Historisk revolt utmanar i Irak

Kontrarevolutionens våld har varit chockerande, men ändå samlas massorna i kampen för att störta den gamla förtryckande ordningen. På bild Tahrirtorget i Bagdad, kampens epicentrum (Foto: Xequals / Wikipedia CC).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I snart två månader har Irak skakats av historiska massprotester. Trots regimens och de kontrarevolutionära milisernas dödliga våld har kampen fortsatt för att störta den gamla ordningen och befria Irak från förtryck, sekterism och utländskt inflytande.

På Tahrirtorget i Bagdad, som är revoltens epicentrum, ges bilden av det nya Irak som de revolterande unga och arbetarna vill skapa.
Hittills har regimens alla försök att krossa rörelsen misslyckats. Snarare har den mordiska repressionen och de många tomma löftena fått motsatt effekt.
I förra veckan genomfördes på nytt stora strejker och blockader i Bagdad och södra Irak, som bland annat stängde ner skolor och myndigheter och lamslog en stor del av verksamheten i landets två viktigaste hamnar.
Samtidigt lyckades beslutsamma aktivister återta mark och broar från säkerhetsstyrkorna i centrala Bagdad och därmed komma allt närmare den starkt befästa gröna zon där de styrande (regering och parlament) och de utländska ambassaderna har sitt säte.

Revolten i Irak riktas såväl mot sociala orättvisor som den sekteristiska, splittrande politiska ordningen som upprättades av den USA-ledda ockupationsmakten efter invasionen av Irak 2003 och som har närt korruption, plundring och maktmissbruk. 
Det är också bakgrunden till varför hatet är så djupt rotat mot nästan samtliga av Iraks partier och dess företrädare samt de religiösa ledarna, som alla förenas i ett försvar av den ordning som har gjort dem rika på massornas bekostnad. 
”I 17 år har de bara gett oss en massa falska löften. De har ljugit och ljugit för oss, de är tjuvar, allihop är tjuvar”, som en demonstrant sa till New York Times i slutet av oktober och i samma artikel säger en annan demonstrant att: ”Vi vill ha jobb och en bit mark till de fattiga samt att de korrupta ställs till svars. Det premiärministern lovar (sociala förbättringar och nyval) är inga verkliga reformer, utan syftar bara till att försöka få oss att ge upp”.

Kamp för en ny icke-sekteristisk politisk ordning i Irak är också en kamp för jobb, utbildning, sjukvård, tryggad vatten- och elförsörjning samt nationell frigörelse från de utländska makterna, Iran och andra angränsande makter samt USA, som fortfarande har trupper i landet.
Hittills har alla löften som regeringen har gett om förändring, krafttag mot korruptionen och nya val nästa år inte haft någon effekt, utan upplevs som manövrer från en desperat klick som vill vinna tid och som avslöjats som en våldsregim. 
Det kontrarevolutionära våldet i Irak har varit krigiskt i sin omfattning. Mer än 330 människor har dödats sedan början av oktober, och över 15 000 har skadats. 

De väpnade kontrarevolutionära förbanden (milisgrupper och säkerhetsstyrkor) skjuter skarpt mot fredliga demonstranter samt ”använder sig av tårgasgranater som är byggda som militära granater. De är upp till tio gånger tyngre än standardvarianter av tårgasgranater och orsakar fruktansvärda skador och dödsfall när de avfyras direkt mot demonstranter” (Amnesty International). 
Aktivister kidnappas och säker­hetsstyrkorna gör razzior på sjukhus och skolor i sin jakt på demonstranter. 
Utegångsförbud och nedstängning av internet är andra vapen som regimen har använt mot kampen. Den mordiska repressionen har visat hur långt regimen är beredd att gå i försvaret av sin stat, makt och privilegier. 
Det bestialiska våldet har dock inte stoppat proteströrelsen, utan tenderat att dra in ännu fler i kampen. Under de senaste veckorna har allt fler kvinnor deltagit i protesterna. Motståndet har hårdnat och regimen har blivit om möjligt än mer hatad.

Det bestialiska våldet har dock inte stoppat proteströrelsen, utan tenderat att dra in ännu fler i kampen. Motståndet har hårdnat och regimen har blivit om möjligt än mer hatad.

”De som vi samtalar med på Tahrirtorget, protesternas nav, säger att de inte tror att regeringen lyssnar och är beredd att hörsamma de krav som ställs. Därför ger de inte upp, utan är beredda att dagligen kämpa och trotsa alla faror. Det finns inget som idag tyder på att protesterna är på väg att bedarra”, rapporterade Al-Jazira i söndags.
Protesterna har fått stöd från alla folkgrupper samt religiösa grupper och riktningar. Det har dock än så länge varit en revolt med säte i de shiamuslimska områdena (shiamuslimerna utgör ungefär 60 procent av landets befolkning). Ännu väntar proteströrelsen på att spridas till de sunnidominerade områdena i västra Irak. 
Men revolten är icke-sekteristisk – ett av de första slagorden var ”Varken shia eller sunni – utan irakier!” – och i exempelvis Bagdad kämpar sunni- och shiamuslimer sida vid sida. 

Det utbredda föraktet mot de korrupta partierna, som många är knutna till miliser, och den oro som finns över att kampen ska kidnappas av självutnämnda ledare eller domineras av en rörelse, har resulterat i att det finns en misstro mot organisering och ledning överhuvudtaget.Men för att de spontana protesterna ska kunna ta nya steg framåt och för att slå tillbaka kontrarevolutionen behövs såväl en demokratisk organisering och samordning som ett politiskt alternativ. Det är nödvändigt om den generalstrejk som sedan en tid tillbaka har stått på kampens dagordning ska bli verklighet.
I den gräsrotsorganisering som finns inte minst på Tahrirtorget, som har blivit ett alternativt samhälle men som också finns i mindre skala i bostadsområden och på arbetsplatser, finns fröet till en landsomfattande organisering.
På Tahrirtorget finns en långtgående självorganisering och försvarsgrupper som har gjort ”området till ett parallellt Irak. Här råder inte gamla religiösa strukturer eller klanmentalitet, här umgås unga män och kvinnor med varandra utan att fördömas. Här är det okej att vara ateist och sekulär. Religionens roll har tonats ner rejält. Det här är det nya Irak, säger demonstranterna”, rapporterade radions Ekot den 19 november. 

Genom frivilliginsatser organiseras försörjning av tiotusentals människor som dagligen samlas på Tahrirtorget, där det också finns sjukvård, skola och bibliotek och som sjuder av mötes- och kulturaktiviteter. Torget försvaras och skyddas av säkerhetskommittéer. 
Sedan ett par veckor tillbaka produceras även en tidning på torget. Tidningen som fått namnet ”Tuk-tuk” efter de trehjulingar som har blivit kampens transportmedel. De unga fattiga tuk-tukförarna låter demonstranter åka gratis och transporterar med risk för eget liv de sårade till sjukhus. Inte för inte har protesterna i Irak ibland döpts till ”tuktukrevolutionen”.
Revolten i Irak är intimt sammanbunden med utvecklingen i Iran. Masskampen i Irak behöver stödet från nya folkliga resningar i Iran och kampen globalt för att besegra regeringen, de kontrarevolutionära väpnade trupperna och bygga det nya Irak som kampen har börjat forma.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv säger:
• Bort med säkerhetsstyrkorna och regeringstrogna miliser från gator och torg. 
• Regeringen måste bort – nyval nu.
• För en revolutionär konstituerande församling och en arbetarnas och de fattigas regering.
• Fortsatt mobilisering med nya strejker till kampens försvar. 
• För demokratisk organisering och självförsvar av kampen. Bygg strejk- och försvarskommittéer i alla bostadskvarter, arbetsplatser, universitet och skolor.
• De ansvariga för morden och övergreppen på demonstranterna ska ställas inför rätta i särskilda domstolar som har masskampens erkännande. 
• Stoppa plundringen av Iraks tillgångar. Riv upp alla privatiseringar. Oljan och andra viktiga delar av ekonomin måste bli hela folkets egendom samt styras och förvaltas demokratiskt. 
• För ett program med massiva offentliga satsningar för jobb, utbildning, sjuk- och hälsovård samt tryggad el- och vattenförsörjning.
• För ett demokratiskt och socialistiskt Irak.