammor. Deras chilenska mamma fick i fängelset veta att hennes söner hade dött i lunginflammation, tre respektive knappt ett år gamla. I själva verket befann sig sönerna friska och krya i Sverige. I adoptionshandlingarna stod det att pojkarnas mamma inte kunde ta hand om dem, något de svenska adoptivföräldrarna trodde på. 
Ett annat chilenskt barn som kom till Sverige som liten var Jenny Käppe. Hon hade fått veta att hennes föräldrar inte ville veta av henne. Mamman fick veta att dottern dog strax efter födseln. Hon fick aldrig se den lilla. Alla utlands­adopterade barn kommer som bekant inte från Chile. Många kommer från Sydkorea, Kina, Sri Lanka, Colombia med flera länder. 
Adoptionscentrum, som är den största adoptionsförmedlaren, har enligt egen uppgift förmedlat över 25,000 adoptioner från 60 olika länder. Redan innan AC bildades 1969 genomfördes många adoptioner till Sverige, främst från Sydkorea. 
Flera sydkoreanska kvinnor berättar hur de har pressats att adoptera bort sina barn. Choi Hyungsook liknar det vid att ingå ett köpeavtal. Jenny Käppe säger till DN: ”Jag känner mig som en pryl som någon beställt”.

Aja Elmgren säger att barnen inte hade haft en bra uppväxt om de stannat i Chile. I Sverige har de det bra, säger hon. De kanske har det bra materiellt, men hur mår de psykiskt? Självmordsrisken är fyra gånger högre för utlandsadopterade än för jämnåriga. 
Vi ser bilder på glada adoptionsfamiljer med lekande barn i 4-5-årsåldern. När barnen blir äldre börjar de fundera över sitt ursprung. En del kom till Sverige när de var tre eller fyra år och har vaga minnen från hemlandet. Andra kom hit som små bebisar och har inga minnen från livet före Sverige.
De upptäcker snart att de inte liknar sina föräldrar och börjar fundera över sitt ursprung och försöker hitta sin identitet. AC säger att de ger stöd i sökandet efter barnets biologiska föräldrar. Många har dock upplevt att de inte fått något stöd från AC, snarare tvärtom. 
För de som lyckats spåra sina rötter kan det komma som en chock. Adoptionshandlingarna säger en sak: många gånger uppdagas det att de är rena falsarier. 

På 1990-talet var det många som ville undersöka AC:s metoder och bevekelsegrunder. En bevekelse­grund kan ha varit att adoptionsföräldrarna ombads ge en donation till barnhemmet som barnen kom från. Donationerna gick många gånger ner i barnhemsföreståndarens fickor. Ulf Kristersson (Moderaternas partiledare) var en tid AC:s ordförande. Han värjde sig mot alla försök att syna AC. 
DN skriver den 20 juni om 12-åriga Elin från Huddinge. Hennes svenska föräldrar hade fått veta att hon hittats övergiven vid en järnvägsstation. I själva verket hade hon tagits från hemmet av polisen eftersom familjen hade för många barn. 
Elin och hennes svenska familj åker till Kina för att Elin och hennes lillebror ska få se landet de kommer från. De kommer till byn där Elin enligt uppgift hittades. Där träffar de hennes biologiska mamma som först inte vill se sin dotter, utan går in i köket och i rasande fart lagar en festmåltid bestående av 11 rätter. När familjen ska gå därifrån vågar mamman fråga: ”Får jag krama henne?”

Adoptionsindustrin har genomfört sin verksamhet under någon slags täckmantel av välgörenhet. I Sverige finns det familjer som inte kan få barn, då är det bra att adoption är ett alternativ. I fattiga länder finns det barn som växer upp på barnhem, oönskade av sin familj. Det är bara ett fel med den bilden. Den stämmer inte. Många av barnen var älskade av sin familj, men stals.
Adoptionscentrums göranden och låtanden måste granskas, även Ulf Kristerssons del i det hela. Många vill se att Aja Elmgren i Chile granskas. Hon är idag i 90-årsåldern. Det finns säkert fler stenar att vända på i den här härvan. I Sverige går många adopterade omkring och känner sig halva. Någon har ett ansvar.

Tillägg: Den 15 juni i år klubbade riksdagen igenom att tillsätta en utredning av internationella adoptioner till Sverige. 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!