Sverige har haft fri abort sedan 1975. Trots att man därför kan tycka att det borde vara en väl etablerad rättighet vid det här laget, är kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp ständigt under attack, både i Sverige och internationellt. Efter förra valet har vi dessutom en hel drös med abortmotståndare i regeringen i och med Kristdemokraternas deltagande i alliansen. Abortfrågan har legat lite på is sedan frågan om huruvida utländska kvinnor ska få göra abort i Sverige lades på hyllan. På grund av kristdemokraternas riksting 28-30 juni har nu frågan åter blossat upp.
Ett 30-tal motioner i abortfrågan skulle behandlas under fredagen. Majoriteten handlade om sänkt veckogräns från 18 till 12 veckor, men abortfrågan dominerade även starten av rikstinget.
Utanför möteslokalen hade ca 10 abortmotståndare från ”Människorätt för ofödda” samlats med banderoller som visade bilder på aborterade foster, och partiledare Göran Hägglund ägnade en stor del av sitt inledningstal åt frågan och förkastade demonstranternas metoder.
Resultatet av fredagens långa debatt blev i alla fall ett nederlag för abortmotståndarna, ombuden gick helt på Hägglunds och partiledningens linje om oförändrad gräns.
Göran Hägglund har stött på mycket motstånd från de egna leden och från kyrkan när det gäller sitt liberala förhållningssätt till abortlagen, och det lär inte sluta här.
Amerikanska högern
Abortmotståndarna har stöd i ryggen internationellt av katolska kyrkan och av Bushs kristna höger.Hägglund har tidigare sagt att abort handlar om att släcka liv och att livet börjar vid befruktningen. Trots detta har han stöttat förslaget om att tillåta abort i Sverige för utländska kvinnor. Och nu försvarar han veckogränsen, vilket förvirrar både de egna leden och övriga åskådare.
Dubbla budskap ges även från övriga abortmotståndare. Vilka är det egentligen som är ”mördare”? Påven Benedictus XVI har större delen av de 70 000 kvinnor som varje år dör av osäkra aborter på sitt samvete, abortmotståndare i vissa länder mördar läkare som utför aborter.
En av de första åtgärder George W Bush gjorde när han valdes till president, var att återinföra ”gag rule”. Det är en bestämmelse som förbjuder alla NGO:s, oavsett var i världen de arbetar, som får pengar för familjeplanering från amerikanska USAID, att tillhandahålla abortrådgivning, utföra lagliga aborter eller på annat sätt förespråka alla kvinnors rätt till fri abort. Därmed startade han krig mot kvinnorna i sitt eget land.
Bush hinner dessutom med att släcka livet hos tusentals kvinnor och barn i de krig han för ”mot terrorismen” – för att inte tala om hans starka stöd till dödstraffet. Hur går allt detta ihop med ”Pro Life”?
”Pro Life?”
Ja, förvirrande är det, men abortmotståndarna själva är mycket målmedvetna och har sakta men säkert tagit steg framåt och flyttat fram sina positioner världen över. En del länder har tack vare abortmotståndarna gått tillbaka när det gäller kvinnors rättigheter, ett exempel är Polen som förlorade sin fria abort 1993, ett annat är Nicaragua som totalförbjöd abort i oktober förra året på förslag av katolska kyrkan.Men en lagstiftning skyddar inte heller alltid. I en hel del länder, som exempelvis Slovakien, Lettland och Litauen, är abort tillåten men den rätten blir allt mer beskuren till följd av kyrkans makt över läkare och samhället – om man inte har pengar vill säga. Då kan man köpa sig abort antingen i det egna landet eller utomlands vilket gäller oavsett vilken lagstiftning landet har.
Abortmotståndarna behöver möta ett kraftigt motstånd varhelst de visar sig, deras smutsiga metoder med hot, misshandel och i vissa fall mord som ska legitimeras med någon form av kristen etik måste få ett slut.
Rätten att bestämma över sin egen kropp borde vara en självklarhet i alla världens länder, och är en nödvändighet för kvinnans jämställdhet.
Sanna Tefke
