7. Oktoberupproret och den sovjetiska ”lagligheten”

2007-07-18 10:59:56




I september, under den demokratiska konferensens dagar, krävde Lenin att vi omedelbart tog itu med upproret.
”Men för att behandla upproret på marxistiskt sätt”, skrev han, ”d v s som en konst, måste vi samtidigt, utan att förlora en minut, organisera en stab för upprorstrupperna, fördela styrkorna, placera pålitliga regementen på de viktigaste punkterna, omringa Alexandrateatern, besätta Peter-Paulsfästningen, häkta generalstaben och regeringen samt mot officersaspiranterna och den vilda divisionen skicka sådana trupper, som är beredda att offra livet hellre än att låta fienden tränga in i stadens centra; vi måste mobilisera de väpnade arbetarna, kalla dem till den sista förbittrade striden; vi måste besätta telegraf- och telefonnätet, placera vår upprorsstab vid den centrala telefonstationen och sätta alla fabriker, alla regementen, alla punkter där väpnad kamp pågår o s v i telefonförbindelse med den. Allt detta är naturligtvis endast sagt som exempel, endast för att illustrera att man i nuvarande ögonblick inte kan förbli marxismen, förbli revolutionen trogen, om man inte behandlar upproret som en konst.” (Lenin Marxismen och upproret, Valda verk del 2, s 319)
Detta sätt att ställa frågan förutsatte att upproret skulle förberedas och genomföras genom partiets förmedling och i dess namn, och att segern därefter skulle stadfästas av sovjetkongressen. Centralkommittén antog inte detta förslag. Upproret kanaliserades via sovjeterna, och i vår agitation knöt vi det till den andra sovjetkongressen. Denna meningsskiljaktighet kräver en noggrann förklaring, som helt klart kommer att visa att det inte rör sig om en principiell fråga utan snarare en rent teknisk fråga om än av stor praktisk betydelse.
Vi har redan nämnt hur mycket Lenin fruktade att upprorets ögonblick skulle gå honom ur händerna. Inför den tvekan som partiets ledning visade, ansåg han att en agitation som formellt band samman upproret med den andra sovjetkongressen var en otillåtlig försening, en eftergift åt obeslutsamheten och åt de obeslutsamma, en tidsspillan och ett verkligt brott. Från och med slutet av september återkommer Lenin vid ett flertal tillfällen till denna tanke.
”[I] vår CK och bland partiledarna”, skrev Lenin att ”det finns en strömning eller en mening, som är för att man bör invänta sovjetkongressen, som är mot ett omedelbart maktövertagande, mot ett omedelbart uppror. Denna strömning eller mening måste övervinnas.” (Lenin Krisen har mognat, Valda verk del 2)
I början av oktober skriver Lenin: ”Att dröja är en förbrytelse. Att vänta på sovjetkongressen är en barnslig lek med formaliteter, en skamlig lek med formaliteter och ett förräderi mot revolutionen.”
I sina teser till Petrogradkonferensen i oktober säger Lenin att: ”Vi måste bekämpa de konstitutionella illusionerna och mot förhoppningarna som knutits till sovjetkongressen, och förkasta föresatsen att till varje pris invänta denna kongress.”
Vidare påpekar han att: ”Det är absolut klart att ett dröjsmål med upproret nu sannerligen är detsamma som döden.” Och vidare: ”Historien kommer inte att förlåta revolutionärerna ett dröjsmål, när de kan segra idag (och säkert kommer att segra idag), medan de riskerar att i morgon förlora mycket, riskerar att förlora allt.”

Alla dessa brev, där varje mening smiddes på revolutionens städ, är av enastående intresse för att karaktärisera Lenin och ge en uppfattning om det aktuella läget. Den känsla de genomsyras av är ilska, protester och indignation över den fatalistiska, avvaktande, socialdemokratiska, mensjevikiska inställningen till revolutionen, som betraktas som någon sorts film utan slut. Om tiden i allmänhet är en viktig faktor i politiken blir dess betydelse hundrafalt större i tider av krig och revolution. Det är inte säkert att man i morgon kan göra det man kan göra i dag. I dag kanske det är möjligt att resa sig med vapen i hand, slå fienden till marken och gripa makten, men i morgon kanske det kommer att vara omöjligt. Men att gripa makten är att ändra historiens gång; är det möjligt att en sådan händelse kan hänga på ett intervall av 24 timmar? Ja, definitivt. När det gäller det väpnade upproret kan inte händelserna mätas med politikens långa mätsticka, utan med krigets korta mätsticka. Att låta några veckor, några dagar, ibland t o m en enda dag förspillas är under vissa omständigheter liktydigt med att ge upp revolutionen, att kapitulera. Utan Lenins larmsignaler, påtryckningar, kritik och intensiva och lidelsefulla revolutionära misstänksamhet, skulle partiet förmodligen inte ha lyckats att få rättning i leden i det avgörande ögonblicket, ty motståndet i partiledningen var mycket hårt, och i inbördeskrig liksom i krig i allmänhet spelar högkvarteret en avgörande roll.
Men samtidigt är det uppenbart att vi hade ovärderliga fördelar av att förbereda upproret under sken av förberedelser inför den andra sovjetkongressen och under parollen att försvara den. Efter att vi, Petrogradsovjeten, hade upphävt Kerenskijs order om att två tredjedelar av garnisonen skulle skickas till fronten, var vi i själva verket i ett tillstånd av väpnat uppror. Lenin som inte befann sig i Petrograd uppfattade inte hela innebörden i detta faktum. Såvitt jag kommer ihåg talade han inte om det i sina brev. Ändå var utgången av upproret den 25 oktober redan förutbestämt till åtminstone tre fjärdedelar från det ögonblick då vi motsatte oss avlägsnandet av Petrogradgarnisonen, skapade den militärrevolutionära kommittén (7 oktober) och utsåg våra egna kommissarier för alla militära enheter och institutioner. Därigenom isolerade vi inte bara generalstaben för Petrograds militärområde utan också regeringen. Med andra ord var det fråga om ett väpnat men oblodigt uppror av Petrograds regementen mot den provisoriska regeringen under den militärrevolutionära kommitténs ledning och under slagordet att förbereda försvaret av den andra sovjetkongressen, vilken skulle avgöra frågan om makten. Att Lenin tillrådde att börja upproret i Moskva, där det enligt honom säkert skulle segra förutan blodsutgjutelse, berodde på att han från sin tillflyktsort inte kunde få klart för sig den radikala omsvängning som skett i mitten av oktober till följd av huvudstadsgarnisonens ”fredliga” uppror. Denna omsvängning rörde inte bara sinnesstämningarna utan också de organisatoriska banden både bland fotfolket och arméhierarkin. Efter att bataljonerna på den militärrevolutionära kommitténs order vägrat lämna staden hade vi i huvudstaden ett segerrikt uppror, som endast nödtorftigt var överskylt av den borgerligt demokratiska statens sista trasor. Upproret den 25 oktober var endast av kompletterande karaktär. Det var därför det var så smärtfritt. I Moskva däremot blev kampen mycket längre och blodigare, trots att folkkommissariernas råd redan hade makten i Petrograd. Det är uppenbart att om upproret hade börjat i Moskva, innan stormningen i Petrograd, skulle det varit betydligt mer utdraget och utgången mycket mer tvivelaktig. Och ett misslyckande i Moskva skulle fått allvarliga återverkningar på Petrograd. Naturligtvis kunde segern varit möjlig också med Lenins plan, men den vändning händelserna tog visade sig vara mycket mer ekonomisk, mycket mer fördelaktig och ledde till en fullständigare seger.

Vi hade möjlighet att låta maktövertagandet mer eller mindre exakt sammanfalla med sammankallandet av den andra sovjetkongressen endast på grund av att det ”tysta”, nästan ”lagliga” väpnade upproret – åtminstone i Petrograd – redan till tre fjärdedelar, om inte till nio tiondelar var ett fullbordat faktum. Detta uppror var ”lagligt” i så måtto som det uppkom ur dubbelmaktens ”normala” villkor. Petrogradsovjeten hade redan vid ett flertal tillfällen kontrollerat eller ändrat regeringens beslut, t o m då sovjeten dominerades av kompromissmakarna. Det var ett handlingssätt som helt passade samman med regimens konstitution, som i historien är känd under namn av ”Kerenskij-perioden”. När vi bolsjeviker fick majoriteten i Petrogradsovjeten fortsatte vi endast och betonade dubbelmaktens metoder. Vi tog oss an med att kontrollera och revidera ordern att sända garnisonen till fronten. På så sätt dolde vi Petrogradsgarnisonens faktiska uppror bakom dubbelmaktens traditioner och förfaringssätt. Än mer, genom att i vår agitation formellt förena frågan om makten och sammankallandet av den andra sovjetkongressen utvecklade och fördjupade vi denna dubbelmakts traditioner och förberedde den sovjetiska laglighetens ramar för det bolsjevikiska upproret i hela Ryssland.
Vi invaggade inte massorna i en mängd illusioner om den sovjetiska konstitutionen, ty under slagordet om kamp för den andra sovjetkongressen vann vi den revolutionära arméns styrkor för vår sak och befäste organisatoriskt våra framsteg. Samtidigt lyckades vi över förväntan lura in våra fiender, kompromissmakarna, i den sovjetiska laglighetens fälla. Det är alltid farligt att använda sig av list i politiken, i synnerhet i tid av revolution, ty det är svårt att lura fienden och man riskerar att förleda de massor som följer en. Om vår ”list” helt och hållet lyckades så berodde det på att den inte var en skicklig plan som hade tänkts ut av någon uppfinningsrik strateg som ville undvika inbördeskriget, utan var en naturlig följd av den kompromissande regimens upplösning och dess uppenbara motsättningar. Den provisoriska regeringen ville bli kvitt garnisonen. Soldaterna ville inte resa till fronten. Vi gav ett politiskt uttryck, ett revolutionärt mål, ett ”lagligt” sken åt denna naturliga känsla. Därigenom säkrade vi garnisonens enhällighet och band den intimt samman med Petrograds arbetare. Våra fiender däremot var i sin förtvivlan och förvirring böjda att godta den sovjetiska lagligheten. De ville bli bedragna och vi gav dem alla möjligheter till det.
Mellan oss och kompromissmakarna utspelades en kamp om den sovjetiska lagligheten. I massornas ögon var sovjeterna källan till all makt. Kerenskij, Tsereteli och Skobelev* hade kommit från sovjeterna. Men vi var också intimt knutna till sovjeterna genom vårt grundläggande slagord: ”All makt åt sovjeterna!” Bourgeoisien hörde ihop med kejsardömets statsduma; kompromissmakarna härstammade från sovjeterna, men de ville reducera deras roll till ingenting. Vi kom också ur sovjeterna men stod för att överföra all makt till dem. Kompromissmakarna kunde ännu inte bryta sina band med sovjeterna. De ansträngde sig för att slå en bro mellan den sovjetiska lagligheten och parlamentarismen. För detta syfte sammankallade de den demokratiska konferensen och skapade förparlamentet. Sovjeternas deltagande i förparlamentet stadfäste på sätt och vis deras aktion. De kompromissande försökte locka revolutionen med den sovjetiska lagligheten för att kanalisera den i den borgerliga parlamentarismen.

Men vi hade också intresse av att utnyttja den sovjetiska lagligheten. Vid slutet av den demokratiska konferensen fick vi kompromissmakarna att gå med på att den andra sovjetkongressen skulle sammankallas. Denna kongress försatte dem i en ytterst besvärlig situation: Å ena sidan kunde de inte motsätta sig att den sammankallades utan att bryta mot den sovjetiska lagligheten, å andra sidan var de helt på det klara med att denna kongress genom sin sammansättning inte lovade dem något gott. Följaktligen hänvisade vi då desto mer enträget till denna kongress som landets verkliga herre och i all vår propaganda uppmanade vi till att stödja den och försvara den mot kontrarevolutionens oundvikliga angrepp. Om kompromissmakarna försökte snärja oss i den sovjetiska lagligheten med hjälp av det ur sovjeterna härstammande förparlamentet, så utnyttjade vi i vår tur den sovjetiska lagligheten för att kedja fast dem vid den andra sovjetkongressen. Det är en sak att organisera ett väpnat uppror under slagordet om partiets maktövertagande, men en helt annan att förbereda och därefter genomföra upproret under hänvisning till nödvändigheten att försvara sovjetkongressens rättigheter. Vår vilja att koppla ihop maktövertagandet med den andra sovjetkongressen dikterades således ingalunda av den naiva förhoppningen att kongressen av sig själv skulle kunna lösa frågan om makten. Vi var fullkomligt främmande för en sådan fetischism av sovjetformen. Arbetet med att förbereda maktövertagandet var i full gång, inte bara på det politiska, utan även på det organisatoriska och militärtekniska området. Men genom att hänvisa till den förestående kongressen som skulle avgöra frågan om makten gav vi en laglig täckmantel åt detta arbete. Samtidigt som vi gick till offensiv på bred front, gav vi intryck av att försvara oss. Om, å andra sidan, den provisoriska regeringen verkligen hade bestämt sig för att försvara sig så skulle den ha varit tvungen att angripa sovjetkongressen och förbjudit sammankallandet av den, och därigenom givit motståndaren en för regeringen högst skadlig förevändning att gå till väpnat uppror. Inte nog med att vi satte den provisoriska regeringen i en ofördelaktig politisk situation, vi sövde också dess redan slöa och klumpiga misstänksamhet. Regeringsmedlemmarna trodde verkligen att vi var ute efter sovjetisk parlamentarism, en ny kongress där man skulle anta en ny resolution om makten på samma sätt som Petrograd- och Moskvasovjeternas resolutioner, varefter regeringen under hänvisning till förparlamentet och den kommande konstituerande församlingen skulle ignorera resolutionen och därefter försätta oss i en löjlig situation. Detta var de förståndigaste småborgarnas tanke, och vi har ett obestridligt bevis för det i Kerenskijs vittnesbörd. I sina memoarer Från fjärran berättar Kerenskij om den stormiga diskussion han hade under natten mellan den 24 och 25 oktober med Dan* och andra angående det redan pågående väpnade upproret: ”Dan förklarade först”, berättar Kerenskij, ”att de var mycket bättre informerade än jag och att jag överdrev händelserna under påverkan från min ’reaktionära generalstabs’ rapporter. Därefter försäkrade han mig att sovjetmajoritetens resolution, som var obehaglig för ’regeringens självkänsla’, odiskutabelt skulle bidra till en gynnsam ’omsvängning’ i massornas sinnesstämning, att dess verkan redan var ’märkbar’, och att den bolsjevikiska propagandans inflytande nu skulle ’minska snabbt’. Å andra sidan hade bolsjevikerna enligt Dan i sina samtal med sovjetmajoritetens ledare förklarat sig redo att ’underkasta sig sovjetmajoritetens vilja’ och var beredda att ’redan i morgon’ vidta alla åtgärder för att kväva upproret som hade brutit ut mot deras vilja, utan deras godkännande!

Dan slutade med att påminna om att bolsjevikerna ’redan i morgon’ (ständigt i morgon!) skulle upplösa sin militära stab och förklarade att mina åtgärder för att slå ned upproret bara hade gjort massorna ’förbittrade’, och att jag genom min inblandning endast ’hindrade sovjetmajoritetens representanter att lyckas i sina samtal med bolsjevikerna för att göra slut på upproret…’ För att fullständiga bilden bör jag tillägga att i det ögonblick Dan gav mig dessa anmärkningsvärda upplysningar besatte de ’röda gardenas’ väpnade avdelningar en efter en av regeringsbyggnaderna. Och nästan direkt efter att Dan och hans kamrater hade lämnat Vinterpalatset arresterades ministern Kartatjev på Milljonijgatan, på väg hem från den provisoriska regeringens möte, och fördes direkt till Smolnij, dit Dan hade återvänt för att återuppta sina fredliga underhandlingar med bolsjevikerna. Det måste erkännas att bolsjevikerna handlade med stor energi och fulländad skicklighet. Samtidigt som upproret nådde sin höjdpunkt och de ’röda trupperna’ opererade i hela staden var några speciellt utsedda bolsjevikledare sysselsatta med att lura den ’revolutionära demokratins’ representanter, vilket de inte gjorde utan framgång. Dessa skälmar tillbringade hela natten med att ändlöst diskutera om de olika formuleringar som påstods skulle tjäna som grund för att man skulle återförenas och göra slut på upproret. Med denna metod av ’underhandlingar’ vann bolsjevikerna en hel del tid som var ytterst värdefull för dem. SR:arnas och mensjevikernas stridsdugliga krafter mobiliserades inte i tid. Vilket skulle bevisas!”
Väl uttryckt! Vilket skulle bevisas! Som synes var kompromissmakarna helt fångade i den sovjetiska laglighetens fälla. Kerenskij hade faktiskt fel i sitt antagande att vissa bolsjeviker var speciellt avdelade för detta uppdrag att missleda mensjevikerna och SR:arna i fråga om det förestående avbrytandet av upproret. De som deltog i själva förhandlingarna var i själva verket de bolsjeviker som uppriktigt önskade avbryta upproret och bilda en socialistisk regering på grundval av en överenskommelse mellan partierna. Men dessa parlamentariker gjorde otvetydigt objektivt upproret en viss tjänst genom att nära fiendens illusioner med sina egna. Men de kunde göra revolutionen denna tjänst endast tack vare att partiet trots deras råd och varningar ledde och fullföljde upproret med outtröttlig energi.
Det krävdes en samverkan mellan stora och små enastående faktorer för att denna omfattande avledningsmanöver skulle bli framgångsrik. Framför allt behövdes en armé som inte längre ville slåss. Revolutionens hela utveckling, särskilt under den första perioden, från februari till oktober, skulle ha haft ett helt annorlunda utseende om vi i revolutionens stund inte hade haft en besegrad och missnöjd bondearmé på flera miljoner man. Endast under dessa omständigheter var det möjligt att med Petrogradgarnisonen framgångsrikt genomföra det experiment som förutbestämde revolutionens seger.
Det kan inte vara tal om att upphöja denna speciella kombination av ett ”torrt”, nästan obemärkt uppror och försvar av den sovjetiska lagligheten mot Kornilovanhängarna, till en lag. Tvärtom kan vi med säkerhet påstå att denna erfarenhet aldrig och ingenstans kommer att upprepas i denna form. Men det är nödvändigt att studera den noggrant. Detta studium kommer att utvidga varje revolutionärs horisont genom att avslöja för honom mångfalden av metoder och medel som utnyttjas, under förutsättning att man ställer upp ett klart mål, att man har en klar uppfattning om läget och är fast besluten föra kampen ända till slutet.
I Moskva var upproret mycket mer långvarigt och krävde fler offer. Orsaken till det är i viss mån att Moskvagarnisonen inte hade förberetts revolutionärt på samma sätt som Petrogradgarnisonen (i samband med att bataljonerna sändes till fronten). Vi upprepar att det militära upproret skedde två gånger i Petrograd: under de första veckorna av oktober när regementena vägrade utföra överbefälhavarens order, genom att underställa sig sovjetens beslut som helt svarade mot deras sinnesstämning; och den 25 oktober när det redan inte behövdes mer än ett mindre, kompletterande uppror för att slå ned Februariregeringen. I Moskva åstadkoms upproret på en enda gång. Där ligger förmodligen huvudorsaken till att det drog ut på tiden.

Men det fanns en annan orsak: en viss obeslutsamhet från ledningens sida. Vid flera tillfällen övergick man i Moskva från militära operationer till underhandlingar, för att sedan återvända till väpnad kamp. Om ledningens tvekan, som anhängarna är mycket känsliga för, i allmänhet är skadlig i politiken, så blir den dödligt farlig under ett uppror. I det ögonblicket har den härskande klassen förlorat förtroendet till sin egen styrka (annars kunde det överhuvudtaget inte finnas något hopp om seger), men den har fortfarande regeringsapparaten i sina händer. Den revolutionära klassen har till uppgift att erövra statsapparaten; för att kunna göra det behöver den lita på sin egen styrka. Från det ögonblick då partiet dragit in arbetarna på upprorets väg måste de dra alla nödvändiga slutsatser av det. A la guerre comme à la guerre (”Krig är krig”). I tider av krig kan tvekan och tidsspillan tolereras ännu mindre än annars. Kriget har en kort mätsticka. Att stå och stampa och göra undanflykter bara några få timmar leder till att den härskande klassen får tillbaka en del av sitt självförtroende och de upproriska mister en del av sin tillförsikt. Just detta självförtroende, denna tillförsikt bestämmer de styrkeförhållanden som avgör upprorets utgång. Det är ur denna synvinkel man måste studera de militära operationernas förlopp i Moskva och deras samband med den politiska ledningen.
Det skulle vara av yttersta vikt att ange ännu några punkter där inbördeskriget förlöpte under speciella villkor (och exempelvis komplicerades av den nationella frågan). Ett sådant studium, grundat på en detaljerad undersökning av fakta, skulle avsevärt berika vår uppfattning av inbördeskrigets mekanism och därigenom underlätta utarbetandet av vissa metoder, regler och förfaranden som skulle ha en tillräckligt allmängiltig karaktär för att kunna användas som en sorts ”handbok” i inbördeskriget. För att föregripa slutsatserna av en sådan studie, kan man säga att inbördeskrigets förlopp på landsbygden i hög grad var förutbestämt av dess utgång i Petrograd, även om det drog ut på tiden i Moskva. Februarirevolutionen hade knäckt den gamla statsapparaten. Den provisoriska regeringen fick den i arv men kunde varken förnya eller konsolidera den. Följaktligen fungerade statsapparaten mellan februari och oktober endast tack vare den byråkratiska trögheten. Byråkratin på landsorten var van att rätta sig efter Petrograd: den hade gjort det i februari och gjorde det på nytt i oktober. Vårt stora övertag var att vi förberedde störtandet av en regim som ännu inte hade haft tid att befästa sig. Den i februari bildade statsapparatens oerhörda instabilitet och brist på självförtroende underlättade vårt arbete på ett enastående sätt genom att upprätthålla de revolutionära massornas och vårt eget partis tillförsikt.
Det rådde en liknande situation i Tyskland och Österrike efter den 9 november 1918. Men där lyckades socialdemokratin själv fylla igen sprickorna i statsapparaten och hjälpte till att upprätta den republikanskt borgerliga regimen, som även om den inte kan betraktas som en modell av stabilitet trots allt har överlevt i sex år. De andra kapitalistiska länderna kommer inte att ha samma gynnsamma situation, d v s denna närhet mellan den borgerliga och den proletära revolutionen. De har redan för länge sedan fullbordat sin februarirevolution. I England finns det visserligen ännu ganska mycket feodala kvarlevor, men man kan absolut inte tala om en självständig borgerlig revolution i England. Så fort det engelska proletariatet tagit makten, kommer det i ett svep att rensa landet från monarkin, lorderna o s v. Den proletära revolutionen i väster kommer att ställas mot en fullt utvecklad borgerlig stat. Men det innebär inte att den kommer att ha att göra med en stabil apparat, ty själva möjligheten av ett proletärt uppror förutsätter en ganska långt framskriden upplösning av den kapitalistiska staten. Om vår oktoberrevolution var en kamp mot en statsapparat som ännu inte haft tid att utvecklas efter februari, så kommer upproret i de andra länderna att stå inför en statsapparat i ett tillstånd av fortskridande sönderfall.

Som vi sa så tidigt som på Kominterns fjärde världskongress, kan man allmänt sett förmoda att borgarklassens motstånd kommer att vara mycket starkare i de gamla kapitalistiska länderna än det var hos oss, och proletariatet kommer att ha svårare att hemföra segern. Men å andra sidan kommer maktövertagande att ge proletariatet en mycket fastare, stabilare ställning än vad vår var efter oktober. Hos oss utvecklades inbördeskriget egentligen inte förrän efter proletariatets maktövertagande i de viktigaste stads- och industricentra och det upptog de tre första åren av sovjetmaktens existens. Allting tyder på att proletariatet kommer att ha mycket större svårigheter att gripa makten i Central- och Västeuropa; däremot kommer det efter maktövertagandet att ha händerna fria i mycket högre grad än vi. Naturligtvis är dessa förutsägelser rent hypotetiska. Händelsernas utgång kommer i hög grad att bero på i vilken ordningsföljd revolutionen kommer att bryta ut i de olika europeiska länderna, möjligheterna till militär intervention och på Sovjetunionens ekonomiska och militära styrka vid den tidpunkten, o s v. Hursomhelst måste vi betrakta det väpnade upproret och inbördeskriget i allmänhet som en konst, på grund av den mycket sannolika möjligheten att maktövertagandet i Europa och i Amerika kommer att stöta på ett mycket allvarligare, häftigare och mer övertänkt motstånd från de härskande klasserna än som skedde hos oss.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!