Tisdagen den 9 december avskedades 1 300 volvoarbetare på fabriken i Torslanda. Det är andra gången i höst som arbetare får gå, i september fick 300 personer sparken.Arbetarna lämnade fabriken med avskedsbrevet i ena handen och fackets informationshäfte i den andra handen. Bröstkorgen var fylld av ilska mot de dåliga förhandlingarna och passiviteten som facket har stått för. Några gick till verkstadsklubben och skällde ut de så kallade förtroendevalda representanterna.
Av 2 250 varslade metallare under sommaren och hösten är totalt 1 800 uppsagda. 140 är avtalspensionerade, 160 får utbildningspaket i ett år, 45 får fortsatt anställning i ett materialcenter och 38 får en extra månadslön var.
Facket har sedan de första varslen kom utgått från att jobben redan varit förlorade. I själva verket kan man fortfarande kräva att varsel ska dras tillbaka.
Ett förstatligande av hela bilindustrin skulle kunna riva alla avskedsbrev. Men för att tvinga rege- ringen till ett förstatligande krävs det kamp med demonstrationer, protester och regionala strejker.
Hela regionen är beroende av bilindustrin. Enbart på Volvo arbetar runt 18 000, men hundratusentals arbetare berörs av Volvos situation.
Regeringen som tidigare menade att marknaden måste lösa krisen utan statens inblandning kom i förra veckan ut med ett räddningspaket för bilindustrin.
Räddningspaketet består av tre delar. 1) 3 miljarder kronor till forsknings- och utvecklingsverksamhet som ska drivas i aktiebolagsform inom fordonsklustret. 2) 20 miljarder kronor är kreditgarantier för att bolagen ska få möjligheten att söka krediter från Europeiska investeringsban- ken. 3) 5 miljarder i ”undsättningslån” till företag inom fordonsklustret som befinner sig i ekonomisk kris.
Men dessa pengar kommer inte att rädda några jobb, utan enbart aktieägare. Räddningspaketet faller helt i företagsägarnas smak, då de själva kommer undan de dyra, men nödvändiga, investeringar som krävs för att få Volvo på fötter igen.
Fords strategi är tydlig då man inte har tecknat Volvo som en del av kärnverksamheten. Alltså får den svenska staten stå för hela notan för att rädda den inhemska bilindustrin. Sedan år 1999 har Ford plundrat Volvos vinster för att täcka sitt eget ”svarta hål” och så fort bilindustrins kris slog till mot Volvo bestämde sig Ford för att göra sig av med verksamheten.
Det spekuleras i eventuella nya ägare, men med tanke på den ekonomiska krisen kommer nya privata kö- pare inte att göra några investeringar i Volvo eller återanställa dem som har förlorat jobbet.
Under presskonferensen sa Maud Olofsson att ”man måste lära sig från historien”. Näringsministern verkar dock ha glömt bort hur mycket krediter staten gick in med i varvsindustrin på 1970-talet, där massvis av kunskap gick förlorad vid den slutgiltiga nedläggningen.
Bilindustrin är idag i samma situation. Det handlar inte om bilmärkena Volvo och Saab, utan om bil- och fordonsindustrins framtid och kunskapen hos arbetarna.
Räddningspaketet välkomnades från företagen och facket, men kritiseras från Europeiska investeringsbanken (EIB). Enligt investerings- banken är de svenska bankgarantierna för bilindustrin för höga, då EIB nästa år enbart kommer att låna ut motsvarande 42,4 miljarder kronor till gröna satsningar inom fordonsindustrin. En summa som ska fördelas till alla EU-länder.
Därmed kan Volvo antagligen ändå inte låna för det som regeringen har garanterat. De 3 miljarder kronorna till forskning och utveckling bör inte ligga på regeringens eller skattebetalarnas ansvar, utan det måste företaget ta ur egna fickor.
Krediterna som skattebetalarna kommer att bidra med till bilindustrin ska betalas tillbaka under en 10-årspe-riod. Frågan är om vi ens kommer att ha en bilindustri om 10 år. Detta är regeringens geniala plan för att säkra skattebetalarnas pengar.
Inte nog med att skatteinkomsten minskar när varslen haglar över hela landet, stödpaketet till bilindustrin kommer, liksom bankernas stödpaket, att betalas genom slakt av offentliga sektorn. Ett förstatligande av bilindustrin är idag mer nödvändigt än någonsin för att rädda jobben och allmännyttan.
Under 1990-talskrisen försvann en femtedel av industrijobben och 200 000 jobb inom offentliga sektorn. Under dagens kris måste vi mobilisera arbetarna till försvar av vart- enda jobb, genom masskamp liknande den som fördes under rättvisekampen på 1990-talet.
Kaan Özsan
