Sudans revolution i fara

av Per Olsson

På måndag morgon (den 3 juni) gick militärstyret i Sudan till våldsam attack mot sittprotesterna utanför militärhögkvarteret i huvudstaden Khartoum. Minst 60 personer rapporteras ha dödats och ännu fler har skadats. Säkerhetsstyrkor ska också ha öppnat eld inne i sjukhuset East Nile Hospital i Khartoum dit några av de sårade förts.

”Efter två månader av civilsamhällets fredliga blockad av centrala Khartoum verkade ett försök att bryta upp demonstrationen med våld vara på väg. Tidigt i morse ska militären ha blockerat alla in- och utgångar till demonstrationsplatsen och börjat skjuta skarpt och med tårgas – och dessutom sätta eld på demonstranternas tält. Demonstranterna svarade med att upprätta fler barrikader, sätta eld på bildäck och oroligheterna spred sig snabbt till andra platser i Khartoum”, rapporterar Sveriges Radio Ekot den 3 juni.

Revolutionen i Sudan är i fara. Maximalt motstånd krävs för att slå tillbaka den kontrarevolution som militären inlett.  

Militärens kontrarevolutionära angrepp på fredliga demonstranter och sittprotester följer efter dagar av tilltagande repression och hotfulla uttalanden från det styrande militärrådet (TMC). Med brutal repression försöker militären slå tillbaka den revolutionära kamp som skakat landet sedan december 2018 och som i förra veckan nådde en ny nivå med en två dagar lång framgångsrik generalstrejk. Militärrådet, vars medlemmar dagarna innan försäkrat sig om stöd från de reaktionära regimerna i Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, vill upprätta en ny diktatur genom att krossa revolutionen i blod.

De som deltog i den två dagar långa generalstrejken den 28-29 maj hotades med avsked och det finns flera rapporter om att militären försökt tvinga strejkande att gå tillbaka till arbetet. Tio strejkande vid ett elverk i Khartoum arresterades och släpptes först efter att arbetarna hotat av helt stänga av strömmen.

På strejkens andra dag dödades och sårades demonstranter när säkerhetsstyrkor försökte upplösa sittprotesterna i Khartoum. Trots repression blev generalstrejken, som utlyst av den fackliga organisationen SPA och som backades upp av den breda oppositionsrörelsen Alliansen för frihet och förändring (AFC) i det närmaste total. Generalstrejkens framgång skrämde den desperatare militära klick som styrt sedan diktatorn al-Bashir avsattes den 11 april.

Omedelbart efter att generalstrejken avslutats inledde militären en motoffensiv för att ge kontrarevolutionen överhanden. Oppositionell media stängdes, även Al Jazeeras redaktion i Khartoum. Strejkande avskedades, oppositionella fängslades och eld öppnades mot demonstranter. 

Samtidigt deklarerade militärrådets de facto ledare general Mohamed Hamdan Dagalo, som kallas Hemeti och som leder den 20 000 starka och hårt beväpnade mördarmilisen Rapid Support Force (RSF) att sittprotesterna var ett hot mot “landets säkerhet” och måste upphöra, vilket besvarades med nya massdemonstrationer i Khartoum dagen efter att generalstrejken avslutats. AFC manade till fortsatt civila motståndsaktioner om inte militären är beredd att lämna ifrån sig makten.

Generalstrejken genomfördes efter flera veckor av fruktlösa förhandlingar mellan oppositionen och militärrådet, som satt vid förhandlingsbordet för att vinna tid och om möjligt splittra kampen. Redan från första stund stod det klart att militären strävade att fortsätta styra landet och kidnappa revolutionen. Även efter att al-Bashir och några andra toppmilitärer sparkats ut så förblev regimen i grunden densamma, vilket i sin tur gjorde det klart att revolutionen måste fortsätta för att säkra dess första framgångar. Militären har också starka ekonomiska intressen att vilja sitta kvar vid makten: 

”Juntan (militärrådet) har mycket att förlora. Mellan 65-70 procent av budgeten går till säkerhet och försvar, jämfört med ynka 5 procent till sjuk-hälsovård samt skola. Familjer med anknytning till militären och säkerhetstjänsten dominerar landets ekonomi. Korruptionen är enorm” (Economist den 27 april).

Erfarenheterna av hur militären lyckats krossa revolutionen i angränsande Egypten 2011-13, Zimbabwe efter att Mugabe avsattes förra året och nu senaste i Algeriet, men också Sudans egen historia, visar att massorna inte kan ha något förtroende för generalerna utan bara kan sätta sin tillit till sin egen styrka, organisering och kamp.

Att folket på gatorna inte var beredda att falla i den fälla som militären lade återspeglas i att demonstranterna som tidigare ropat ”regimen måste falla” nu samlas bakom parollen ”revolutionen har bara startat” och att de som är ute på gatorna säger ”regimen har ännu inte fallit’”, som International Crisis Group (ICG) skrev i en rapport omedelbart efter al Bashirs fall (ICG: Charting a Way Forward in Sudan’s Unfinished Transition, den 12 april).

Under kampens gång har den skett en snabb och långtgående organisering på arbetsplatser, i lokalområden och sittprotesterna har blivit alternativa samhällen som påminner om de som utvecklades under Occypyrörelsens höjdpunkt och spanska Indignados-rörelsens torgprotester.

Med kampen och denna organisering som grund kan en ny statsmakt byggas och ett val till revolutionär och demokratisk konstituerande samling förberedas. Men revolutionens seger kräver också ett parti som kan visa vägen framåt och som kan förena kampen för demokrati med kampen för att störta kapitalismen och bryta imperialismens strypgrepp om landet.

De fackliga organisationerna, särskilt SPA, har varit kampens ryggrad. Oftast är det kvinnor som gått i spetsen och kvinnornas mod har gett kamprörelsen extra styrka och energi. Eller som Aura, en kvinnlig aktivist, säger till radions Ekot den 2 maj: ”Det här är definitivt kvinnornas revolution, det gör mig stolt, vi har fått så mycket mer respekt, säger Aura när hon är på väg till demonstrationerna i centrala Khartoum tillsammans med sina tjejkompisar, som alla nickar instämmande.”

Kontrarevolutionens hot behöver besvaras med nya ögonblickliga massdemonstrationer, barrikader på gatorna och strejker samt organisering av massornas väpnade försvar. Genom fortsatt kamp finns också möjlighet att skapa ännu större splittring inom de väpnade styrkorna och vinna över fler vanliga soldater. 

Kontrarevolutionens hot behöver besvaras med nya ögonblickliga massdemonstrationer, barrikader på gatorna och strejker samt organisering av massornas väpnade försvar. Genom fortsatt kamp finns också möjlighet att skapa ännu större splittring inom de väpnade styrkorna och vinna över fler vanliga soldater. 

Eller som SPA säger i ett uttalande på måndag: ”Det är av största vikt att vi går ut på gatorna för att försvara revolutionen. Vi manar alla revolutionärer i bostadsområdena, byarna, och städerna att stänga gatorna, broarna och hamnarna samt genomföra alla former av civilt motstånd för att fälla den dödliga juntan och slutföra revolutionen”.

RS/Offensiv säger:

• Massiv omedelbar mobilisering till revolutionens försvar. Ner med militärstyret – för en arbetares och fattigas regering. Allt stöd till massornas kamp i Sudan. 

• Bygg strejkaktions- och försvars­kommittéer på alla arbetsplatser och grannskap.

• Försvara alla demokratiska rättigheter och frisläpp de politiska fångarna.

• För det sudanesiska folkets rätt att själv bestämma sin framtid – nej till imperialistisk och regionala makters diktat och inblandning.

• Ner med kapitalism, utsugning och krig. Dra tillbaka alla trupper från Jemen.

• För ett fritt, demokratiskt och socialistiskt Sudan som erkänner rätten till självbestämmande för alla förtryckta folkgrupper.