50 år sedan militärdiktaturen störtades i Portugal

För femtio år sedan störtades diktaturen i Portugal och en våg av revolutionär masskamp följde. Arbetarna tog över fabrikerna och jorden, och den brittiska tidningen The Times skrev att kapitalismen i Portugal hade gått i graven. Med anledning av att det är 50 år sedan revolutionen startades publiceras åter denna artikel från Offensiv #596, den 29 april 2004.

Det tog en dag – den 25 april 1974 – att störta ett halvsekel långvarigt fascistiskt styre i Portugal. Tidigt på morgonen gavs signalen: upprorssången Grandola Vila Morena spelades på Rádio Renascença. Kapten Salgueiro da Maia lämnade militärbasen i Santarém med åtta bepansrade bilar och tio lastbilar och åkte till Lissabon. Andra avdelningar under ledning av Movimento das Forças Armadas (MFA, De väpnade styrkornas rörelse, som främst samlade lägre officerare som börjat gå åt vänster) mobiliserades.
Militära högkvarter ockuperades och ledande ministrar greps. På kvällen meddelade MFA, ledd av Marcelo Caetano, att regimen hade avsatts. En ny provisorisk regering bildades under ledning av general António de Spínola.

En i stort sett oblodig kupp hade störtat Europas äldsta diktatur. MFA:s pansarbilar omringades av beundrande skaror. Röda nejlikor, vilket kom att bli den pågående revolutionens symbol, blommade i gevärspiporna och spreds på gatorna av glada folkmassor. Portugal var på den tiden en kolonialmakt, som sedan 1960-talet bedrivit krig för att behålla makten över sina afrikanska kolonier – Angola, Guinea-Bissau och Moçambique.
Krigen mot befrielserörelserna i kolonierna innebar en enorm åderlåtning av Portugals ansträngda ekonomi och åt upp över 40 procent av statsbudgeten.
Vid tiden för kuppen var 160 000 av totalt 220 000 man i Portugals armé fast i den afrikanska kvicksanden. Deserteringar och värnpliktsvägran ökade allt mer. Massutvandring ledde till att Portugals befolkning minskade under 1960-talet.

Samtidigt som kolonierna berikade den härskande klassen ökade fattigdomen i Portugal. Den globala kapitalistiska krisen, som hade inletts 1973, förvärrade landets kris.
I slutändan var det dock krigen i Afrika och armén som utdelade det avgörande slaget mot militärdiktaturen. Både soldater och officerare hade dragit slutsatsen att det koloniala kriget inte kunde vinnas. MFA växte fram ur den demoralisering och besvikelse som de hopplösa krigen födde.
Dagen efter att diktaturen hade störtats meddelade MFA att en ”junta för nationens räddning” skulle styra till dess att en provisorisk civil regering kunde bildas och val hållas inom ett år. DGS (den hatade säkerhetspolisen) och andra repressiva organ skulle upplösas. Mötes-, förenings- och yttrandefrihet proklamerades också, liksom amnesti för politiska fångar och rättsväsendets oberoende.
Men Spínola nämnde inget om koloniernas rätt till nationellt självbestämmande. Detta avslöjade skillnaden mellan honom och de yngre officerarna inom MFA, som insåg att massorna i Afrika, vilka slogs för sin frihet, inte kunde besegras.
Inom MFA fanns flera olika politiska riktningar. Vänstern, som inkluderade dess ledare Otelo de Carvalho och Vasco Gonçalves, var påverkade av socialistiska, men också av stalinistiska idéer; Östeuropa och Kuba sågs som möjliga modeller.

För arbetarna gav diktaturens fall en möjlighet att äntligen göra upp räkningen med kapitalisterna och godsägarna genom att ta över fabrikerna och jorden. Bilarbetare vann 40 timmars arbetsvecka. Lissabons tunnelbanearbetare vann ett 50-procentigt lönelyft. Järnvägs- och spårvägskonduktörer vägrade att ta betalt för resan. Studenter vid universitetet i Lissabon vägrade att göra inträdesprov, som de ansåg vara en fascistisk urvalsmetod.
Hemlösa människor ockuperade tomma fastigheter. Allaktivitetshus och skolor startades.
Den 15 maj 1974 utsågs Spínola till president, och i den nya regering som bildades ingick det nybildade konservativa Partido Popular Democrático (PPD), tillsammans med medlemmar i kommunistpartiet (PCP), Partido Socialista (PS) och Movimento Democrático Portugués (MDP/CDE med band till PCP).
Kapitalisterna såg med fasa på utvecklingen och fruktade att Portugal var på väg att bli en ”kommunistisk” stat.

I sina försök att stoppa den revolutionära vågen tog Spínola hjälp av PS och PCP och utsåg Avelino Gonçalves till arbetsminister. Att ta med pålitliga partier som antingen trätt fram i dagsljuset efter årtionden av underjordisk verksamhet eller helt nybildade lade en helt ny aspekt till revolutionen och skapade motsättningar mellan MFA-juntan och partierna.
Mário Soares, ledare för PS, återvände från sin exil i Paris den 28 april 1974. Han var advokat och finansierad av den socialdemokratiska Socialistinternationalen (och CIA). Álvaro Cunhal, ledare för PCP, återvände den 30 april efter 14 år i exil i Östeuropa. Båda partierna upplevde en explosiv tillväxt efter kuppen, precis som ett antal grupper på den yttersta vänsterkanten också gjorde.
PS medlemsantal ökade från endast 200 i april 1974 till 20 000 i september och 60 000 i början av 1975.
PCP dominerade den fackliga centralorganisationen Intersindical (motsvarande LO), vilket gav dem en stark ställning bland industriarbetarna. Partiet hade ett omfattande stöd bland lantarbetarna i södern. PS hämtade däremot stöd från främst högutbildade och tjänstemän.

Men PCP manade inte arbetarna till en kamp för socialism. PCP-ledarna, som hade skolats av den härskande byråkratin i det stalinistiska Sovjetunionens, hyste inga avsikter att driva kampen vidare mot arbetarstyre och omvandla landet till en demokratisk, socialistisk stat, vilket kunde ha blivit första steg till att upprätta en socialistisk federation på den iberiska halvön.
Under trycket av massornas kamp drevs dock revolutionen framåt. Minimilönerna höjdes. Hyres- och prisstopp infördes. Skatter höjdes på höga inkomster, underutnyttjad jordbruksmark (speciellt på storgods i södern) och lyxvaror.
I juni 1974 skakades Portugal av omfattande strejker inom alla delar av ekonomin: storindustrin, posten, järnvägar, elförsörjningen och sjöfarten. PCP-ledningen gjorde vad stalinistiska ”kommunister” alltid gör när de är vid makten – de försökte hålla tillbaka arbetarklassen och menade att strejkerna reste orealistiska krav och spelade reaktionen i händerna.
Den 27 juli meddelade en motvillig Spínola de afrikanska koloniernas rätt till omedelbar självständighet, samtidigt som han krävde att få mer makt, vilket resulterade i att den första provisoriska regeringen föll.
En ny premiärminister utsågs, brigadgeneral Vasco Gonçalves (en av PCP:s allierade). Ett revolutionärt garde, Copcon, bildades under MFA-ledaren Carvalho. En av de många anmärkningsvärda aspekterna av den portugisiska revolutionen var hur arbetarklassen konsekvent mobiliserade för att försvara MFA och de framgångar som hade uppnåtts.

I avsaknad av en revolutionär socialistisk ledning som kunde agera beslutsamt för att säkra en verklig demokratisk arbetarstat drevs utvecklingen istället framåt av ”kontrarevlutionens piska”. För att testa maktbalansen utlyste Spínola en demonstration för den ”tysta majoriteten” den 28 september. Arbetarna satte upp vägspärrar, med vapen i händerna, för att stoppa reaktionära grupper på väg mot Lissabon.
Vid middagstid samma dag gav Spínola upp. Hans stöd i armén och bland arbetare höll snabbt på att dunsta bort. Officerare och civila som befann sig på högerkanten greps och rensades ut.
Spínola skulle göra ytterligare ett misslyckat försök att ta makten. Den 11 mars gick fallskärmsjägare från flygbasen Tancos i regionen Tomar mot RAL-1 (en av de radikalaste arméförbanden som spelade en stor roll i bildandet av MFA och i själva kuppen).
Trupperna i Tancos gjorde dock myteri när de upptäckte att de användes mot andra förband. Spínola flydde. Omedelbart efter detta upplöstes MFA:s struktur och ett högsta revolutionsråd bildades (SRC), med långtgående maktbefogenheter.
Dessförinnan, i februari 1975, hade ett förslag lagts om att inom loppet av tre år skulle staten bli majoritetsägare av alla större bolag samt att stora jordegendomar skulle exproprieras. Ett förstatligande av bankerna, som har en central roll i att hålla det kapitalistiska systemet rullande, fanns dock inte med i förslaget.

Men det faktum att Portugals främsta bankdynasti, Espírito Santo, var delaktiga i kuppförsöket retade de bankanställda, som ockuperade bankerna och stoppade de rikas försök att flytta sina pengar till konton utomlands. De bankanställdas kamp tvingade fram ett förstatligande av alla banker (utom jordbrukskassorna), vilket skedde den 14 mars och dagen därpå förstatligades även försäkringsbolagen.
Valet den 25 april 1975 blev det första valet med allmän rösträtt i Portugals historia. Sju av de tolv partierna som deltog ansågs stå till vänster om PCP. Bara tre av partierna kunde beskrivas som rena högerpartier: PPD, CDS och det rojalistiska PPM. Under valkampanjen blev relationerna mellan MFA och de politiska partierna allt mer spända.
Fackföreningarna var ett annat slagfält. PCP och MFA ville göra Intersindical till den enda, obligatoriska, fackliga centralorganisationen. PS, PPD och den katolska kyrkan ville ha en mer ”pluralistisk” rörelse, som de hade chans att påverka och kanske styra.
I ett försök att undergräva stödet till PCP och vänstern beslutade biskoparna att förbjuda katoliker att rösta på partier vars ideologi var oförenlig med ”kristna värderingar”.

Mer än 5,5 miljoner människor röstade (91,73 procent). PS fick 37,87 procent och 115 mandat; PPD 26,38 procent, 80 mandat; PCP 12,53 procent, 30 mandat; CDS 7,65 procent, 16 mandat; MDP-CDE 4,12 procent, 5 mandat. Totalt sett hade 58,5 procent röstat på vänsterns partier.
En del av ledningen i MFA ville själva ta makten och Carvalho menade att de borde bilda ett ”arbetarnas revolutionära råd”, som i Kuba. PCP-ledarna å sin sida pekade på behovet av ”revolutionära försvarskommittéer” med det stalinistiska Östeuropa som förebild. Inget av förslagen syftade till en verklig arbetardemokrati, utan till att vinna stöd för en militärledd stalinistisk regim.
Det fanns ett utbrett stöd för socialistiska idéer, men det fanns också en djup misstänksamhet mot stalinismen. Det totalitära systemet i Sovjetunionen attraherade inte Portugals arbetarklass, som nyligen hade begravt ett totalitärt system. Detta gällde trots att diktaturen i Portugal vilade på en annan ekonomisk-social grund än stalinismen i öst. PS utnyttjade denna genuina rädsla till att undergräva PCP.
Den 11 juli meddelade Soares att PS skulle avgå ur regeringen på grund av att SRC hade gett sitt godkännande till att kommunistiska tryckeriarbetare tagit över den PS-orienterade tidningen República. Soares anklagade försvarsmakten för att försöka införa en ”kommunistlik polisstat”. Den 17 juli avgick även PPD. Den fjärde koalitionsregeringen var upplöst.
Ett tillfälligt triumvirat (tremannastyre) bildades med presidenten Francisco de Costa Gomes, premiärminister Vasco Gonçalves och ledaren för Copcon, Carvalho. Men högerpartiernas självförtroende växte samtidigt som den del av MFA som stödde Soares krävde att ”ordningen” måste återställas. Den 29 augusti tvingades Vasco Gonçalves att avgå som premiärminister och ersattes av amiralen José Azevedo.

Högern och reaktionen kände att tiden nu var mogen för att slå till mot revolutionen. SRC avskedade Carvalho. Högergrupper mobiliserade bönder som byggde barrikader den 24 november i syfte att isolera det ”röda Lissabon”. Dagen därpå ockuperade trupper, ledda av högermannen och överstelöjtnanten António Eanes, olika militärbaser. Undantagstillstånd utlystes.
Tidvattnet hade vänt. Efter 18 månader av intensiva revolutionära strider var ”ordningen” återställd. Men till följd av den revolutionära rörelsen, reaktionens begränsade sociala reserver och att kapitalismens ställning hade underminerats – tre fjärdedelar av ekonomin var förstatligad och arbetarklassens kampvilja var stark – måste kontrarevolutionen agera försiktigt. Reaktionens svaghet innebar att kontrarevolutionen inte kunde krossa arbetarrörelsen i blod som i Chile 1973.
Revolutionen gjorde slut på 50 år av brutal diktatur. Det är i sig självt en enorm bedrift, men om det hade funnits ett revolutionärt parti utrustat med arbetarnas förtroende och ett socialistiskt program hade en socialistisk revolution varit möjlig. ■


NÄR HÄNDE VAD?

1974

April: Natten mot den 25 april störtas militärdiktaturen av en grupp officerare.

Maj: Hundratusentals demonstrerar i huvudstaden Lissabon den 1 maj. Strejker sveper fram över hela landet.

Juni: Regeringen återinför censuren. Trupper tar över den statliga radion och tv. Den samlingsregering som hade bildats, med både Socialistpartiet och Kommunistpartiet, försöker återta initiativet från massorna. Bland annat försöker regeringen förbjuda strejker och ”olagliga demonstrationer”.

Juli: Stora demonstrationer genomförs mot regeringens antistrejklag.

Augusti: Spínola meddelar att kolonierna i Afrika får sin självständighet.

September: Spínola försöker genomföra en kupp, men misslyckas. I Lissabon bygger beväpnade arbetare tillsammans med vanliga soldater blockader. Spínola avgår den 30 september. Jordockupationer sveper fram över landsbygden samtidigt som arbetarna och tjänstemännen tar över sina arbetsplatser.

1975

Februari: Regeringen beslutar om en ekonomisk treårsplan, som innehåller såväl förslag på ett större statligt inflytande över industrin som en vädjan om utländska investeringar.

Mars: En avgörande månad. Den 11 mars iscensatte Spínola ett nytt kuppförsök. Ännu en gång misslyckas kuppförsöket till följd av arbetarnas, soldaternas och landsbygdsbefolkningens motstånd. Revolutionen tar ett jättekliv vänsterut, även borgerliga partier talar om socialism. Socialistpartiets ledare Mário Soares säger att ”kapitalismen måste krossas”. Större delen av industrin förstatligas. Även banker och försäkringsbolag förstatligas.

April: Val hålls. Partier som säger sig vara socialistiska får nära 60 procent av rösterna.

Maj: USA-imperialismen inleder en kampanj mot vad man kallar ”kommunismen i Portugal”.

Juli och augusti: Socialistpartiet lämnar regeringen och MFA splittras. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!