Solidaritet med Rojava – kurderna mellan hammaren och städet

All solidaritet med kurdernas kamp som bara kan lita till den internationella arbetarrörelsens solidaritet och stöd (Foto: Kurdishstruggle / Flickr CC).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Efter att Trump har gett sitt stöd till Turkiets krig mot Rojava, trots en påstådd fem dagar lång vapenvila, är Syriens kurder mellan hammaren och städet.  I den ”normalisering av situationen” som Rysslands president Putin samtalat med Erdoğan om ingår inte erkännande av kurdernas rätt till nationellt självbestämmande. Stöd till kurdernas kamp är nu viktigare än någonsin.

Efter mycket hårda strider i en central sektor av den 444 km långa och 32 km djupa ”säkerhetszon” längs det syriska gränsområdet mellan floden Eufrat och den irakiska gränsen som Turkiet vill ta kontrollen över har SDF (där de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna ingår) bekräftat att de kurdiska styrkorna nu har lämnat den viktiga gränsstaden Ras-al-Ein/Serêkaniyê. 
Då de samtidigt har gått med på att under en fem dagar lång vapenvila helt dra sig ur det 120 km breda och 32 km djupa gränsområdet mellan städerna Tal Abyad och Ras al-Ein, där Turkiets flyg och pansar tillsammans med Erdoğans lejda legoarmé av blodsbesudlade syriska rebeller har satt in sin hårdaste stöt, är detta en första större seger för den turkiska aggressionen. 
Om detta nu blir upptakten till en förnyad turkisk offensiv för att med Erdoğans ord ”krossa kurdiska skallar” även i de andra områden som fortfarande hålls av både SDF/YPG och nu också på allt fler platser den under ryskt beskydd framflyttade syriska armén, som städerna Manbij och Kobane väster om Tal Abyad och Qamashli i Hasaka-regionen öster om Ras al-Ein, är när detta skrivs (tisdagen den 22 oktober) inte klart.
Alternativet är att de samtal som Turkiets president Erdoğan och Rysslands president Putin för på vapenvilans sista dag i ryska Sochi  istället kan öppna för någon form av mycket ruttna kompromisser om vilket öde som på kort sikt väntar kurderna och andra i nordöstra Syrien.
De kurdiska ledarna som på allvar hoppats på ett långvarigt beskydd av USA-imperialismen har blivit grymt svikna. Upprörda kurder har också visat sina känslor genom att kasta potatisar och tomater på retirerande  amerikanska styrkor.

Sedan Trump efter ett telefonsamtal med Erdoğan meddelat att USA omedelbart överger sina allierade kurder i kriget mot IS och drar sig ut ur Syrien, och Turkiet redan ett par dagar därpå den 9 oktober inledde sin cyniskt benämnda ”Operation Peace Spring”, såg de kurdiska ledarna inget annat alternativ än att i en halsbrytande politisk saltomortal vända sig till Putin och Assad-regimen. Detta för att förmå dessa att snabbt flytta fram sina militära styrkor till gränsen mot Turkiet, allt i hopp om att detta skulle kunna hejda den turkiska invasionen. 
Hellre ”smärtsamma kompromisser” med Assad-regimen än att krossas i ett turkiskt blodbad, löd argumenten. Det var ett scenario som både Putin och Assad också såg ut att vara misstänkt väl förberedda på. 
Kalkylen går ut på att Turkiet inför risken av sammanstötningar med den syriska armén kanske kan nöja sig med tillräckligt långtgående försäkringar om att den syriska regimen övertar kontrollen av gränsområdet för att därefter avväpna SDF och de kurdiska YPG-YPJ-styrkorna. Avtalet gäller ”endast militära frågor”, har SDF sagt. Om det motstånd som leds av syrisk-kurdiska Demokratiska unionspartiet PYD också kan förmås att gå med på en lösning som innebär att YPG/SDF upplöses, till exempel genom att uppgå i den syriska armén, återstår att se.

För Ryssland är huvudsaken på kort sikt att det inte blir någon sammanstötning mellan turkiska och syriska trupper, vilket även Turkiet vill undvika, och på längre sikt att förmå kurderna att ge upp idén om självstyrande regioner.
Om Turkiet tillåter en förlängd paus i striderna, lär detta inte ske utan att Ryssland och Assad-regimen som under tiden förstärker Syriens militära närvaro i Rojava lovar Turkiet att överta kontrollen från YPG, vilket förutsätter att dessa styrkor låter sig avväpnas och möjligen erbjuds att bli upplösta inom den syriska armén? 
Som den ryske utrikesministern Lavrov har uttryckt saken vill Ryssland se till att ”alla kurdiska strukturer” i Syrien inkluderas i den syriska konstitutionen, ”så att det inte finns några illegala väpnade grupper på Syriens territorium och inget hot mot Turkiets eller andra staters säkerhet”. Men detta är lättare sagt än gjort. Hur det ska ske på ett sätt som både YPG kan pressas att gå med på och Turkiet samtidigt kan godkänna står skrivet i stjärnorna. 
Även om en tungt beväpnad och spänd vapenvila åstadkoms kan få kurder ha några illusioner om vad en framtid inom den så kallade Astana-processens förhandlingar om Syrien kan innebära, där de styrande makthavarna i Ryssland, Syrien, Turkiet och Iran förhandlar om deras öde.
På kort sikt tycks de kurdiska ledarna hellre föredra en förödmjukande kapitulation för de krav som kan förhandlas fram mellan Putin, Erdoğan och Assad än ett fortsatt och katastrofalt krig mot den turkiska invasionen, som redan har krävt mer än 600 dödsoffer och tvingat mer än 300 000 civila att fly från sina hem. 
Samtidigt som de syriska kurderna i Rojava nu har hamnat mellan de regionala stormakternas hammare och den syriska regimens städ kommer givetvis den kurdiska frihetskampen för nationella, demokratiska och sociala rättigheter att leva vidare, om än med nya förutsättningar. 

Men för att till sist segra måste de kämpande kurderna på ett nytt sätt lyckas kroka arm med helt andra allierade än USA:s, europeiska staters eller Rysslands stormaktsintressen – med de arbetare, fattiga och frihetstörstande unga i alla Levantens och Mellanösterns folkgrupper som alla borde ha gemensamma intressen av att bekämpa såväl de imperialistiska stormakterna som regionala förtryckarregimer och all form av religiös sekterism. 
Att en sådan möjlighet för framtiden ändå finns är de pågående ickesekteristiska massprotesterna i både Irak och nu även Libanon nya tecken på. Men för att på sikt säkra en seger krävs också att de alla kan hitta vägen till ett program för en demokratisk, antiimperialistisk och socialistisk federation av alla regionens folk.

RS och Offensiv kräver:
• Stoppa Erdoğans krig – solidaritet med Rojavas kämpande kurder och Syriens förtryckta folk och flyktingar.
• Bojkotta den turkiska regimen – internationella fackliga bojkotter mot all handel med den turkiska krigsmaskinen. Solidaritet med alla kurdiska och turkiska fackföreningar och vänsterorganisationer som motsätter sig kriget.
• Inget samarbete med imperialistiska stormakter varken där eller här.
• Avbryt allt svenskt militärt samarbete med Nato och all vapenexport till Turkiet – inte en krona till Erdoğans krig.
• Allt stöd till den kurdiska kampen för rätten till nationellt självbestämmande, liksom för allas demokratiska rättigheter och kvinnors frigörelse.
• Ned med Erdoğans och alla regionens förtryckarregimer – kämpa för en frivillig, demokratisk och socialistisk federation av alla förtryckta folk i Levanten och hela Mellanöstern.