80 år sedan Chiang Kai-Sheks kupp i Shanghai

2007-07-11 12:55:38




Den kinesiska revolutionen 1925-27 utgör ett av de största och viktigaste kapitlen i arbetarklassens historia: en revolution som kunde ha förändrat Kina och hela världen. Det är också en av de största tragedierna.

av Miao Yinzhi
och Vincent Kolo

Arbetarklassen hade under det unga kinesiska kommunistpartiet (KKP) åtskilliga tillfällen att ta makten – i Shanghai och Guangzhou (Kanton) hade de i praktiken makten – endast för att besegras till följd av den katastrofalt dåliga politik och ledning som tvingades på dem av Stalin, överhuvudet för det konservativa officiella styre som just hade börjat konsolidera sig i Sovjetunionen, och därigenom också över Kommunistiska Internationalen (Komintern).

Styrkefäste för arbetarklassen

Shanghai var det kinesiska proletariatets citadell, med hälften av Kinas industrier. Krossandet av Shanghais arbetarklass innebar ett monumentalt slag mot arbetarrörelsen, inte bara i Kina utan också globalt.
Hade den kinesiska revolutionen triumferat skulle den ha skakat det globala kapitalistiska systemet i dess grundvalar, genom att återvitalisera den internationella arbetarklassens rörelse efter dess period av nederlag. Den skulle också ha injicerat nytt liv i den ryska revolutionen, kastat tillbaka framgångarna för Stalins byråkratiska apparat och vänt den världskommunistiska rörelsen tillbaka till Lenins och Trotskijs revolutionära program och taktik.
Istället släppte Chiang Kai-sheks nationalistiska armé, tränad och beväpnad av Sovjetunionen, loss en våg av terror som skulle kräva hundratusentals liv under de följande åren. Decimeringen av KKP efter nederlaget i Shanghai – dess medlemstal föll från 58 000 till omkring 10 000 – slungade ut de flesta av de överlevande ledarna från städerna och in till den ”orientering mot bönderna” som senare framhölls och hyllades av Mao Zedong.
Vid tiden för 12 april-kuppen fanns det 800 000 fackligt organiserade i Shanghai under KKP:s ledning. 1934 hade de partisponsrade ”röda fackföreningarna” i staden endast 600 medlemmar. Detta förkrossande nederlag förstärkte känslan av isolering hos Sovjetunionens arbetarklass, vilket i sin tur förstärkte den byråkratiska degenerationsprocessen där.

Lärdomar av revolutionen

Enligt KKP:s officiella historieskrivning, m a o den historia som lärs ut i de kinesiska skolorna, är Shanghaimassakern känd som Chiangs ”blodiga förräderi”. Till och med detta utgör ett försök att fördunkla de verkliga lärdomarna av dessa händelser. Chiang förrådde, som Trotskij förklarade, inte sin klass – de kinesiska kapitalisterna – utan han förrådde endast de illusioner KKP-ledarna hade till följd av deras felskolning under Stalin.
Revolutionen 1925-27 innehåller livsavgörande lärdomar för arbetare och ungdomar överallt, inte minst genom att visa på:
1) Arbetarklassens avgörande roll som den ledande revolutionära kraften även i länder som ännu inte genomgått en kapitalistisk eller ”nationellt-demokratisk” revolution.
2) Oförmågan hos dessa länders kapitalistklasser att genomföra en sådan revolution.
3) Hur marxister borde och inte borde ställa sig till allianser med eller deltagande i bredare, ickesocialistiska, formationer.

1911: Kinas ”färgrevolution”

Den första kinesiska revolutionen 1911 påminner om de senaste årens ”färgrevolutioner” i länder som Ukraina och Georgien – den förändrade väldigt lite, förutom att den avlägsnade den gamla styrande gruppen, i detta fall den ärftliga monarkin.

Emellertid hade redan före kollapsen för det gamla Manchuimperiet den verkliga makten övergått från centralregeringen i Beijing till regionala krigsherrar och klaner. För den kinesiska borgarklassen – vars revolution detta antogs vara – var det inte någon bra början.
En desillusionering satte väldigt snabbt in, i synnerhet bland de medelklassintellektuella som i början närde stora förhoppningar om den nya republiken. Alla de avgörande problemen som ärvts från det döende imperiet – jordfrågan, imperialistisk utsugning och enandet av Kina – förblev olösta.
Den globala kapitalismens grepp om Kina hårdnade. Man ville ha strategiska positioner, billig kolonial arbetskraft och råmaterial till sitt förfogande.
De utländska makter som hade förödmjukat och fått det kinesiska imperiet på fall, slöt nu avtal med olika krigsherrar om inflytande och kontroll i republiken. I början av 1920-talet tjänade omkring 1,5 miljoner soldater under kinesiska krigsherrar.
En båtlast med gods beskattades 11 gånger på sin färd nedströms utmed Yantzefloden, allteftersom olika krigsherrar tilltvingade sig tullavgifter.

Sun Yatsen

Sun Yatsen, ”det moderna Kinas fader”, personifierar den kinesiska borgarklassens svagheter. Han led av en överdriven tilltro till imperialistmakterna och hade en benägenhet för bakom kulisserna-manövrer. Kort sagt: han saknade självständighet. I likhet med ledarna för Hongkongs och Taiwans ”demokrater” skydde Sun klasskampen och misstrodde massorna.
Som republikens interimistiske president avgick Sun frivilligt till förmån för krigsherren Yuan Shikai efter bara två månader på sin post, i mars 1912. Yuan upprättade därefter en militärdiktatur och förbjöd Suns nationalistparti, Kuomintang (KMT), och skickade Sun i exil.

Krossade illusioner

Efter första världskriget satte Sun sitt hopp till att segrarmakterna, Storbritannien, Frankrike, Japan och USA, skulle stödja hans nationellt kapitalistiska projekt. Dessa illusioner krossades fullständigt 1919, då Versaillesfreden överlämnade Tysklands besittningar i Kina – inte till den kinesiska regeringen – utan till Japan.
Detta blev början till ”Fjärde maj-rörelsen”, då studenter tog ledningen i organiserandet av massiva protester mot de imperialistiska ”koncessionerna” – enklaver under utländska makters kontroll – men också mot uråldriga traditioner, inklusive konfucianismen, som ansågs hålla tillbaka Kinas utveckling.
De tolv grundarna av KKP var samtliga aktiva deltagare i denna rörelse, inklusive Chen Duxiu, partiets förste ordförande, som senare blev en anhängare till Trotskijs Vänsteropposition mot stalinismen.

Arbetarklassens framväxt

Under första världskriget ägde en snabb tillväxt av industriarbetarklassen rum, koncentrerad till ett fåtal städer som dominerades av utländska kapitalister och deras ”koncessioner”.

I början av 1920-talet fanns det omkring en miljon industriarbetare i Shanghai, 400 000 i Wuhan och totalt 600 000 arbetare i de tre nordöstra städerna Shenyang, Fushun och Yingkou. Allt som allt fanns det ungefär 3,5 miljoner arbetare inom den moderna, mestadels utlandsägda sektorn, med ytterligare 11 miljoner i de små, mestadels kinesägda, företagen.
Denna geografiska koncentration gav den unga arbetarklassen en stor inre sammanhållning och kampvilja. De flesta inom den unga arbetarklassen kom från det ruinerade bondeskiktet och hade därför väldigt nära band till landsbygdsbefolkningen. Till följd av de nära förbindelserna mellan den jordägande klassen och städernas borgarklass, lades feodala förhållanden ovanpå de nya kapitalistiska ekonomiska strukturerna.

Industriell livegenskap

Många arbetare var skuldsatta sådana – en form av industriell livegenskap. Piskning och andra bestraffningsformer var vanliga. Arbetsmiljöåtgärder var något praktiskt taget helt ickeexisterande, vilket visades av en olycka 1913 i den japanskägda Fushunkolgruvan, där 2 918 gruvarbetare dödades eller skadades.
År 1919 var arbetsdagen i genomsnitt mer än tolv timmar lång, vilket steg till 16-18 timmar i vissa fall. Genomsnittslönen för en arbetare i Shanghai låg på en sjundedel av den genomsnittliga lönenivån för en europisk arbetare.
Den ryska revolutionen 1917 förde marxismen till Kina. Dessförinnan hänförde många intellektuella Kinas efterblivenhet till avsaknaden av en ”stark regering”, snarare än att se den som en produkt av kapitalism och imperialism. En generation av kinesiska intellektuella började nu se till Ryssland och Lenins och Trotskijs idéer, och till bolsjevikpartiet (kommunisterna), som hade bildat världens första arbetarregering. Dessa intellektuella spelade rollen av ett revolutionärt jäsningsmedel som bidrog till framväxten av marxistiska idéer inom arbetarklassen.

KKP växer till masskraft

Det kinesiska samhällets totala återvändsgränd och ryska revolutionens magnetiska attraktionskraft fick till följd att KKP, som bildats 1921, på några få år växte till en masskraft. 1922 skickade partiet aktivister till Hongkong för att leda en strejk av 60 000 sjömän mot de brittiska och andra utländska redarmagnater som backades upp av den brittiska kolonialstaten i Hongkong.
De strejkandes huvudkrav, en 40-procentig löneförhöjning och facklig kontroll över anställningar och avskedanden, vanns efter en episk två månader lång strid. Denna strid blev ett vägskäl som tillkännagav arbetarklassens ankomst som en stor kraft i kinesisk politik. Det var den första segern över imperialisterna på mer än ett sekel, och den vanns av ”arbetararmén”. Dessutom genererade strejken ett enormt stöd, solidaritetsstrejker och ekonomiska stödinsamlingar från arbetare, men också från studenter och andra medelklasskikt runt om i Kina, vilket visade på att arbetarklassen var unikt väl rustad att ena den splittrade nationen.
Arbetarklassens roll hade nu börjat noteras bland KMT-ledarna. Sun Yatsen, vars ansträngningar att vädja till imperialismen inte hade lett någonvart, vände sig nu till Sovjetunionen för att få militärt stöd, men också för att få inflytande inom arbetarrörelsen.

Uppgörelse med KMT

Detta utmynnade i en överenskommelse varigenom KMT erhöll ett betydande militärt stöd i form av militär utrustning och träning, och av Sovjetregeringen och Komintern erkändes som ”den ledande kraften” i Kinas revolution. I kraft av det gick Sovjetledarna också med på att hjälpa till med att omorganisera KMT till ett seriöst parti. På det stadiet var det en väldigt lös ”rörelse” kring Sun som person.
Med 150 000 medlemmar i hela landet kunde det ”knappast kallas ett parti överhuvudtaget” med Mikhael Borodins ord, den Kominternutsände vars uppgift det blev att omorganisera KMT. På grundval av de omfattande organisatoriska erfarenheterna av det sovjetiska partiet, kunde Borodin inom kort producera resultat.
Än i denna dag beskrivs KMT allmänt i media som ett ”leninistiskt” parti, vilket är en medvetet felaktig användning av termen. Leninism är framförallt en politik för arbetarklassens störtande av kapitalismen och dess organisation härleds ur detta. Lenin var skrupulöst demokratisk och de ryska bolsjevikernas historia under hans livstid är en historia om vibrerande interna diskussioner och debatter. KMT blev i jämförelse med detta ett stelt centraliserat parti i stalinistisk tappning, men baserat på kapitalism och militarism.

Stalin och den kinesiska revolutionen

Runt 1924 hade ett byråkratiskt skikt av officiella företrädare, administratörer och militära officerare börjat förankra sig själv vid makten i Sovjetunionen till följd av nederlagen för arbetarklassen internationellt, i synnerhet i Tyskland, och den delvisa stabiliseringen av den globala kapitalismen.

Den ledande gruppen inom Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) och Komintern började under detta tryck degenerera i nationalistisk och byråkratisk riktning, vilket exemplifierades av Stalins ”teori” om socialism i ett land. Ingenstans skulle denna byråkratiska degeneration komma att ha mer katastrofala effekter än i Kina, genom Kominterns vilseledande av det unga och oerfarna KKP.

Stabilitet Stalins prioritet

Stalins prioritet var att stabilisera läget i Ryssland – inte minst vad gällde positionerna för hans egen styrande grupp – snarare än att sprida revolutionen till andra länder. Det katastrofala ledarskap som gavs till världens kommunistpartier var ännu inte ett medvetet förräderi. Det återspeglade en kombination av å ena sidan Stalins fullständiga avsaknad av förståelse för den ryska revolutions inre dynamik, och å den andra sidan av hans önskan om att ta ”genvägar” för att uppnå sina mål genom diplomati och manövrer snarare än revolution.
I fallet Kina hoppades han på att kunna säkra en vänligt inställd (kapitalistisk) regim på andra sidan Sovjetunionens södra gräns, och betraktade därför varje som helst sjävständigt agerande från arbetarklassens sida som något heltigenom sekundärt.
Under Lenins och Trotskijs ledning hade ryska revolutionen triumferat som en arbetarrevolution som drog med sig massan av bönderna och därigenom lyckades avskaffa kapitalismen och jordägarväldet. De förstod att de ryska kapitalisterna (i likhet med deras kinesiska motsvarigheter) var alltför uppknutna till imperialistiska intressen för att kunna leda en nationell kapitalistisk revolution och att en sådan revolution därför måste genomföras mot kapitalisterna.

Stadieteori

Denna process förklarades på det klaraste sättet av Trotskij i hans briljanta teori om den permanenta revolutionen. Det var de ryska mensjevikerna som i opposition mot bolsjevikerna argumenterade för att på grund av att revolutionen var kapitalistisk så måste arbetarklassen begränsa sig till spela en stödjande roll. De argumenterade för att prioriteten var att hjälpa till med att konsolidera det första, ”demokratiskt kapitalistiska”, stadiet av revolutionen. Socialism var en senare fråga.
Denna mensjevikiska (reformistiska) teori om ”stadier” återupplivades nu av Stalin i fråga om Kina. I enlighet därmed skulle rollen för arbetarklassen och dess parti vara att underordna sig själva under den ”progressiva” nationella borgarklassens ledning.
Denna fullständigt felaktiga förståelse av den revolutionära situationen skulle komma att bli ett kännetecken för stalinismen, återupprepat i Spanien 1936-39, i Vietnam 1945, i Indonesien 1965, i Chile 1970-73 och i Iran 1978-79, för att bara nämna några exempel.

KMT-KKP-alliansen

Utifrån Kominterns falska prognos om att ”KMT borde vara den centrala kraften i den nationella revolutionen och borde ha den ledande positionen”, sade man till KKP att låta sina styrkor uppgå i KMT.

Detta beskrevs icke trovärdigt som en ”allians inifrån”. Samtidigt inbjöds Chiang Kai-shek på KMT:s vägnar till Kominternmöten. Stalin beskrev också denna allians som en ”nationell enhetsfront”. Återigen var detta fullständigt felaktigt utifrån en marxistisk utgångspunkt.
För det första är en enhetsfront en överenskommelse om särskilda mål mellan arbetarorganisationer – den är inte ett gemensamt parti inom vilket alla medlemmar är bundna av partidisciplin, ett gemensamt program med mera.
För det andra antyder referensen till en ”nationell” revolution gemensamma intressen mellan kinesiska arbetare och kapitalister och att revolutionen enbart syftar till att driva ut imperialismen, som om detta skulle kunna uppnås utan att också göra slut på de kinesiska kapitalisternas styre. Trotskij förklarade, emot denna idé, att ”Den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen kommer antingen att segra i sovjetisk form eller också inte alls”.
Den 21 januari 1924, den dag då Lenin dog, undertecknades en formell överenskommelse varigenom KKP gick upp i KMT med sina styrkor. Detta historiska sammanträffande är laddat med politisk betydelse. Även om bolsjevikerna samarbetade med andra partier i vissa särskilda frågor så upprätthöll man energiskt sin politiska självständighet, sin rätt att kritisera och opponera sig emot andra partier och rörelser om dessas aktiviteter gick emot arbetarklassens intressen.

KKP underordnas KMT

Sun Yatsen lät enskilda medlemmar, men inte KKP som parti, ansluta sig till KMT. Det villkoret gick Stalin och Komintern med på. I enlighet med det underordnade KKP sig politiskt KMT:s program och dess centralkommittés disciplin.
Det fanns onda aningar bland många kinesiska kommunister som inte hade någon högre uppskattning av Sun. Kominterns prestige var emellertid så stor att denna politik accepterades. Trotskij oppnerade sig emot inträdet i KMT med varningen att det skulle beröva kommunisterna deras politiska oberoende. Han gick inte emot mer begränsade block för speciella aktioner, t ex emot imperialismen, men Stalins linje var detsamma som att bygga ett gemensamt parti med representanter för den kinsesiska borgarklassen, i vilket kommunisternas särskilda röst skulle gå förlorad.
I enlighet med Trotskijs varning visade sig denna politik vara katastrofal, ledande till en fullständig desorientering av KKP i frågor om perspektiv, program och taktik för den revolution som var på väg att utvecklas. Det blev som Harold Isaacs förklarade, ”Kommunistpartiet blev faktiskt i praktiken, i sitt arbete och på det sätt det skolade sina egna medlemmar, ett vänsterbihang till Kuomintang”. (Isaacs, The Tragedy of The Chinese Revolution, sid 64.)
Stalin ville upprätthålla denna ”allians” till varje pris, vilket innebar att KKP försökte hålla tillbaka all arbetar- och bondekamp som ville gå längre än de rent kapitalistiska eller ”nationella” mål som föreskrevs av KMT-ledningen.

30 maj-incidenten

Den 15 maj 1925 dödade en japansk förman en facklig aktivist i Shanghais japanskägda bomullsspinnerier – scenen för en långvarig strid för erkännande av rätten att bilda fackföreningar.

De 70 000 textilarbetarna gick ut i strejk och genomförde en rad marscher och massmöten i stadens Internationella bosättning, till vilka andra arbetare och studenter anslöt sig. Den 30 maj öppnade brittiska sikhtrupper eld mot en demonstration och dödade elva arbetare.
”Effekten blev snabb och tumultartad. Shanghai, det stora utländska styrkefästet med dess västliga banker och spinnerier och dess utländska områden, lamslogs av en generalstrejk. Till och med betjänter lämnade de utländska hemmen…” (Isaacs, The Tragedy of The Chinese Revolution, sid 70.)

Andra revolutionen börjar

”30 maj-incidenten” gav eko över hela Kina och signalerade början på den andra kinesiska revolutionen. Brittiska och andra utlandsvaror bojkottades samtidigt som demonstrationer och strejker bröt ut i varenda större stad. I Beijing deltog 300 000 i en massiv antiimperialistisk protestmarsch. Nya fackföreningar växte upp överallt, vilket underströk arbetarklassens avgörande roll i denna rörelse. Innan den 30 maj hade fackföreningar bara räknat några få tusen medlemmar, men inom sex månader hade de växt ut till att ha 3 miljoner medlemmar. På ett liknande sätt, vilket återspeglade dess roll som ledning för den nya fackliga rörelsen, växte KKP-medlemstalet i raketfart från 1 000 till 20 000 medlemmar under loppet av år 1925.
I juni hade strejkrörelsen spridit sig till Guanzhou, och den 23 juni genomförde brittisk och fransk polis en ny massaker där 52 arbetare dödades. Följden blev total facklig bojkott av all handel mellan Guangdong och den brittiska kolonin Hongkong, vilken varade i sex månader.
Över 80 000 strejkande i Hongkong flyttade till Guangzhou, på den kinesiskkontrollerade sidan av Pärlflodsdeltat, där de fick kost och logi av strejkkommittéerna. Arbetarna i Hongkong slogs ”för förbättrade arbetsförhållanden,… rösträtt för kineser till den lagstiftande församlingen samt ett slut på rasdiskrimineringen.” (Jonathan Fenby, Generalissimo Chiang Kai-shek and the China He Lost, sid 83.)

Kampen ännu inte slutförd

På detta sätt påbörjade för över 80 år sedan Hongkongs arbetarklass den kamp för allmän rösträtt som – på basis av kapitalism – fortfarande än idag inte är slutförd!
Den grundläggande arbetarklassrörelsen inspirerade till en lika heroisk rörelse på landsbygden. Trots faktumet att KMT-programmet, till vilket KKP nu offentligt hade förbundit sig, förbjöd jordockupationer började bönderna organisera sig i bondeföreningar vars medlemskap sköt i höjden till över 9 miljoner under de följande 18 månaderna. I många byar fungerade dessa bondeföreningar som embryonala sovjeter, med beväpnade miliser, som begränsade den feodala jordägaradelns herravälde, vars maktställning tidigare varit obegränsad.
I juni hade Shanghais affärsmän redan börjat streta emot de ständiga demonstrationerna och arbetarklassens alltmer radikala krav. Arbetare i kinesiska fabriker lärde sig från samtal på gatorna med sina motsvarigheter från utlandsägda fabriker, att deras löner och arbetsvillkor i alla lägen var sämre än deras kollegors. Detta gick rakt emot KMT-ledningens påstående om att kinesiska arbetarna endast hade ett horn i sidan till utländska kapitalister. Som en bekräftelse på Trotskijs prognos vägrade revolutionen att hålla sig inom gränserna för den ”antiimperialism” som föreskrevs av Stalin. Bara några få månader efter Sun Yatsens död 1925 steg Chiang Kai-shek, ledaren för KMT:s militära gren, fram som huvudaspiranten på makt och började knuffa partiet högerut.

Guangzhoukuppen (Kantonkuppen)

I Guangzhou, provinshuvudstad för Guangdong, rådde en sitation av ’dubbelmakt’. Med sin huvudbas i Guangdong proklamerade KMT sig självt som ”Kinas nationalistregering” i juli 1925. Samtidigt fungerade den strejkkommitté som bildats en månad tidigare i sina huvuddrag som en sovjet (ett revolutionärt arbetarråd tillsatt genom val).

Arbetare refererade överallt till detta som den ”andra regeringen”. Strejkkommittén höll massmöten två gånger i veckan, organiserade sin egen press, skvadroner av väpnade röda garden, mer än ett dussin skolor och till med sin egen ”flotta” för att förhindra smuggling längs Pärlfloden. Kommitténs aktiviteter gjorde i allt högre grad livet surt för de lokala kapitalisterna och kriminella gängen eller ”triaderna”, inte minst för att opiumhålor blev rekviverade för inkvartering av strejkande arbetare från Hongkong.
Den 20 mars 1926 genomförde Chiang en kupp i Guangzhou, med påståendet om att han avslöjat en kommunistisk sammansvärjning för att kidnappa honom. Detta motdrag lyckades endast på grund av förvirringen inom KKP-ledningen till följd av dess felaktiga perspektiv och orientering. Trupper som var lojala mot Chiang erövrade strejkkommitténs högkvarter och avväpnade omkring 1 000 rödgardister. Ledande kommunister, inklusive Chiangs ryska rådgivare, greps och sattes i husarrest. Chiang tillgrep nationalism, ett klassiskt trick som skulle komma att återupprepas många gånger, och fördömde kommunisterna som ryssarnas ”hundar”.
Allt detta utspelade sig i närvaron av tusentals KKP-lojala trupper, för att inte nämna hundratusentals organiserade arbetare, inklusive åtskilliga tusental av rödgardister. På bara några få dagar etablerade Chiang en militärdikatur i Guangzhou och arbetarorganisationerna upplöstes.

Stalin vidhåller alliansen

Otroligt nog så lyfte inte KKP och Komintern ett finger i protest. Stalin vidhöll sin position att alliansen med Chiang och KMT till varje pris måste upprätthållas. Istället för att organisera arbetarna för att bekämpa kuppen och arrestera Chiang och hans medkonspiratörer så böjde sig KKP inför hans monstruösa diktat. Dessa inkluderade ett förbud för KKP-medlemmar att inneha topposter inom KMT och armén och ett krav på att all kommunikation mellan KKP och Moskva måste gå genom KMT-högkvarteret. Stalins representant Borodin beordrade till och med KKP att tillkännage en formell ursäkt till Chiang för dess ”dåliga uppförande”.
Efter kuppen lanserade jordägarna på Guangdongs landsbygd en offensiv för att krossa de KKP-ledda bondeorganisationerna. KKP i Guangdong vände sig till Komintern för att få vapen till sitt försvar, men fick avslag. Borodin sade till dem att ”den innevarande perioden är en där kommunisterna bör göra tjänst som kulier för Kuomintang.” (Tilak, The Rise and Fall of the Comintern, sid 33.)
Kominternledarna förgrep sig nu mot en av de mest grundläggande principerna för alla slags marxistiska organisationer: att säga sanningen till arbetarklassen hur osmaklig den än är. Alla nyheter om Guanzhoukuppen undertrycktes inom den internationella kommunistiska rörelsen, delvis därför att Stalin vägrade att tro på att hans ”strategi” höll på att falla sönder, men också därför att ett sådant erkännande i enormt hög grad skulle stärka Trotskijs ställning just då den interna maktkampen mellan Vänsteroppositionen och byråkratin höll på att nå en höjdpunkt. Kominternledarna genomförde därför en mörkläggning i vilken västliga pressrapporter om kuppen avfärdades som ”imperialistiska fabrikationer” avsedda att utså splittring mellan kommunisterna och KMT.

KMT släpps in i Komintern

Häpnadsväckande nog blev KMT bara några få dagar efter kuppen inröstat som en sympatiserande sektion av Komintern, med en röst emot – Trotskijs.
”I sina förberedelser för rollen som bödel”, kommenterade Trotskij, ville Chiang Kai-shek ”ha världskommunismens skydd – och han fick det.” Opposition emot Stalins linje började nu utkristallisera sig inom KKP. I juni 1926 vann Chen Duxiu en majoritet inom partiets centralkommitté för ett förslag om att ersätta partiets upplösning inom KMT med ett tvåpartiblock. Detta förslag fördes fram till Moskva där det återigen förkastades.
Komintern beordrade nu KKP att ge okritiskt stöd till Chiangs Nordexpedition, en militär kampanj för att underkuva de krigsherrar som kontrollerade Beijing och norra Kina. Den inleddes i juli 1926. KKP-aktivister spelade en avgörande roll genom agitation på landsbygden och genom att organisera strejker och blockader i städerna, vilket desorganiserade och splittrade de nordliga krigsherrarnas arméer. Järnvägsarbetare saboterade järnvägslinjerna, samtidigt som KKP-ledda fackföreningar i staden Changsha tog över kontrollen av den.

Bönderna tar över jord

Det faktum att kommunisterna fortsatte att samarbeta med Chiangs arméer, att man lyckats undvika en öppen brytning, invaggade KKP-ledarna i en falsk känsla av trygghet. Revolutionens tidvattenvåg höll fortfarande på att stiga och Chiang var därför tvungen att gå försiktigt fram i sina göranden och låtanden med KKP och KMT:s egen vänsterflygel.
Då dess arméer avancerade började bönderna att ta över jordbruksmark som ett sätt att ta KMT:s vaga löften om en jordreform på allvar. I städerna ägde i ännu högre grad en skarp klassdifferentiering rum då KMT-företrädare klagade över ”excesser” och lutade sig mot kommunisterna för att hålla tillbaka deras följeslagare.

Shanghai 1927

Revolution och kontrarevolution är två motsatta sidor av en utvecklingsprocess snarare än separata historiska händelser eller stadier. Det är av den anledningen som arbetarklassen behöver ett parti och ett ledarskap för att uppnå socialismen.

Den kinesiska revolutionens tragedi var att arbetarna och de fattiga bönderna saknade ett sådant ledarskap då de som mest behövde det. Guangzhou 1926 var ett förebådande av de mycket blodigare händelserna i Shanghai ett år senare. För massan av arbetare och bönder och till och med för det avancerade skiktet, hade den betydelsefulla lärdomen från Guangzhou – faran av kontrarevolution och hur den ska bekämpas – inte dragits. Chiang Kai-shek presenterades fortfarande som en allierad i den officiella kommunistiska propagandan.
Kapitalisterna hade emellertid dragit lärdom av händelserna i Guangzhou och förstod att Chiang, trots en del kvardröjande fraseologi, var deras man. På detta stadium kunde emellertid reaktionens styrkor ännu ha besegrats om bara arbetarklassen hade varit ordentligt förberedd.

Arbetarklassen reser sig

Då Nordexpeditionen närmade sig Shanghai i februari 1927, reste sig arbetarklassen upp mot den nordlige krigsherren Sun Chuanfan, som höll staden. Den KKP-ledda Allmänna Arbetarfackföreningen (AFF) lanserade en generalstrejk för att välkomna KMT-armén. Men istället för att organisera sovjeter, vilket situationen krävde, tog KKP istället initiativ till så kallade medborgarförsamlingar som representerade ”alla klasser”, baserade på fiktionen att den så kallade ”revolutionära borgarklassen” ledde denna rörelse.
Chiang väntade medvetet utanför staden: Shanghaikapitalisterna hade varnat honom för att hans armé riskerade att bli infekterad av upprorsstämningen. Den följande månaden rasade intensiva strider mellan arbetare och krigsherretrupper, imperialistiska polisstyrkor och dödsskvadroner under triadernas kontroll. Efter avsevärda förluster tog arbetarna kontrollen över staden. Man polispatrullerade sina egna distrikt och ockuperade nyckelbyggnader som järnvägsstationer och tryckerier. AFF kommenderade nu en milis på runt 5 000 rödgardister.
Det som hade behövts hade varit att ta denna process till sitt slut: att tillkännage upprättandet av en arbetar- och bonderegering grundad på ett program för omedelbart förstatligande, jordreform, upphävande av koncessioner till utlandet, demokratiska rättigheter och bildandet av sovjeter över hela Kina. En särskild appell skulle ha behövt riktas till gräsrotssoldaterna inom den KMT-ledda armén – genom bildandet av soldatsovjeter i allians med arbetar- och bondesovjeter.
Istället, och i trots mot allt som Lenin lärt om det otillåtliga i att ett arbetarparti går in i en borgerlig regering, bildade nu KKP en koalitionsregering dominerad av KMT. KKP-ledningens handlingsförlamning gav Chiang det andrum han behövde. Efter en del överväganden gick KKP och dess sovjetiska rådgivare med på att Chiang drog tillbaka trupper från Shanghai som sympatiserade med arbetarna, och som i några fall stod under KKP-befäl.
Chiang satte sig i förhandlingar med representanter för imperialismen och Shanghais undre värld av gangsters i syfte att krossa rörelsen. Han träffade ledaren för det största brottssyndikatet, det Gröna Gänget, och utlovade till honom ett monopol på stadens knarkhandel i utbyte mot stöd. Imperialistmakterna, i synnerhet Frankrike, kom också att spela en nyckelroll i det blodiga nedslaget, föregivandes att man agerade för att förhindra en ”kommunistisk massaker på utlänningar”.

12 april

Drygt 40 utländska krigsfartyg ankrade upp i Yangtzefloden. Kontrarevolutionen slog till innan gryningen den 12 april. Beväpnade gangsters iförda fabriksarbetskläder och försedda med vita armbindlar med tecknet kung – ”arbete” – strömmade ut från de utländska koncessionsområdena och började jaga fackliga aktivister och kommunister. Därefter gick soldater in för att avväpna och arrestera arbetarmiliserna. Arbetare sköts och halshöggs på gatorna. Det rapporterades om att tillfångatagna kommunister hade kastats in levande i eldarna på lokomotiveldningspannor.
Arbetarna fann sig vara ledarlösa. Somliga KKP-ledare, som Zhou Enlai, trodde att det kontrarevolutionära angreppet berodde på ett ”missförstånd”. En ung arbetare frågade Zhou om vad han borde göra och fick svaret ”att distribuera flygblad och sätta upp affischer”.
Med användande av fascismens metoder upprättade Chiang en diktatur som var mycket blodigare än prototypen i Guangzhou. Fackföreningar förbjöds, likaså strejker. Nyligen gjorda uppskattningar ger vid handen att 34 000 dödades, 40 000 skadades och 25 000 arresterades. 6 000 fruar och döttrar till arbetare såldes till bordeller och fabriker. (Fenby, sid 148.) Under de veckor som följde på 12 april-kuppen i Shanghai spred sig arresteringar och avrättningar av KKP-medlemmar och -sympatisörer över alla Kinas Chiangkontrollerade områden. Utgången blev en vändpunkt som markerade slutet på revolutionen och början på Chiangs ”Vita terror”.

Efterspelet

Fem månader hann gå innan Stalin var beredd att släppa sitt katastrofala ”samarbete” med KMT. Vid denna tidpunkt befann sig arbetarklassen i Kina i total upplösning och KKP, vars möjligheter hade verkat vara obegränsade två år tidigare, hade reducerats till en spillra.

Innan Stalin övergav alliansen hann han dock överföra sina illusioner till ”vänstern” inom KMT under ledning av Wang Jingwie med sin bas i industristaden Wuhan. I enlighet därmed klassades kuppen i Shanghai som ett ”proggressivt steg” som skulle hjälpa till med att ”rena” KMT genom avlägsna dess högerflygel. Wuhan proklamerades på ett kusligt välbekant sätt vara ”centret för den kinesiska revolutionen”, och i syfte att säkra den nya alliansen instruerades KKP att göra nya eftergifter: ”inga konfiskationer av jord som tillhör små jordägare och Revolutionära Arméofficerare”, löd det nya mantrat för att undvika att reta upp officerare i Wangs arméer.
KKP gick in i Wangs regering och tog på sig två ministerposter – arbetsmarknads- och jordbruks – av uppenbara skäl. De kommunistiska ministrarnas roll, ett trick som därefter har upprepats i många länder, var att hindra massorna från att inkräkta på jordägarnas och kapitalisternas egendomar. I juli slöt Wang sin fred med Chiangs mäktigare styrkor och genomförde sin egen kupp i Wuhan med liknande tragiska resultat för arbetarklassen. Återigen mörkade Stalin läget genom att säga att Wuhankuppen representerade ”utvecklingen av revolutionen till ett högre stadium”.
Detta cyniska förnekande av den verkliga situationen i den byråkratiska prestigens intresse (”ledningens ofelbarhet”) åstadkom fullständig förvirring och demoralisering i KKP:s och de avancerade arbetarnas led. Den internationella kommunismens officiella ledare sågs inte bara som utan ”fingertoppskänsla för situationen” utan också som likgiltiga inför katastrofens faktum på basplanet.

Stalins kovändning

Utan att ha lärt sig någonting av denna erfarenhet lanserade Stalin därefter en 180-gradersvändning, en ”putsch” (kupp, ö a) i Guangzhou som skulle sammanfalla med SUKP-kongressen den 11 december 1927. Den kortlivade ”Guangzhousovjeten” upprättades enbart i syfte att dölja omfattningen av nederlaget i Kina inför kongressen, vars huvudsyfte var att utesluta Trotskij och Vänsteroppositionen. Samtliga 6 000 deltagare i ”Guangzhousovjeten” avrättades.
Den lanserades efter att den revolutionära vågen hade ebbat ut och den var därför dömd till undergång från början. Tidningen North China Herald beskrev efteråt Guangzhou som ”de dödas stad”. Så hårt och tungt var det slag som drabbade Guangzhous arbetare att två årtionden senare, då Chiangs styrkor jagades bort från fastlandet av Maos Röda Armé, visade arbetarklassen i detta forna styrkefäste för kommunismen väldigt lite entusiasm. Den ryske konsuln i Guangzhou erinrade sig att det fanns ”praktiskt taget ingen kommunistisk underjordisk verksamhet… Därför gick folk inte ut för att välkomna ankomsten [av Röda Armén].” Mao medgav själv att i Shanghai 1949 var KMT ”mycket starkare” än KKP. (Chang och Halliday, Mao – Den sanna historien, Prisma, sid 391.)

Maos felaktiga slutsats

Nederlaget 1927 var ett avgörande moment som ledde Mao Zedong till slutsatsen att ”politisk makt växer ut ur gevärsmynningen”. Detta var emellertid en väldigt ensidig och därför felaktig slutsats. Vad revolutionen behövde än mer än vapen var en korrekt politik. Arbetarklassen avväpnades 1925-27 av sina egna ledare, först politiskt och sedan militärt.
Den missade möjligheten med den kinesiska revolutionen utkrävde ett enormt högt pris av arbetarklassen, också internationellt. Detta i form av säkrandet av nederlaget för Vänsteroppositionen, konsolideringen av Stalins diktatur och det därpå följande överförandet av Stalins misstag till världsarenan.
I den stormiga politiska situation som nu är under utveckling i Kina och globalt, är det av livsavgörande betydelse att en ny generation helt och fullt drar de nödvändiga lärdomarna. Detta för att kunna röja undan det av stalinism och borgerlig nationalism skapade politiska avskräde som begravt de genuina idéerna hos Lenin, Trotskij och det tidiga KKP:s fallna hjältar, och återuppliva dessa idéer.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!