Vad gör näringsminister Maud Olofsson (c) på internationella kvinnodagen? Talar på en utbildning för entreprenörer inom städbranschen, så klart. ”Jag har tvättat mitt sista fönster, Stanislav gör det så mycket bättre och till ett rimligare pris”, var Mauds valslogan i somras och vi förstår att hon anser att politiker inte ingår i kategorin ”ivriga bävrar”.
”Vi ska gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar” var ju en annan av Mauds oförglömliga oneliners. Men bävrar sköter om sina egna hem. Regeringen bygger ett samhälle där en priviligierad elit likt feta gökungar blir matade av andra utan att ens behöva betala skatt för det.
Ända in i hemmen vill de skapa ett klassamhälle i miniatyr. De står för en extrem nyliberalism vad gäller privatiseringar, välfärdssystem, arbetsrätt, löner med mera och för en mörkblå konservatism vad gäller familjen och synen på jämställdet mellan män och kvinnor. Det är hög tid att det skapas en motoffensiv mot borgarnas antifeminism.
En symbolhandling är att ett av de första besluten som regeringen tog var att avskaffa kravet att hälften av nya statliga toppchefer ska vara kvinnor. Ett annat var att dra tillbaka skrivelsen ”Handlingsplan för jämställda löner” som den förra regeringen hade sjösatt.
Då vänsterpartiets Josefin Brink frågade varför och vilka alternativ de har fick hon till svar att regeringens möjligheter att påverka lönerna är begränsade och de presenterade inga alternativ.
När löneskillnaderna återigen ökar mellan män och kvinnor så är det uppseendeväckande att den högsta beslutande politiska makten inte anser att detta är en politisk fråga.
Några exempel på könsorättvisor som redan existerar speglas i Folkhälsoinstitutets stora undersökning från i höstas. Det är 65 procent större risk att kvinnor har svårt att få pengarna att räcka till och 33 procent mer sannolikt att kvinnor drabbas av ekonomisk kris. Svenskfödda kvinnor är sju gånger mer benägna än svenskfödda män att avstå från att gå ut ensamma på grund av rädsla.
Regeringens nonchalans är ett av flera avslöjande bevis på att moderaternas, centerpartiets och folkpartiets bekännelser till feminismen är falska. Att moderaterna beskriver ”manligt och kvinnligt som socialt skapade roller” och att c erbjuder kurser i ”centerfeminism” beror snarare på populism än på en riktig könsmaktsförståelse. Nu genomför de en politik som påskyndar en utveckling mot ökade klyftor.
Några tecken i tiden är att uppmärksamheten kring den 8 mars redan förra året var betydligt mindre än under 2000-talets första hälft. Under valkampanjen var jämställdhet en av de minst debatterade frågorna.
Grunden till kvinnoförtrycket finns i den patriarkala kärnfamiljen. Även i dagens moderna samhälle utgör familjen, utöver kärlek, trygghet, närhet o s v, en ekonomisk och maktskapande enhet, där männen generellt sett drar vinstlotten på kvinnornas bekostnad. Det är därför det är så oroande att regeringsbesluten pekar på en förstärkning av familjeenhetens vikt i samhället.
Tydligast är det med pigsystemet och vårdnadsbidraget. Arbetar- och kvinnorörelsen har alltid kämpat för en utbyggd offentlig sektor, generella välfärdssystem och höjda lägstalöner som viktiga nycklar till ökad jämställdhet. Och det har också gett resultat.
Nu fortsätter borgarna socialdemokraternas slakt på offentligt finansierad och kontrollerad service i upptrappat tempo (se exempelvis artikeln om skolslakten i Haninge, eller avskaffande av stopplagarna mot utförsäljning av bostäder och sjukhus). Istället flyttar man över ansvaret till familjen.
När exempelvis skolbarnomsorgen (fritis) tilldelas dödsstöten i Stockholm stad är borgarnas alternativ att familjen köper tjänsten av en piga, eller att en förälder, mamman, är hemma med vårdnadsbidrag. När framförallt kvinnor drabbas av sänkt eller indragen a-kassa blir de mer ekonomiskt beroende av mannens inkomst och hans makt inom familjen förstärks.
Till exempel studenter kommer vid arbetslöshet efter studierna att förlora rätten till a-kassa och tvingas leva på socialbidrag. Bidragets storlek avgörs av en eventuell partners inkomst.
Var finns den kvinnokamp som måste besvara dessa hårda attacker ovanifrån?
Vart tog exempelvis Feministiskt initiativ (Fi) vägen?
Det hörs inte mycket från Fi. När Gudrun Schyman för en gångs skull fick in en artikel på DN debatt, 20 november, var det under rubriken ”Köp aktier för att öka jämställdheten”. I artikeln berättar hon att Fi köpt aktier i tio av de största svenska bolagen och skrivit brev till valberedningarna och frågat vad de gör för att få en bättre blandad styrelse. Vad hjälper det lågavlönade kvinnor? Fi har med andra ord förborgerligats ytterligare efter valet.
Socialdemokraterna har mer eller mindre bara ägnat sig åt ett enmans(kvinns)projekt: ny partiordförande. Vänsterpartiet skriver motioner men agerar inte som en kraft ute på arbetsplatserna, i facket, på skolorna.
Nej, vad som krävs är en rörelse bland vanliga arbetande och studerande kvinnor som med stöd av medvetna män kan använda sig av den kollektiva styrkan.
Rättvisepartet Socialisterna säger nej till privatiseringarna, vårdnadsbidrag och pigavdrag. Istället för sänkt a-kassa behövs både höjd a-kassa och en kraftig upprustning av offentliga sektorn, skola, vård och omsorg, så att alla får jobb. Det oavlönade arbetet i hemmet är en börda på kvinnors axlar. Istället för pigor åt de rika kräver vi sex timmars arbetsdag. Det är bevisat att minskad arbetstid för både män och kvinnor ökar jämställdheten i hemmet (se Kvinnomaktsutredningen). Satsning på äldreomsorgen skulle minska anhörigarbetet och fördela resurserna till dom som behöver; gamla och sjuka.
Varför ska en fattig kvinna jobba i en rik kvinnas hem för att denna ska slippa städa själv? Vad gör de rika männen? Vem städar hos pigan? Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att det oavlönade arbetet i hemmen delas lika mellan kvinnor och män. För att få stärkt ställning måste kvinnornas löner höjas så att vi tjänar lika som männen.
Istället för vårnadsbidrag kräver vi utökad föräldraförsäkring, bättre barnomsorg och utbyggd äldreomsorg. Föräldrarförsäkringen borde vara hundra procent och delas lika mellan män och kvinnor (dock inte genom kvotering). Försäkringen skulle kunna förlängas till två år för dem som vill vara hemma längre. Om förskolorna fick mer resurser skulle verksamheten kunna förbättras så att den passar alla barns behov.
I förlängningen kämpar vi för ett socialistiskt samhälle där resurser som idag går till aktieutdelningar och spekulation skulle gå till reformer för utökad jämställdhet och människors behov.
En socialistisk kamp börjar här och nu. Närmast till hands är att göra avtalsrörelsen till en riktig strid där facken använder sig av strejker som vapen för slå tillbaka mot högerregeringens kvinnofientliga politik och för att vinna riktiga rejäla lönelyft för kvinnor.
Elin Gauffin
