Vem ska äga Sverige?

2008-10-08 16:42:25




Den 4 oktober 1983 genomfördes den största högerdemonstrationen i Sverige se- dan borggårdskuppen 1914. Enligt egna grovt överdrivna siffror lyckades man samla 100 000 motståndare till LO:s löntagarfonder till Stockholm.

På dagen för jubiléet publicerade den nyliberala lobbygruppen Den Nya Välfärden en 25-sidig annons i DN. Men idag råder finanskris och sammanbrott för den reaktion mot 1970-talets vänstervindar som 4 oktober representerade. Varför segerjublet fastnat i halsen framgår ironiskt nog tydligt av den lilla skrift av företagshistorikern Ronald Fagerfjäll som tidningen Entreprenör gett ut, Tjugofem år utan fondsocialism, dagen då Sveriges företagare sa ifrån.

LO-ekonomen Rudolf Meidners löntagarfonder skulle motivera fortsatt låga lönekrav i utbyte mot ”kollektiv kapitalbildning” med större makt över företagen. Vänstervindar­na efter 1968 hade lett till allt fler vil­da strejker mot ”övervinsterna”, och växande krav på ”ekonomisk demokrati”, stärkt arbetsrätt och socialiseringar. Olof Palme beskrev LAS, MBL och skyddsombudens stärkta ställning som ”den största demokratiseringsprocess som ägt rum efter den allmänna rösträttens genomförande”. ”Lägg märke till att den tidens socialdemokrater såg dels de- mokratin som överordnad marknadsekonomin, dels arbetet som jämlikt med kapitalet inom marknadsekonomin”, påminner Tjugofem år…
Enligt ett par Timbroekonomer skulle löntagarfonderna efter 20 år ha blivit majoritetsägare i svenska storföretag. Men, som Offensiv i förväg varnade för, skulle Meidners löntagar-fonder snart leda till ekonomiskt sabotage och en politisk högerrevolt, som måste besvaras med avgörande socialiseringar eller annars leda till en kapitulation från s och LO.
När högern under inspiration av Reagans och Thatchers nyliberalism tog initiativ till manifestationen mot löntagarfonder 1983 befann sig s-ledningen redan på stark reträtt, trots LO-segern i storkonflikten 1980 och valsegern 1982.
”Löntagarfonder är ett jävla skit, nu har vi baxat dem ända hit”, skrev den nye finansministern Kjell-Olof Feldt (s) på ett papper. Och det var inte bara löntagarfonderna som stoppades (urvattnades för att senare avskaffas), påminner Fagerfjäll. ”Andra världskrigets regleringar av kapitalmarknaden lyftes bort, restriktioner för utländska ägare försvann och ett nytt skattesystem infördes”. Sverige ansökte om medlemskap i EG. ”En ny borgerlig regering drev starkt privatiseringstanken. Socialdemokrater­na hade dessutom börjat avreglera en del av servicemarknaden, något som den nya regeringen drev vidare”.

Men den fastighetsbubbla
som den avreglerade kapitalmarknaden skapade ledde till krasch. ”Frisläppt föll ekonomin flera år i rad innan en gigantisk nedvärdering av kronan hösten 1992 bäddade för en vändning … Svenska näringslivet fick av speku­lanterna en relativ lönesänkning på cirka 26 procent efter att ha först genomfört en kraftig kostnadsanpassning”. Vi kan tillägga att det också ledde till vad Göran Persson kallat ”VM i budgetåtstramning”.
Sedan 1990-talsförlusterna ”socia­liserats” kunde storföretagen exportera sig ur den akuta krisen med sky- höga vinster på lönernas bekostnad. Därmed krattades manegen för att de fyra storbankerna skulle ställa sig i spetsen för den ”internationellt börs­kapitalistiska” aktie- och pensionsfondsrevolution som gjort Sverige till ”en av de mest utpräglade sparfondsekonomierna”.
”Ett särskilt problem för Sverige” blev den starka utförsäljningen av företag till utländska ägare, sedan ägandet släppts fritt och devalveringen gjort företagen billiga. Fagerfjäll räknar upp en lång lista på utskiftade företag, och konstaterar att knappast något land har ”gått så snabbt från den ena (Storföretagssverige med massor av utlandsanställda) till den andra extrempositionen som Sveri­ge”. ”Eran med företagande utan privata ägare slutade egentligen som man kunde förvänta sig. Ett land med svagt ägarkapital hamnade lätt på säljarlistan”.

Tjugofem år utan fondsocialism leder via en rad djupa kriser och spruckna bubblor till nattsvarta frågor utan svar, till exempel om övertron på fondförvaltarnas institu- tionsägande utan drömmar. ”Varför analyserar man inte nervöst ägarvillkoren i Sverige…” frågar sig Fager- fjäll och låter som om han undrar om inte ett löntagarägt Sverige trots allt skulle ha varit att föredra.
”Kan riskkapitalister ersätta ägare? Ja, men bara i en värld där räntan alltid är låg och vinsterna alltid är höga”, fortsätter han. ”Kan utländska ägare frälsa regionen? Frågan är bara vad konsulterna och finansfolket ska göra när de till slut har gjort den sista försäljningen? I en dotterbolagsekonomi behövs ganska få av dem”, lyder jubi-leumsskriftens slutord.

Vi upplever just nu början på den allvarligaste kapitalistiska finanskrisen sedan 1930-talet, som tvingar fram allt fler förstatliganden i både USA och Europa, och som nu även hotar att leda till en kollaps för svensk bilindustri. Volvo PV och Saab ägs idag av biljättarna Ford och GM, som äv­en de tvingas tigga om kreditstöd och subventioner hos både USA:s regering och EU för sin överlevnad.
Frågan om socialiseringen av banker och storföretag ställs nu 25 år ef­ter 4 oktober åter på dagordningen av kapitalismens egen kris.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!