
Bakgrunden till Lavalmålet är denna. Under 2004 sattes det lettiska byggföretaget Laval un Partneri, som fått uppdraget bygga om en skola i Vaxholm, i blockad eftersom man vägrade att teckna kollektivavtal med Bygg- nads.
Laval påstod att man betalade sina anställda 109 kronor i timmen, men i själva verket handlade det om löner som låg på mellan 20 och 35 kronor i timmen (4 000 till 6 000 kronor i månaden). Det ska jämföras med att snittet för byggnadsarbetare i Stor-stockholm vid denna tid var 145 kronor i timmen, det var den lön som Byggnads menade att Laval skulle betala.
Men Laval vägrade att teckna kollektivavtal. Byggnads varslade om blockad och stridsåtgärderna trädde i kraft den 2 november 2004. Elektrikerna stödde Byggnads med sympatiåtgärder. Svenskt Näringsliv slöt upp bakom Laval och Byggnads stämdes inför AD, som avslog arbetsgivarnas begäran om att fackets stridsåtgärder skulle förklaras som olovliga. AD var dock osäkert och oenigt och beslöt där-för att inhämta EG-domstolens utlåtande innan man tog slutlig ställning.
För två år sedan kom EG-domstolens dom: Fackets stridsåtgärder stred mot skyddet för den fria rörligheten för tjänster i EG-rätten. En följd av denna antifackliga dom blev sedan Stråthutredningens förslag (2008) om inskränkningar i strejkrätten och ändringar i Lex Britannia samt den svenska utstationeringslagen. (Lex Britan- nia är en lagparagraf som skrevs in i MBL 1991 efter att Sjöfolksförbundet och Transport några år innan kämpat för att sjömännen på M/S Britannia skulle betalas enligt svenska avtal och inte de slavlöner som de fick enligt det filippinska avtalet. Lex Britannia gav svenska fack en möjlighet att stoppa företag som dumpar löner och arbetsvillkor i skydd av att man har eller påstår sig ha utländskt avtal.)
EG-domstolens dom och dess efterföljd blev ett lagförslag med kryphål, ”som godtar illojal konkurrens, dumpade löner och arbetsvillkor. Vägen ligger öppen för lönedumpning, inte bara i Sverige, utan i hela Europa”, enligt de sex fackförbundsordförandena som ingår G6 – Fackför- bund för samverkan, på DN Debatt den 1 december.
En riktig slutsats, men tyvärr säger de sex fackförbundstoppar som har undertecknat debattartikeln inget om hur lönedumpningen ska bekämpas, mer än att man vill att EU ske bli ett verktyg för ett ”socialt Europa”. Men är det något som Lavaldomarna och andra antifackliga domar visat så är det att EU betyder ett asocialt Europa.
Trots att AD ansåg att Byggnads och Elektrikerna handlade enligt gällande svensk rätt när man utlöste sina stridsåtgärder i Vaxholm 2004 så döms facken av samma domstol till att betala 550 000 kronor i skadestånd för brott mot MBL (lagen om medbestämmande i arbetslivet). Det är ett av de största allmänna skadestånd som AD någonsin har dömt ut för brott mot MBL, enligt den förre LO-juristen Kurt Junesjö.
Förutom 550 000 kronor i böter ska de båda fackförbunden också betala Lavals rättegångskostnader på 2 miljoner kronor. Sammanlagt alltså 2,5 miljoner kronor i skadestånd och rättegångskostnader.
”Att AD trots att rättsläget var synnerligen oklart när stridsåtgärderna utlöstes, vilket normalt brukar vara en anledning till att vardera parten ska stå för sina rättegångskostnader dömer Elektrikerna och Byggnads till att betala dem, mer än 2 miljoner. Det blir än snedare när… vi vet att Svenskt näringsliv enligt egna uppgifter har finansierat hela processen som ett sätt att krossa den svenska fackföreningsrörelsen. AD subventionerar alltså Svenskt Näringslivs attacker mot den svenska modellen”, skriver Kurt Junesjö i en kommentar till domen på sin hemsida kurt.nu
– Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när vi har följt gällande svensk rätt och beslut i AD säger Byggnads ordförande Hans Tilly.
AD är en klassdomstol vars domar, liksom EG-domstolens, är politiska.
Facken måste vägra att betala några skadestånd. Det vore att skriva ut ett undergångsrecept om facken accepterar klassdomstolens (AD) antifackliga domar och att den så kallade EG-rätten ska väga tyngre än arbetsrätten.
– Konsekvensen av Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet blir att fackförbunden måste bli väldigt medvet- na om detta och respektera alla EG-rättsliga regler på det arbetsrättsliga området, säger advokat Anders Elmér, Lavals ombud i AD till tidningen Lag&Avtal den 2 december.
Men det är inte givet att det blir så. Ytterst beror detta på om fackledningen väljer underkastelse eller tar fajten för att kollektivavtalets villkor ska gälla för alla som arbetar, oavsett varifrån man kommer och vem man är anställd av.
Lavalmålet bör en gång för alla punktera facktopparnas naiva förhoppningar om att EU, regeringen och AD ska stå upp för kollektivavtalet och arbetsrätten.
Facken måste lita till sin egen styrka och solidaritet och vända kapitalets EU ryggen.
Per Olsson