”Förbundets mål är bourgeoisins störtande, proletariatets herravälde, upphävandet av det gamla på klassmotsatser beroende borgerliga samhället och grundandet av ett nytt samhälle utan klasser och utan privategendom”. Så beskrevs målet med Kommunisternas Förbund i London den 8 december 1847. Detta blev inte fallet, men ändock en början på, och en erfarenhet för byggandet av kommande socialistiska internationaler.Kommunisternas förbund var den första socialistiska internationalen i världen, också den första tyska arbetarorganisationen någonsin. Förbundet bildades i Paris 1833 av tyska arbetare och sprack 16 år senare. Både Karl Marx och Friedrich Engels kom att spela avgörande roller i denna international, som var den de skrev det legendariska Kommunistiska manifestet till.
Förbundet är av extremt viktig historisk betydelse framförallt då det var första gången i historien som den vetenskapliga socialismen utropades till en arbetarinternationals ideologiska vapen, och betecknade också ett viktigt stadium i arbetet för att skapa ett proletärt parti. Förbundet var på den tiden unikt i sin form då den visade hur marxismen kan segra över sekterismen genom att spegla arbetarklassens främsta behov och intressen samt dela dessa. Faktum är att förbundets första ”betingelse för medlemmar” var ”målet motsvarande levnadssätt och verksamhet”, med andra ord: dela förhållandena med de du representerar.
I början följdes François-Noël Babeufs (kanske mer känd som Gracchus Babeuf) ideér i förbundet, men senare kom framförallt Marx och Engels att sätta tonen för rörelsens ideologiska position, vilken senare skrevs ner i Kommunistiska manifestet.
De tyska arbetarna hade väldigt begränsad eller ingen möjlighet att uttrycka sig politiskt i Tyskland runt 1830-40-talet. De hårda förhållandena med enorm fattigdom som härjade i landet (industrialismen hade ännu inte slagit igenom som i andra delar av Europa) fick arbetarna att vrida huvudena åt Paris. Den socialistiska rörelsen hade tillfälligt svalnat bland annat efter att ”De jämlika”-rörelsen hade slagits ner innan den ens kunnat få fotfäste. I ledningen för De Jämlika stod bland annat Babeuf, som avrättades tillsammans med Augustin Alexandre Darthé – rörelsens andra ledare.
Inte förrän år 1830 kom socialism upp på dagordningen i Europa igen. Kommunisternas förbund blev det första tyska socialistiska förbundet någonsin, och det var även den tyska socialismen, mycket tack vare Marx och Engels, som skulle bli den dittills mest utvecklade. Det var också till stor del i Berlin som socialismen förändrades till det den betecknas som idag.
Även i Sverige fanns medlemmar i Kommunisternas Förbund. Dock lutade de sig fortfarande mycket på den religiöse socialistiska utopisten Étienne Cabet, vilket bland annat resulterade i att det i den första upplagan av manifestet översatt till svenska står ”Folkets röst är guds röst”, istället för det korrekta ”Proletärer i alla länder, förena er!”.
I Berlin studerade Marx till en början Friedrich Hegels teorier. Hegel var politiskt konservativ och i sitt tänkande och i sina slutsatser väldigt idealistisk (i filosofisk mening). Han menade att tanken kommer först och verkligheten efteråt, och att den historiska utvecklingen är ett direkt resultat av en yttre kraft, d v s en gud eller i hans mening ”världsanden”. Ändå är Hegels tankar om dialektiken ett viktigt kapitel i utvecklingen av den socialistiska teorin, som spelade en avgörande roll för Marx slutsatser om den dialektiska materialismen: ”Den mystifiering som dialektiken undergår i Hegels händer, förhindrar på intet sätt att han som den förste framställt dialektikens rörelseformer på ett omfattande och medvetet sätt. Det står hos honom på huvudet. Man måste vända dem upp och ner för att upptäcka den rationella kärnan i det mystiska höljet.”
I Berlin var Marx en del av Unghegelianerna, en hyfsat radikal grupp som hade samlats runt Hegels teorier. Det var dock här som Marx som student till slut skulle komma att vända sig bort från Unghegelianismen och borgerligheten på allvar.
År 1844 i Paris träffade Marx för första gången Engels, båda anslöt sig till Kommunisternas förbund och blev fort ledande. Samma år som Kommunistiska manifestet på uppdrag av förbundet gavs ut, 1848 i Paris, utbröt också den s k Februarirevolutionen. Efter 18 år kom julimonarkin att störtas av Paris arbetare efter bara tre dagars massiva protester på gatorna. Den 23 februari avgick Guizots regering. Nationalgardet svek dagen efter den dåvarande kungen Ludvig Filip I, som efter ett misslyckat försök att tillsätta sin sonson på tronen till slut störtades från makten. Istället tillsattes en revolutionsregering där endast ett fåtal socialister ingick. Regeringen höll fram till år 1852, när Napoleon III, Louis Bonaparte, tog makten.
Innan detta hade både Marx och Engels år 1849 tvingats fly från Tyskland på grund av repressionen mot socialister. De hamnade i London och ledningen av den dåvarande tyska arbetarrörelsen hamnade istället i händerna på Ferdinand Lassalle. Marx och Lassalle var oense på många avgörande punkter. T ex såg Lassalle staten som en oberoende enhet, medan Marx efter Pariskommunen drog slutsatsen att den måste krossas i sin klassförtryckande form för att sedan dö bort sedan arbetarna tagit makten. Även om fackföreningarnas betydelse var de oense, Lassalle viftade bort dem och såg det som någonting hopplöst medan Marx mycket riktigt pekade på dess viktiga betydelse för arbetarklassen.
År 1850 började en rysk arbetarrörelse att växa fram. Ryssland var på den tiden extremt efterblivet jämfört med resten av Europa och de socialistiska idéerna existerade framförallt i de intellektuella kretsarna. De mest framstående inom rörelsen var Aleksandr Herzen och Michail Bakunin, som senare skulle ses som inspiration i bildandet av Första Internationalen.
Efter den ekonomiska krisen och byggnadsstrejken i Paris i slutet av 1850-talet bildade franska och engelska arbetare Första Internationalen. Även här kom Marx och Engels att spela viktiga och avgörande roller i utformningen av internationalen. Marx blev i själva verket ombedd att skriva stadgarna till organisationen, där det kända citatet ”Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk” återfinns.
Första Internationalen var av stor betydelse för arbetarkampen inte bara i Europa utan även resten av världen. Speciellt för arbetarna som belägrade och höll makten i Paris i 72 dagar (läs mer om Pariskommunen i Offensiv nr 958) spelade Första Internationalen en viktig roll.
Första Internationalen sprack till sist år 1876 på grund av interna stridigheter mellan anarkister och socialister, men de lärdomar som kan dras är desto mer tidlösa. De erfarenheter som bland annat Marx och Engels drog och skrifterna som det resulterade i (däribland Kapitalet) är fortfarande högst aktuella och skrämmande precisa i sin beskrivning av det kapitalistiska systemet, samt vad som krävs för att störta det.
Anna Löfgren
