40 år sedan Memphisstrejken och mordet på Martin Luther King

2008-04-09 11:56:08




”Jag har valt att identifiera mig med de underprivilegierade, jag har valt att identifiera mig med de fattiga. Jag har valt att ge mitt liv för dem som lämnats utan möjligheter. Detta är den väg jag valt att gå. Om det innebär uppoffringar, om det innebär att jag måste lida, så kommer jag att gå den vägen. Om det innebär att jag kommer att dö för dem, så kommer jag att gå den vägen” (Martin Luther King, 1966).

Martin Luther King har av det politiska etablissemanget i USA förvandlats till en harmlös drömmare och det politiska innehållet i hans kamp har försvunnit. Tidigare i år gick USA:s president Bush ut och hyllade King och hans ”dröm” om Amerika. Som om Bush och King skulle ha haft någonting gemensamt.
I själva verket representerar Bush allt det som King kämpade mot under sitt liv. Bush krig mot Irak, de ökade klassklyftorna, med mera, gör att det idag finns stora likheter med det USA som King levde i.
Martin Luther King växte upp i en religiös och politisk miljö. Han föddes 1929, samma år som den stora börskraschen. Hans familj tillhörde medelklassen och hade en relativt bra materiell standard. Martin skulle ha möjlighet till högre studier. Fadern, som var socialt engagerad via en baptistkyrka och NAACP (National Association for the Advancement of Colored People, de svartas äldsta medborgarrättsorganisation) tog honom med sig och visade hur förhållandena var för de fattiga i matköer under 1930-talets krisår.
Martin Luther King skriver själv att han redan tidigt lärde sig att ”den oskiljaktiga tvillingen till rasistiska orättvisor är den ekonomiska orättvisan”, samt att han utvecklade ”antikapitalistiska känslor” då han såg fattigdomen och hur arbetarna exploaterades under sina sommarjobb i Södern.
King började studera, framför allt teologi, i Philadelphia och vid universitetet i Boston.
Under denna period kom han emellertid att läsa Marx, där han tog till sig analysen och kritiken av kapitalismen, samtidigt som han tog avstånd från ateismen.
King förde ibland fram teorin att det var kristendomens budskap som skulle kunna väcka människor till kamp. Men han angrep ofta den etablerade reaktionära kyrkan: ”…problemet är att kyrkan har sanktionerat varje ondska i världen. Vare sig det gäller rasismen, eller monopolkapitalismens ondska, eller militarismens ondska. Och det är därför som dessa saker fortsätter att existera i världen idag.” (predikan i Ebenezer Baptistkyrkan i Atlanta).
År 1953 träffade Martin sin blivande fru Coretta. De gifte sig och flyttade till Montgomery, Alabama samma år.
Ett par år senare skulle Martin stiga fram som en ledare för en massrörelse och deras liv skulle förändras. I december 1955 vägrar sömmerskan Rosa Parks att ge sin plats i bussen till en vit man. I de segregerade bussarna ledde denna vägran till arrestering. Ilskan över den rasistiska segregeringen hade vuxit under en tid, så detta drog igång en massrörelse. Man organiserade sig och drog igång en militant bojkottkampanj som varade i 381 dagar.

Antikapitalism

Redan i Kings första tal inför den nya rörelsens första massmöte hade han en antikapitalistisk ton.
”Det kommer en tid då folket blir trötta på att trampas ned av förtryckets järnfot”… ” När arbetarna över hela denna nation ser att de kommer att förtrampas av den kapitalistiska makten, är det inget fel med att arbetare går samman och organiserar sig för att kämpa för sina rättigheter.”
De svarta resenärerna på bussarna var utsatta för en rasistisk förnedring. Trots att de utgjorde majoriteten av resenärerna. Genom att organisera samåkning i bilar, samt att många svarta istället gick till fots långa sträckor lyckades man bojkotta busstrafiken.
Filosofin om ”ickevåld” var ensidig. Polisvåldet var hårt och organiserade fascister angrep de svartas aktivister. De blev misshandlade och många ledare fick sina hus nedbrända. Stadens politiker vidtog även rättsliga åtgärder mot King och andra ledare. De ställdes inför rätta därför att myndigheterna försökte förbjuda den organiserade bilsamåkningen som ett olagligt transportföretag.
I slutet av år 1956 kom så segern. USA:s Högsta domstol tog beslut om att staten Alabamas segregation på bussarna stred mot konstitutionen.
Coretta Scott King: ”Högsta domstolens beslut var en fantastisk milstolpe, men mer betydelsefull och mer heroisk var verkan av den långa bojkotten. Utan den makalösa enigheten och den orubbliga stridsandan hos det svarta samhället i Montgomery, skulle segregationisterna ha funnit utvägar att slingra sig, såsom de gjort i årtionden förut”.
Montgomerykampanjen skulle nu bli modell för en militant, demokratisk kampmetod präglad av det King kallade ”ickevåld”. I praktiken kan vi se att det King och hans rörelse använde sig av var klassisk masskamp med metoder hämtade från arbetarrörelsen.
Coretta berättar: ”Vi gjorde inte ’passivt motstånd’. Vi var en militant organisation som trodde att det mest verkningsfulla vapnet som stod oss till buds var ickevåld.”
FBI hade en kampanj som hette COINTELPRO som använts i kampen mot kommunister och som i början på 1960-talet började drivas hårt för att knäcka King och medborgarrättsrörelsen. Under 1962 började de bryta sig in och sätta buggar på hans kontor och hemma samt avlyssna hans telefonsamtal. Periodvis hade FBI dygnet runt-bevakning av honom.
Efter att King fått nobelpriset 1964 och efter att han börjat driva kampanj mot Vietnamkriget 1967 blev FBI-chefen J. E. Hoover Hoover mer beslutsam i att knäcka honom.
King pekades ut som kommunist och anklagades för subversiv verksamhet. Detta var under kalla krigets extrema kommunisthets. Samtidigt pågick Vietnamkriget och Koreakriget var i färskt minne. King anklagades för att vara Nordvietnams megafon då han gick emot kriget.
– Kriget i Vietnam är bara ett symptom på en långt farligare sjukdom i den amerikanska anden, sa King i ett tal 1967 och menade att ”USA behöver en radikal revolution”.

Poor Peoples’ Campaign

Kampanjen Poor Peoples’ Campaign lanserades på en presskonferens i Atlanta i mitten på januari 1968.
För att få igång kampanjen hade King dragit igång en extrem aktivitet av framträdanden. En av hans medarbetare, Andrew Young, kallade det för Kings ”krig mot sömnen”. Enligt Kings hustru Coretta hade hans liv förvandlats till ”en politisk kampanj 365 dagar om året utan paus och utan slut”.
Under denna kampanj ändrades betoningen i budskapet från rasismen till ekonomisk rättvisa, Vietnamkriget och arbetarklassens roll i att förändra samhället. Istället för att ödsla kraft på meningslösa upplopp menade King att man skulle ta ”den här ilskan som finns överallt bland oss, och förvandla den till en mäktig kraft för social förändring.”
King betonade också att det handlade om fattiga oavsett hudfärg.
”Vi behöver denna rörelse. Inte bara svarta. När ni går till handling och börjar kämpa tillsammans, då börjar man inte argumentera om huruvida vita ska vara med i rörelsen. Den diskussionen borde aldrig ha kommit upp. Vi räknar inte raser i rörelsen, vi räknar samveten. Varenda en som vill bli fri, eller göra någon annan fri, det är dem vi vill ha. Jag bryr mig inte bara om de fattiga svarta. Jag bryr mig om de fattiga vita. Jag bryr mig om fattiga puertoricaner, fattiga indianer, fattiga mexikaner. Vi ska ta tag i de fattigas problem. Och vi kommer att göra det trots den filosofiska debatten, svarta och vita tillsammans”.

Memphisstrejken

Den 1 februari 1968 klämdes Echol Cole och Robert Walker ihjäl på en sopbil. Den press som packade ihop soporna fungerade inte som den skulle. Nu drog den med sig dem båda arbetarna och pressade ihjäl dem med soporna. Bristerna hade blivit påtalade många gånger, men arbetsgivaren lät dem medvetet använda undermålig utrustning. Arbetsgivaren, staden Memphis, gav familjerna 500 dollar var för dödsfallen. Bara begravningskostnaderna på 900 dollar åt upp den summan med råge.
Några dagar senare hann arbetarna jobba några timmar innan det började regna och de blev hemskickade. De fick sedan ingen lön alls den dagen, medan arbetsledarna som satt och drack kaffe fick fullt betalt.
Deras arbete var otryggt och lågavlönat och präglades av rasism. De blev ofta lurade till att jobba övertid utan ersättning. De var vad Martin Luther King brukade kalla ”arbetare som jobbar heltid för en deltidslön”. Alla renhållningsarbetare var svarta, till stor del äldre män. Alla chefer och arbetsledare var unga vita. Svarta arbetare i 60- till 70-årsåldern som slitit hela sitt liv kunde bli kallade för ”boy” av vita chefer i 20-årsåldern.
Fackföreningar var förbjudna. År 1966 hade ett trettiotal fått sparken då de försökt organisera fackliga aktiviteter. En facklig aktivist, T.O. Jones, hade under åratal försökt organisera ett fack, men hoten från arbetsgivaren hade gjort det omöjligt.
Måndagen den 12 februari bröt strejken ut. Nästan alla de nära 1 300 renhållningsarbetarna slöt upp. Borgmästaren försökte få strejkbrytare att ersätta de strejkande.
En lag från 1966 förbjöd strejker, men arbetarna kallade det helt enkelt för att de hade ”slutat jobbet”. Strejken bröt ut då känslorna av orättvisa var som starkast. Framför allt de två dödsfallen och att de lurades på pengar blev droppen. Tidpunkten för strejken var inte taktiskt vald. Det var vinter och soporna var inte samma akuta problem som under sommaren, borgmästaren var nytillträdd och det hade inte hunnit sprida sig något missnöje emot honom.
Polisen satte in hårt våld mot de strejkande arbetarna. Deras möten attackerades och polisen sprutade mace. Mace var en gas som bestod av vanlig tårgas blandad med en kemikalie som bryter ned hudens fettlager och skadar nerverna. Vissa av arbetarna hade problem upp till ett par år efter händelsen. Gasen sköts rakt in i ögonen på folk. Polischefen J.C. MacDonald tyckte den fungerade ”mycket tillfredsställande”. Gasen skulle förekomma i nästan alla sammandrabbningar under konflikten.
King kom till Memphis den 18 september trots att alla hans medarbetare avrådde honom. Han hade ett fullspäckat schema med flera offentliga framträdanden per dag i olika delar av landet. King hade haft en period med många motgångar. Han var deprimerad och överansträngd. Han försökte nu ändra inriktning på medborgarrättsrörelsen till att handla om ekonomisk jämlikhet: ”Vad spelar det för roll om en restaurang är desegregerad om man inte har råd att gå dit att äta?”. Det hade varit en period av attacker från politiker och sabotage av hans planer på kampanjer mot fattigdomen. I Memphis såg han nu ett exempel på vad han talat om; de mest förtryckta arbetarna som var ute i kamp för rättvisa.

Manade till generalstrejk

– Ni påminner, inte bara Memphis, utan hela nationen om att det är ett brott att låta folk leva i den här rika nationen och erhålla svältlöner. Låt mig säga några ord till er som är ute i strejk. Ni har strejkat en tid nu, men tappa inte modet. Inget som är värt något uppnås utan uppoffringar /…/ Gå inte tillbaka till jobbet förrän era krav är uppfyllda. Glöm aldrig att frihet inte är något som frivilligt fås från förtryckaren. Det är något som måste tillkämpas av de förtryckta. /…/ Vet ni vad? Ni kommer kanske att behöva utvidga kampen lite grann. Jag vet vad ni ska göra, och ni är tillräckligt många här för att genomföra det: om några dagar ska ni organisera er och ha en generalstrejk i hela Memphis!
Efter uppmaningen till generalstrejk bröt en hel orkan av applåder och jubel ut. Det tog flera minuter innan man kunde fortsätta mötet.
Ingen hade tidigare kommit med förslaget att stänga hela staden med en generalstrejk. Inom medborgarrättsrörelsen hade det aldrig förekommit tidigare. Faktum är att generalstrejker bara har förekommit några gånger i USA:s arbetarhistoria, senast i Minneapolis 1934 (ledd av trotskister) och i Oakland 1946.
Efter Kings tal om generalstrejk och stormarsch startades ett intensivt arbete. King själv var inte kvar i Memphis, utan reste runt i landet enligt sitt planerade program. Det som hände var att natten innan och på den planerade dagen kom det näst största snöovädret i stadens historia. All trafik stannade. Skolor och arbetsplatser stängdes. Det var omöjligt att genomföra någon politisk aktivitet. Skämtsamt påpekade en del att detta var gud som sagt sitt genom att ordna den perfekta generalstrejken. I praktiken var detta ett nederlag. Ett enormt kampanjarbete hade gått till spillo och det blev ingen uppvisning av enig kamp. Följden blev att rörelsen tappade fart.
Ett nytt datum sattes för en marsch då King skulle vara med. Ingen av Kings medarbetare var inblandad i arrangemanget, men King skulle leda marschen tillsammans med arbetarna.
Dagen började med att polisen angrep en skola där elever hade samlats utanför för att gå till demonstrationen. De misshandlades och gasades med mace. En flicka blev svårt sårad och fick föras till sjukhus. King anlände sent på grund av ett försenat flyg och ännu en sömnlös natt. Arrangörerna fick hålla demonstranterna en tid. King gick sedan i täten för demonstrationen tillsammans med de strejkande arbetarna.

Brutalt polisvåld

Under marschens gång började ett litet antal ställa till problem genom att krossa skyltfönster och sprida oro. Polisen fick då en orsak att våldsamt angripa demonstrationen. Hela demonstrationen upplöstes. King och de övriga avbröt och gick tillbaka till sina kyrkor för att försöka samla sig.
Efter att demonstranterna flytt, skedde under dagen mindre kravaller och vandaliseringar på olika håll i staden. Polisvåldet var otroligt hårt. Flera svarta mördades av polisen och under dagarna som följde kunde sjukhuset i staden dokumentera flera fall av svarta som skjutits i ryggen.
Stadens ledning tog nu tillfället till att utlysa undantagstillstånd. Den förklarade att stadens svarta befolkning hade startat inbördeskrig. Nationalgardet kallades in och Memphis förvandlades till en belägrad stad.
På en efterföljande presskonferens argumenterade King emot pratet om att svarta hade startat inbördeskrig. I de kravallerna, som de inte stödde och som inte hade genomförts av de strejkande eller deras anhängare, hade bara egendomar kommit till skada, inga personer. Alla dödsoffer och skadade var svarta som dödats av polis eller av rasister. Detta, menade King, trots att det hos den svarta befolkningen fanns vapen och att de i högre grad än de vita var veteraner från Vietnamkriget och mycket väl skulle ha kunnat använda dem. Ändå fanns inte ett enda exempel på någon skjuten vit person. Inget av dessa fakta nådde allmänheten. Pressen skrev bara om polisernas prat om att de svarta hade startat inbördeskrig. Staden kom snart att präglas av nationalgardets stridsfordon och soldater. De placerade till och med ut artilleri.
Efter demonstrationen lämnade King åter Memphis för att fortsätta sina inbokade aktiviteter på andra orter. Men nu kände King att det var ohållbart. Han tog en strid med ledningen i SCLC (Southern Christian Leadership Conference, en medborgarrättsorganisation som King hade varit om att bilda 1957) och menade att de borde ställa in övriga aktiviteter och enbart satsa helhjärtat på Memphisstrejken. Efter en hård diskussion fick han med sig de övriga.
Den 3 april var de tillbaka i Memphis. På kvällen höll han ett dramatiskt tal, fyllt av religiös symbolik, där han pratade om sin egen död på ett märkligt sätt i ljuset av vad som sedan hände.
– Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar ingen roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte. Som alla andra skulle jag vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra guds vilja. /…/ och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er, men jag vill att ni i kväll ska veta, att vi som ett folk skall nå det förlovade landet.

Mordet den 4 april 1968

På eftermiddagen den 4 april stod King och småpratade med sina medarbetare då ett skott slog honom till golvet. Skottet avlossades från cirka 150 meters avstånd. Kulan gick igenom käken och skadade ryggmärgen. King dödförklarades en stund senare på sjukhuset.
Med tanke på att Memphispolisen hade flera hundra personal i de omgivande kvarteren som spanade på King, samt att även FBI och militära underrättelsetjänsten spanade, är det befogat att tro att dessa var inblandade i att låta mördaren smyga in och skjuta King och sedan ut igen efter skottet utan att bli gripen. Det finns, på samma sätt som när det gäller Kennedymordet, en mängd teorier om vem som låg bakom.

Ökad kampvilja

Då nyheten om mordet på King nådde Jerry W Wurf, offentligfacket AFSCME:s riksordförande, släppte han allt och åkte till Memhis för att försöka hjälpa till.
– De ska inte både kunna mörda King och krossa facket, kommenterade han.
Kampen fortsatte. Mordet hade inte rubbat borgmästarens attityd. Tvärtom polariserades situationen ännu mer.
Trots mordet på King och att kampen i Memphis fick stor uppmärksamhet, vägrade stadens ledning att gå med på en lösning. President Johnsson ingrep och skickade dit en man från arbetsdepartementet (James J. Reynolds) för att tvinga fram ett slut på ”denna relativt lilla konflikt”.
Trots detta vägrade borgmästaren att ge med sig och erkänna facket. Först efter att man ändrat den politiska beslutsprocessen och lyft bort borgmästare Loeb från ansvaret gick det att lösa. Efter elva dagar av oavbrutna samtal med regeringens ditsända, hittade Reynolds en par kompromisser som gjorde att Loeb kunde komma undan ett direkt ansvar för uppgörelsen.
Wurf från AFSCME tog uppgörelsen till ett möte med bland annat ledare för de svarta kyrkorna:
– Detta har varit er kamp lika mycket som vår. Vi tänker rekommendera arbetarna att godkänna detta, men om ni inte tycker att det ska godkännas så är ni välkomna att säga det.
Efter ett möte godkände de uppgörelsen. Wurf gick då vidare till ett möte med de strejkande arbetarna.
– Det är upp till er att avgöra om ni gillar uppgörelsen eller inte.
Uppgörelsen, som fick arbetarnas godkännande, innebar att facket erkändes. Man fick rätt att dra medlemsavgifter från lönen. Man kunde ägna sig åt facklig verksamhet utan att få sparken. Avtalet innebar också att svarta skulle ha rätt att söka jobben som förmän. Uppgörelsen slog fast många rättigheter för arbetarna, men den skulle också begränsa dem då den också innehöll ett strejkförbud.
– Jag tror inte vi kan visa tillräcklig uppskattning för vad King gjorde för oss, sade en av de strejkande arbetarna i en TV-intervju fem år efter mordet.
Han trodde att strejken skulle ha förlorats utan stödet från Martin Luther King.
Per Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!