Den 12 januari drabbades det extremt fattiga Haiti av en förödande jordbävningskatastrof.Jordbävningen, klassad till 7,0 på richterskalan är den uppmätt största i den här delen av Karibien och lämnade de 3 miljoner människor i huvudstadens sluttande utkanter som bor i en slum av trä, plåt och billig betong, särskilt utsatta efter sig.
”Blodiga och omtöcknade överlevare samlades utomhus och kroppar var fast i spillrorna”, enligt nyhetsbyrån Reuters. Många byggnader var totalförstörda, inklusive FN:s huvudkv- arter (där runt 9 000 FN-poliser och trupper var stationerade för att ”upprätthålla ordning”) samt presidentpalatset.
Eltillförsel och kommunikationsnät har också förstörts. Det desperat fattiga landet har få tillgångar för att klara av katastrofen då det inte finns tillräckligt med räddningspersonal eller utrustning för att flytta på spillrorna efter raserade byggnader. Lokalbe- folkningen är begränsade till att försöka rädda människor ur spillrorna med sina bara händer.
Haiti är det fattigaste landet på det västra halvklotet och har en historia av naturkatastrofer bakom sig. En serie av orkaner och tropiska stormar under 2008 lämnade över 800 människor dödade efter sig och orsakade skador för en miljard dollar (drygt 7 miljarder svenska kronor).
I förra veckan gjorde president Barack Obama ett uttalande där han sa: ”Vi följer situationen nära och vi står beredda att hjälpa Haitis folk”. USA-imperialismens meritlista i Haiti, och sannerligen i hela regionen, är dock allt annat än till någon hjälp för Haitis fattiga.
Efter decennier av korrupt och ofta brutalt styre, samt imperialistisk inblandning, uppskattar vissa att fattig- domsnivån i Haiti ligger på 80 procent, med siffran 82 procent på landsbygden och 54 procent som lever i extrem fattigdom. Läskunnigheten bland vuxna ligger på endast 52 procent. Över 70 procent av befolkningen är arbetslös.
Av deras tidigare meritlista att döma kommer den styrande eliten i landet, USA-imperialismen och andra regionala makthavare inte att ställa upp med de insatser som massorna i Haiti omedelbart behöver. Än mindre kommer de att leverera de resurser som behövs för att återuppbygga och verkligen utveckla landet.
Som svar på nödläget efter jordbävningen, kräver CWI (den international som Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska delen av):
- Omedelbar finansiering av katastrofhjälp och återuppbyggnad.
- Demokratisk kontroll över allt bistånd och alla nödinsatser – räddning, hjälp och rehabilitering till alla drabbade – och massiva återuppbyggnadsprogram, genom valda kommittéer bestående av arbetare, lantarbeta- re och fattiga i varje område.
- Byggande av bostäder som håller en god standard, sjukhus, skolor, vägar och infrastruktur, samt andra vitala offentliga resurser och service.
- Avskriv alla utlandsskulder.
Den ökända ’Papa Doc’ Duvalier-regimen, uppbackad av USA, följd av hans son, Baby Doc, från sent 1950-tal till mitten av 1980-talet, avslutades av arbetares och studenters masskamp. Sedan följde en serie av instabila och kortlivade regimer. Under dessa år av radikala rörelser i städerna fanns dock tyvärr inget revolutionärt socialistiskt ledarskap som kunde ta makten, sopa bort kapitalismen och förverkliga arbetarklassens krav.
Det politiska tomrummet fylldes delvis av Jean Bertrand Aristide, en populär präst som arbetade i Port-au-Princes slumområden och som vann presidentvalet 1990 på löften om att ta itu med fattigdomen och åstadkomma social rättvisa.
Aristides inledande sociala reformer var populära bland de fattiga, även om de var för blygsamma i för- hållande till vad som egentligen behövs för att få slut på fattigdom och arbetslöshet. Inte desto mindre blev Aristide motarbetad av den reaktionära, rika eliten som inte kan stå ut med någon regering som ens blygsamt uttrycker massornas behov. Aristide störtades senare av general Ce- dras 1991, men kom tillbaka till makten igen 1994 med 20 000 amerikanska trupper bakom sig.
År 2000 valdes Aristides återigen till Haitis president med över 90 procent av rösterna. Men stödet för Aristide dalade i takt med att han miss- lyckades med att få till stånd någon verklig förändring, samtidigt som påståenden om korruption och valfusk ökade. Fortfarande kunde dock inte den härskande eliten stå ut med det folkliga stödet för Aristide. Den reaktionära eliten ställde sig i spetsen för ett uppror 2004, med Bushadministrationens stöd, och Aristide tvingades lämna landet.
Åren sedan Aristide avsattes har präglats av fortsatt kris och våldsamheter och en rad premiärministrar. René Preval utlystes till segrare i presidentvalet 2006, i det första valet sedan Aristide avsattes. Det ökade an- talet utländska trupper, ledda av Brasilien (som spelar en regional imperialistisk roll), bevittnade bittra strider mellan FN-trupper och beväpnade gäng i Cite Soleil, en av de största kåkstäderna. Matkravaller i april 2008 tvingade regeringen att lägga fram en plan för att sänka priset på ris.
Trots att president Preval beskrivs som en ”kämpe för de fattiga” har han inte åtgärdat de djupgående ojämlikheterna i Haiti. Hans senaste premiärminister, Jean-Max Bellerive, som installerades 2009, är en ekonom som uppvaktar utländska investerare. Det enorma sociala gapet kvarstår mellan den fattiga kreoltalande svarta majoriteten, som utgör upp till 95 procent av befolkningen, och de fransktalande mulatterna, 1 procent av befolkningen, vilka äger nästan hälften av landets tillgångar.
Runt 324 miljoner dollar (cirka 2,28 miljarder svenska kronor) i hjälp från internationella donatorer utlovades 2009 för att hjälpa Haiti att återhämta sig från orkaner och matbrist. Den ekonomiska nedgången världen över har emellertid ytterligare minskat hjälpen till och skuldlättnaderna för Haiti.
Dessutom är fattigdomen i Haiti en konsekvens av århundraden av imperialistiskt förtryck och utsugning, inklusive införandet av en nyliberal politik under de senaste två decennierna.
Internationella finansinstitutioner har tvingat fram handelsregler för landet som t ex gjorde att tarifferna på importerat ris sänktes från 36 procent till 3 procent på ett år, under år 1994. Detta gjorde Haiti beroende av matimport, särskilt från USA efter att lokala bönder inte kunde konkurrera med det importerade riset och den inhemska produktionen föll drastiskt. Stigande priser på ris och andra råvaror under 2009 har slagit hårt mot Haitis folk.
I juli förra året beslutade Världsbanken och IMF att avskriva 1,2 miljarder dollar (cirka 8,4 miljarder kro- nor) av Haitis skuld – 80 procent av den totala skulden, vilket de kapitalistiska institutionerna antagligen räknade med aldrig skulle bli återbetalt – men bara efter att man ansåg att Haiti hade fullföljt en ”ekonomisk reformering”.
Bara massorna i Haiti, där arbetarklassen spelar den ledande rollen, kan erbjuda en väg ut ur den oändliga fattigdomen, arbetslösheten, våldet, kupperna och diktaturerna. Haiti har en stolt revolutionär historia. För bara lite mer än 200 år sedan avskaffade de svarta massorna slaveriet och vann nationell självständighet för Haiti. Deras gärningar var en inspiration för massorna i Karibien och arbetarklassen i Europa.
De koloniala och senare de imperialistiska makterna har varit hämndlystet beslutsamma i att se till att den ”svarta republiken” misslyckas och har påbörjat en rad interventioner och ändlösa inblandningar.
Under 1930- och 1940-talen skakades Haitia av sociala rörelser och klasskamp, inklusive student- och arbetarprotester. Under dessa två decennier bildade den ännu lilla arbetar- klassen fackföreningar. Flertalet kommunistiska partier etablerades också, men mötte stark repression. I avsaknad av starka arbetarklassorganisationer kunde reaktionen segra och upp- rätta Duvalierdiktaturen.
Idag måste mer än någonsin ett alternativ för massorna av arbetare och fattiga byggas i opposition mot den lilla rika eliten.
Den nuvarande jordbävningskatastrofen och den sannolika karaktären på ”återuppbyggnadsprogrammen” under den ruttna härskande klassen och regionala kapitalistmakter kommer att markera behovet av en demokratisk kontroll av tillgångarna i sam- hället för massorna i Haiti.
På en kapitalistisk grundval kommer den stora majoriteten av befolkningen att förbli utfattiga, utan jobb, utan läskunnighet, hungrig och bo i kåkstäder eller på landsbygden, utan el. Detta knappa uppehälle på existensminimum betyder att massorna är mycket sårbara för naturkatastrofer, som den senaste jordbävningen.
Arbetare och fattiga behöver sina egna självständiga klassorganisationer – fackföreningar och ett massparti – ett socialistiskt alternativ som kan kämpa för en verklig fundamental förändring som appellerar till arbetarklassen och de fattiga över hela Karibien, Nord- och Sydamerika.
Niall Mulholland, CWI
CWI säger ▼
- Avskaffa den orättvisa handelspolitiken och Världsbankens och IMF:s politik.
- Statliga subventioner till småbönder.
- Arbete och en lön att leva på till alla.
- Storsatsning på utbildning och offentlig sjukvård.
- Förstatliga tillgångarna och de viktigaste delarna av ekonomin under arbetares demokratiska kontroll och skötsel.
- FN-trupper och andra utländska trupper måste dras bort från Haiti – stopp för imperialistisk inblandning.
- Bygget av ett nytt massarbetarparti med en socialistisk politik.
- För ett socialistiskt Haiti med en demokratiskt planerad ekonomi, under kontroll och skötsel av arbetarklassen, som en del av en frivillig och jämlik socialistisk federation i Karibien.
