I november 1999 var jag ordförande för en liten Seko-klubb med ett 30-tal medlemmar. Vår klubb var vid denna tidpunkt indragen i en strid som handlade om att SJ ville centralisera vår verksamhet från två orter till en ort.Samtidigt i november 1999 publicerades en ”debattartikel” i Aftonbladet. Debattartikeln var underskriven av Sven-Olof Arbestål, Sekos dåvarande förbundsordförande och Roger Kristensson, ordförande för Seko-SJ. Denna debattartikel var i praktiken ett ok från den dåvarande fackliga ledningen att privatisera stora delar av SJ. Vår klubb tillhörde en stor avdelning som just denna dag hade representantskapsmöte. På tåget hem diskuterades denna artikel bland fackliga gräsrotsaktivister. Dagen efter ringde jag till en ledande facklig företrädare med central position för att diskutera och ifrågasätta mandatet för denna artikel.
Drygt tio år senare kan man konstatera att förutom det som tas upp i den utmärkta boken Det stora tågrånet av Mikael Nyberg (Karneval förlag, 2011) har de fackliga aktivisternas farhågor besannats i betydligt större utsträckning än vad den dåvarande SEKO-ledningens skönmålning av bolagiseringens konsekvenser antydde.
Jag tror att detta har varit ett av grundproblemen för den svenska fackledningen; man har i allt för stor utsträckning förlitat sig på bra kontakter in i riksdag och regering och inte på medlemmarnas kollektiva styrka. Det parti som man alldeles för länge förlitat sig på har sedan man övergav tron på den sociala ingenjörskonstens teorier gått från ett 50-procents- till ett 25-procentsparti.
För den som vill sätta sig in i hur kapitalismen och avreglering av järnvägen fungerar i praktiken är boken nyttig läsning. Det hjälper oss att förstå att allt hänger ihop och att varje olycka/försening trots att de kan förklaras med att enskilda personer gjort det ena eller andra misstaget inte är huvudproblemet.
Intressant är också exemplen på hur man försöker och delvis lyckas ta en viktig yrkeskunskap, nämligen helhetssynen på järnvägen, från järnvägsarbetarkåren; systemet uppmuntrar givetvis ett ”strutsseende” som först och främst ser till det enskilda företagets möjlighet att tjäna pengar och inte till nyttan för hela tågtrafiken. Detta är ett naturligt fokus för varje kapitalistiskt företag.
SEKO-ledningen är idag med all rätt kritiska till avregleringen; många förtroendevalda gör ett bra jobb för att lyfta fram det som denna bok handlar om.
Men räcker kraven som ställs, och framför allt: finns det någon hållbar strategi för att stoppa privatisering och avreglering som ju egentligen handlar om att återförstatliga stora delar för att kunna överföra ansvaret från marknaden och marknadsbyråkrater till dem som kan järnväg och har en helhetssyn på tågdrift, underhåll och infrastruktur?
Det handlar om att mobilisera medlemmar både i privata och statligt ägda bolag och lita till vår egen kraft. 25-procentspartiet finns det ingen anledning att lita på! Som det påpekas i boken är inte en återgång till det gamla något alternativ.
Jag tror att vi som var med de sista åren innan SJ styckades, minns med blandade känslor hur företagsledningen lade all sin energi på att förbereda en uppstyckning av företaget; kärnverksamheten att transportera människor och gods på järnvägen på bästa och effektivaste sätt var inte så prioriterat.
Detta var givetvis den dåvarande S-ledningen fullt medveten om. På tal om en återgång till det gamla beskriver också boken mycket förtjänstfullt bakgrunden till varför järnvägen i de flesta länder centraliserades och förstatligades en gång i tiden.
”I järnvägens barndom var allt en enda röra. I Sverige, precis som i England och USA, kördes tågen av privata lycksökare, med olyckor, förseningar och konkurser som följd. Tills insikten växte fram att en sammanhållen järnvägstrafik blir både billigare och effektivare. I Sverige fullföljdes förstatligandet av järnvägen i början av 1950-talet.”
Vill man vara fyndig skulle man kunna säga att minnet är kort, men mer korrekt är nog att inse att privatisering av järnvägen är en del av den ”naturlagsbundna” högerpolitiken och marknadsfundamentalism som sossarna påbörjade och som nu fullföljs av högerregeringen.
Mats Palmberg, järnvägare
