1917 börjar med Socialdemokraternas partisplittring

2017-02-08 14:57:08




Revolutionsåret 1917 inleddes för Socialdemokraternas del mycket dramatiskt med att partiet splittrades på den tionde partikongressen den 12-20 februari.
Brytningen blev ett faktum sedan partivänstern vägrat godkänna ett ultimatum från partiledningen med krav från Hjalmar Branting och partiledningen på en total underkastelse av det oppositionella ungdomsförbundet.
Därmed splittrades riksdagsgruppen och inleddes förberedelserna för bildandet av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti på en grundningskongress den 13-16 maj 1917.
Livsmedelsbristen under det pågående världskriget fick missnöjet att jäsa, samtidigt som kungen och den högerregering som tillsattes efter den så kallade borggårdskuppen 1914 fortsatte att vägra en rösträttsreform och revolutionära stämningar tilltog både i Ryssland och Tyskland.
I detta läge befarade partiledningen att det gällde att agera snabbt innan den förlorade greppet.

”Ofta hade jag märkt hur ensam Branting var under sina försöka att fostra arbetarklassen”. Orden kommer från friherre Erik Palmstierna som 1910 gick över från liberalerna till Socialdemokraterna (SAP).
”Fostrandet” handlade om att få ett slut på arbetarkamp och an-
tikrigsprotester. Kungahuset och högerns regeringsföreträdare förhandlade med Tyskland om en allians i det kommande storkriget, och krävde militär upprustning.
Vad som höll dem tillbaka var arbetarrörelsen, där antimilitarism var en av de absolut främsta parollerna. Detta var också en av de faktorer som fick arbetsgivarna att provocera fram storkonflikten 1909.
Men man lyckades inte knäcka arbetarrörelsen, trots att LO-ledningens passivitet lett strejken till nederlag. SAP fortsatte att växa för varje val. Samtidigt klämdes S-ledningen allt mer mellan trycket från borgarklassen å den ena sidan och arbetarklassen å den andra.

Medan det snabbt växande ungdomsförbundet stod för en allt mer uttalad vänsteropposition gynnades Hjalmar Branting och partihögern av SAP:s lösliga organisation. Riksdagsgruppen ingick uppgörelser utan insyn underifrån och den politiska ledningen var i hög grad koncentrerad till Branting som person. 1908 var han både partiledare, ordförande för riksdagsgruppen och redaktör för partitidskriften Tiden, samtidigt som han spelade en dominerade roll i Social-Demokratens redaktion.
Inför kongressen 1911 oroade sig såväl partiledningen som borgerliga kretsar för att SAP helt skulle tas över av vänsterfalangen. Detta var anledningen till att en liberal politiker som Palmstierna gick över till SAP. Vänstern fick på kongressen också igenom formuleringar om republik och avväpning av försvaret, vilka dock gjordes otydligare av partihögern.
Efter den stora socialdemokratiska valframgången 1911, som ledde till att liberalen Karl Staaff efterträdde högerledaren Arvid Lindman som statsminister, började s-politiker och liberala politiker allt mer frekvent att diskutera uppgörelser runt om i landet, i Stockholm i den så kallade ”Vi-klubben”.
Den unga partivänsterns ledare Zeth Höglund, riksbekant genom att dömas till fängelse för manifestet Ned med vapnen under unionskrisen 1905, ställde redan 1910 i ungdomsförbundets tidning Stormklockan frågan om partiet ”upphört att vara ett socialdemokratiskt arbetarparti”, under rubriken “Sömn till döds”. Det skedde samtidigt med att ungdomsförbundet stärkte sin position genom att med landsomfattande agitationsturnéer gå i bräschen för LO:s och partiets återuppbyggnad efter nederlaget i storkonflikten 1909. Ett valhänt oppositionsförsök gjordes med bildandet av Socialdemokratiska Vänsterföreningen, vilken tyvärr snabbt föll samman inför partihögerns attacker.
Att s-riksdagsgruppen allt tydligare delades i två falanger visade sig även i pensionsuppgörelsen 1913, där Branting och partihögern röstade för medan vänstern röstade emot.

I februari 1914 organiserades på initiativ av den militära och tyskorienterade högeraktivismen runt kungahuset ett reaktionärt bondetåg för militär upprustning med 30 000 deltagare, som avslutades på borggården med ett tal av kungen. Trots partiledningens inledande motstånd utlyste Stockholms socialdemokratiska arbetarkommun ett demonstrationståg mot högerns planer med 50 000 deltagare – det dittills största någonsin. Trots detta avgick Staaff på grund av förlorat förtroende från kungen och istället utnämndes Hjalmar Hammarskölds regering, med direkt deltagande av flera av landets mäktigaste kapitalister som K A Wallenberg. Regeringen, som saknade parlamentariskt underlag, förklarades på bonapartistiskt vis ”stå över partipolitiken”.
När första världskriget bröt ut den 1 augusti och de tyska socialdemokraterna först av alla svek den Andra internationalens högtidliga löfte att med alla medel bekämpa ett krig deklarerade även Branting att ”klasstriderna nu måste träda tillbaka”. Denna ”borgfred” betydde att man i utbyte mot ett vagt löfte om neutralitet i kriget inte skulle utlysa några strider för arbetarnas intressen så länge kriget pågick.
På SAP:s nionde partikongress försökte högern mjuka upp partiets antikrigsparoller, men befann sig i minoritet. Delar av partihögern upplevde att man förlorat slaget och lät förstå att man inte skulle tveka om en splittring om man förlorade, t ex om Zeth Höglund skulle väljas in i VU. Vänstern backade inför hotet.
Bristen på alternativ visades av Höglunds yttrande att det naturligaste vore en liberal regering med stöd av SAP. Om liberalerna avstod ”återstår inget annat än att låta högerregeringen sitta kvar”!
Borgfreden innebar att inga löneavtal förnyades, vilket i kombination med livsmedelsbrist och kraftiga prisökningar drastiskt försämrade arbetares levnadsstandard. Företagsvinsterna sköt i höjden.
Den passiva partiledningen utmanades på allvar när ungdomsförbundet med Zeth Höglund och Ture Nerman som delegater trotsade partitoppen genom att delta i en konferens i den schweiziska alpbyn Zimmerwald, som tillsammans med bland andra ryska ledare som Lenin och Trotskij, samlade en första internationell socialistisk opposition mot Andra internationalens svek vid krigsutbrottet.

Detta följdes 1916 upp av att ungdomsförbundet utlyste en kongress, dit även arbetarkommuner och fackföreningar inbjöds att delta, mot den aktivistiska kampanj som fanns för att även Sverige skulle gå med i världskriget på Tysklands sida. Arbetarfredskongressen den 18-19 mars 1916 blev en imponerande manifestation som samlade 265 ombud representerande 40 000 medlemmar.
I hälsningstalet förklarade Zeth Höglund att Andra Internationalen efter medlemspartiernas uppslutning för kriget var ”död”. Kongressen antog ett manifest som förespråkade storstrejk mot alla planer att dra in Sverige i kriget. ”Då erfarenheten lärt, att de härskande klasserna och deras politiska organ i yttersta hand icke ryggar tillbaka för annat än den makt, folket kan sätta bakom sin fredsvilja, och att den parlamentariska kampen är otillräcklig för detta syfte, uttalar kongressen sig för nödvändigheten av, att förberedelser vidtas för organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner”, löd manifestets första stycke.
Polisen var nära att tränga in på själva kongressen och efteråt dömdes Zeth Höglund till ett års fängelse, samt berövades sin riksdagsplats. Ungsocialisten Ivan Oljelund dömdes till åtta månader (de ursprungliga straffen var tre års straff-
arbete för Höglund, ett år och sex månader för Oljelund och ett år för Erik Hedén). Men kongressen fick effekt – regeringen tonade ned krigspropagandan.
Partistyrelsen svarade med att fördöma kongressen och uttala att vänstern antingen skulle ge upp sin opposition eller uteslutas, samtidigt som Branting deltog i protesterna mot de höga straffen. Vänstermannen Fredrik Ström svarade dessvärre med att avgå som partisek-
reterare och Fabian Månsson samt Ivar Vennerström gav upp sina partistyrelsemandat, vilket bara stärkte högern.
SAP:s tionde kongress öppnades den 12 februari 1917. Högern hade i förväg genom olika manövrer försäkrat sig om en säker majoritet (136-42, med stark underrepresentation för vänsterfästet Stockholm). Nu gällde total underkastelse eller uteslutning.
Branting talade om ”uppgörelsens dag” och att det rörde sig om ”en städning i partiets hus”.
Stående inför uteslutning utfärdade vänstern ett upprop för ett nytt parti. Man bildade en ny riksdagsgrupp med 15 ledamöter och Carl Lindhagen som ordförande.
Våren 1917 präglades av strejker och demonstrationer i hela landet. Vänstern hade svårt att ta ledningen, samtidigt som Branting och högern förde fram radikalare krav och behöll initiativet.
Betecknande är att när 20 000 arbetare 21 april demonstrerade utanför riksdagen var de tongivande talarna Branting och Per-Albin Hansson. Hansson lyckades bli ledare för en utvald delegation som skulle föra fram kraven. En vecka tidigare hade Lenin passerat Stockholm på vägen mot Ryssland och överlagt med de svenska vänstersocialisterna. I samtal med Fredrik Ström betonade Lenin ett allvarligare förhållningssätt till ”den revolutionära marxismens teori och praktik” i kampen mot Branting.
Det nya partiets konstituerande kongress hölls den 13–16 maj. Deltog gjorde ombud för 99 arbetarkommuner och ett trettiotal andra arbetarorganisationer. Totalt representerade man minst 30 000 arbetare vil-
ket kan jämföras med SAP:s 100 000 (merparten kollektivanslutna).
Ungdomsförbundet hade 420 klubbar med 18 000 medlemmar, SAP:s nya ungdomsförbund SSU hade 500. Bland de representanter från Ryssland, Polen, Tyskland, Bulgarien, Finland och Norge som deltog var det många som här såg partiet som skulle ta initiativ till en ny tredje international.

Lika imponerande som kongressen var till det yttre, lika svag var den dock politiskt. Fredrik Ström uttalade ”vad vi skall göra på denna kongress, det är inte gott att säga”. Stockholms borgmästare Carl Lindhagen fick stort utrymme med
sina andliga och pacifistiska idéer. Hans förslag till grundsatser var ett borgerligt-humanistiskt hopkok, liksom de ”demokratiska grundlagar” som antogs efter hot om att bilda ett nytt parti (!) och stöd från Höglund!
Under tryck från bl a fackliga delegater tog sig kongressen till sist samman och utfärdade ett manifest till Sveriges arbetare. LO manades att ställa sig i spetsen för en storstrejk den dag riksdagen skulle behandla frågorna om rösträtt och 8 timmars arbetsdag. Man uppmanade till bildandet av lokala arbetarråd för att organisera strejken. I ett tillägg sades att partiet själv var berett att ta initiativ till enhetlig kampledning om LO vägrade. C N Carleson fick kongressen att anta förhoppningen om att den borgerligt-demokratiska ryska revolutionen skulle föras vidare till fullständig seger för den socialistiska revolutionen. Ett eko av Lenins aprilteser – de två hade mötts i Stockholm en månad tidigare. Kongressen antog namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV).
Kamprörelsen kulminerade den 5 juni då Brantings och vänstersocialisten Ivar Vennerströms interpellationer om rösträtt och 8 timmars arbetsdag skulle besvaras. Stockholms arbetare lade ned arbetet och marscherade från alla stadsdelar mot riksdagshuset. Branting lyckades förmå demonstranterna att lämna riksdagen och istället samlas vid Folkets Hus. Väl
där blev Branting överröstad av krav på storstrejk. Dagen efter höll SSV och syndikalistiska SAC ett massmöte med tiotusentals deltagare i Hornsbergs Hage där man upprättade ett Arbetarnas Landsråd. Men proteströrelsen mattades.

Den 7 maj hade SAP anpassat sig till de revolutionära stämningarna genom att bilda ”1917 års arbetarkommitté”, med Branting som ordförande. I sitt upprop till Sveriges arbetare riktade man fokus på en författningsreform samtidigt som man varnade för att åsidosätta lokala myndigheter. Medan Branting var öppen för möjligheten av en storstrejk såg LO-ordföranden Herman Lindqvist till att storstrejk inte nämndes, då det ”under nu rådande situation endast är början till något mera”. LO förbjöd också i augusti deltagande i aktioner utlysta från ”otillbörligt håll”.
I valet backade SAP 5,3%, men blev största parti. SSV fick 8,1% med bästa resultat i Norrbotten, Västervik, Ådalen och andra ställen där kamprörelsen varit starkast. Stockholm blev en besvikelse – SSV tappade där alla sina fyra mandat.
Hur oklar ledningen för SSV var visade sig på andra kongressen 1918 i vad som kallades frågan om ”taktik”, men som egentligen handlade om grundläggande socialistiska frågor. Lindhagen förde fram världsfrånvända idéer om ”andliga värden”. Höglund förespråkade en ”parlamentarisk kamp” för att ”genomföra partiets program” och eventuellt revolutionära massaktioner. Emot detta förslag stod ett från Fredrik Spak, som betonade att den sociala frigörelsen endast kunde vinnas genom klasskamp. När Höglund förlorade avsade han sig uppdraget som partisekreterare!
SSV lade fram sitt mest långtgående program den 11 november 1918; ett upprop för en socialistisk regering grundad på arbetar- soldat- och bonderåd. Mot bakgrund av framförallt den tyske kejsarens störtande framstod detta vid denna tid inte som utopiskt. Det var inte bara Branting som den 17 december 1918 vann den allmänna rösträtten (i utbyte mot att det svenska kungahuset räddades). Utmaningen från SSV var viktig för att pressa SAP och tvinga borgerligheten att acceptera reformer för att undvika revolution. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!