Drygt 1,2 miljarder människor tvingas nu leva i kronisk undernäring och extrem fattigdom. Det är fler än någonsin tidigare.Den dödliga kombinationen av global kapitalistisk kris och fortsatt höga matpriser har lett till att antalet hungriga i världen blivit 105 miljoner fler sedan början av 2008.
Arbetslöshet och sänkta inkomster till följd av krisen har lett till att allt fler inte har råd att köpa den mat som produceras.
Var femte sekund dör ett barn idag av undernäring, trots att det produceras mat så det räcker och att teknik och resurser finns för en hållbar livsmedelsproduktion.
– Vi har de ekonomiska och tekniska förutsättningarna för att utrota hungern, vad som saknas är en starkare politisk vilja. Att investera i fattigare länders jordbruk är nyckeln eftersom en fungerande jordbrukssektor är viktig, inte bara för att få bukt med svält och fattigdom utan också för att säkerställa ekonomisk tillväxt, fred och stabilitet i världen, sa FN-organet FAO:s generaldirektör Jacques Diouf i oktober.
FAO har rätt i att det behövs en satsning på jordbruket, men matkrisen och klimathotet kan inte hejdas genom mer gödningsmedel och ensidiga satsningar för att tillfredställa marknaden samt storjordbruk. Det måste göras genom offentliga investeringar och klimatsatsningar på brukarnas villkor och för att tillfredställa behovet av billig mat. Det förutsätter i sin tur en global omfördelning av resurser och en demokratiskt planerad ekonomi i världsskala.
År 1996 lovade världens regeringar att ”ta krafttag mot världssvälten” och ställde upp målet på att år 2015 skulle antalet hungriga människor inte överstiga 420 miljoner.
Idag är världen längre ifrån detta mål än tidigare. Och medan de kapitalistiska regeringarna fortsätter att ge löften drar man in på bistånd, särskilt på jordbruksbiståndet.
Detta samtidigt som världens regeringar har kunnat mobilisera tusentals miljarder dollar för att stötta upp finanssystemet och anser sig ha råd att årligen spendera 1 340 miljarder dollar (9 300 miljarder kronor) på vapen.
Till och med FN har tvingats erkänna att ”Det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring utan fattigdom och brist på demokrati och rättvisa.”
Per Olsson
