Under 2006 har det fortsatt att blåsa vänstervindar över Latinamerika. På hela kontinenten är arbetarrörelsen och de fattiga på frammarsch. Men så länge kapitalismen består kommer inga förbättringar att vara bestående. Den skriande uppgiften är att bygga upp starka socialistiska masspartier som kan störta kapitalismen.Att sandinisterna vann valet i Nicaragua och vänsterns presidentkandidat segrade i Ecuador vittnar om att vänstervindarna håller i sig. Även om dessa valsegrar inte på långt när kan jämföras med Morales valtriumf i Bolivia eller Chavez förkrossande seger i valet i Venezuela (3 december i år).
I Bolivia har Morales tvingats att delvis förstatliga gas och olja samt dela ut jord till de fattiga. I Venezuela har Chavez lanserat sitt projekt – Socialism för 2000-talet.
Arbetare och fattiga i Latinamerika betraktar med förtjusning vad som händer i Bolivia och Venezuela och kommer inte stillasittande att se på när deras regeringar tar en annan väg.
En folklig reaktion
Vänstervågen i Latinamerika är en reaktion mot den nyliberala politiken som lett till arbetslöshet och fattigdom för majoriteten och rikedom till en liten parasitär överklass. I dag lever nära en femtedel av Latinamerikas befolkning på mindre än 1 dollar (7 kronor) om dagen.Men förändringarna går inte efter en rak linje. I flera länder har de som utgett sig för att vara vänsterkandidaterna snabbt svikit förhoppningar och vallöften.
I Uruguay fanns stora förhoppningar efter att vänsterfronten Frente Amplio (FA) vann valet i oktober 2004. Men förändringarna sedan dess har varit små och FA har fortsatt den nyliberala politiken. Den nya regeringen har privatiserat företag inom energi och kommunikation och gjort Uruguay till en frizon för utländska företag. Detta har minskat stödet och protesterna har ökat – såväl utom som inom fronten. En rad vänsterpartier har nu lämnat Frente Amplio i protest.
Samtidigt pågår massiva mobiliseringar bland de jordlösa som ockuperar sina jordar. Kvinnorättsorganisationer kämpar för rätten till abort.
I Brasilien har Lulas parti PT:s högerkurs och korruptionsskandaler gett ett ökat stöd för det nya partiet P-SOL som i huvudsak bildats av partier som benämnt sig som trotskistiska. P-SOL som ställde upp i valet för första gången fick 6,5 miljoner röster i första omgången av årets presidentval, vilket visar att det finns en väldig potential för ett socialistiskt alternativ.
Även de jordlösas rörelse MST:s stöd till Lula har minskat. Socialdemokratiska PT och Lula, som vann presidentvalets andra omgång, kommer utan tvekan att fortsätta den nyliberala politiken.
P-SOL tillsammans med andra rörelserarbetare måste nu försöka ta initiativ som kan förena arbetarna, de fattiga och jordlösa i en enad kamp mot regeringens attacker.
Det är inte länge sedan 600 000 elever och studenter intog gatorna i Chile i protest mot den nya socialdemokratiska Bacheletregeringen. De protesterade mot klassorättvisor inom gymnasieskolan. Eleverna organiserade hundratals ockupationer av skolor och universitet. Kravet var gratis utbildning till alla och att privatiseringarna av utbildningen ska stoppas. Detta var den största massmobiliseringen sedan Pinochets diktatur och de ungas protester stöddes av arbetarna. För en vecka sedan dog Pinochet och 100 000-tals demonstranter tog över gatorna i framförallt huvudstaden och dess arbetarkvarter.
Massprotester i Chile
I Santiago besvarades detta med att polisen använde tårgas och vattenkanoner mot de arbetare och ungdomar som protesterade mot beskedet att ex-diktatorn skulle begravas med militära hedersbetygelser. Men protesterna gällde inte bara diktatorns död utan även de nuvarande förhållandena. Sextio procent av Chiles befolkning lever i fattigdom, för tjugo procent är fattigdomen extrem.I Mexico har det pågått en dramatisk kamp under 2006. Ett massivt folkligt motstånd reser sig på ockuperade torg och gator. Miljoner mexikaner som röstat på vänsterkandidaten Obrador erkänner inte den nya presidenten, som vann valet med tydligt valfusk.
Samtidigt pågår upproret i Oaxaca, som inleddes med en lärarstrejk och som sedan utvecklades till ett massuppror.
Venezuela har utan tvekan varit en motor i kontinentens radikalisering. Chavez senaste valseger var otroligt viktig för den fortsatta revolutionära processen i landet, men valresultatet har också stor betydelse för den framtida utvecklingen i exempelvis Bolivia och Kuba.
USA-imperialismen och den inhemska kapitalisteliten i Venezuela har gjort allt – från militärkupp till ekonomiskt sabotage – för att försöka störta Chavez. Men folket har gång på gång slagit tillbaka detta och radikaliserats. Det är viktigt att förstå att det i första hand är massorna – inte Chavez – som driver utvecklingen framåt. Det är massorna som har fått honom att ta steg till vänster och lansera vad han kallar ”2000-talets socialism”.
Venezuela i spetsen
Det är delvis tack vare de imponerande fattigdomsprojekten som betalats med oljepengar som Chavez vunnit sin popularitet. Innan Chavez kom till makten fanns 1,5 miljoner vuxna som inte kunde läsa och skriva men analfabetismen är nu utrotad i Venezuela. Fattiga får gratis sjukvård och skola samt billigare mat.Venezuela försöker även att spela lite av samma roll genom att bistå grannländerna med läkare och lärare. Till exempel rustar Chavez nu upp barnsjukhus och sjukhus i Uruguay samt startar banker med billiga lån till fattiga.
Men kapitalismen är långt ifrån avskaffad i Venezuela. Att Chavez talar om socialism är positivt i den bemärkelsen att kampen för socialism sätts på dagordningen.
Efter valsegern är det viktigt att arbetarklassen bygger sina egna organisationer med ett genuint socialistiskt revolutionärt program.
Självständiga och demokratiska kommittéer behöver byggas upp på alla arbetsplatser, bostadsområden, och universitet.
Dessa kommittéer måste kopplas samman med ett revolutionärt socialistiskt program vilket måste inkludera förstatligande av alla viktiga bolag och banker samt jordegendomar under arbetarnas och de fattigas demokratiska kontroll och styre. På den grundvalen kan ekonomin planeras.
Ett socialistiskt genombrott i Venezuela skulle vara början till en socialistisk federation i Latinamerika och ge viktiga impulser till arbetarklassens globala kamp.
Kristofer Lundberg
